8 Juli, 2004, en sån där sommardag

Sommaren 2004, det var en otroligt vacker julidag, den åttonde för att vara exakt. Solen sken som en brinnande badboll och min födelsedag firades på bästa sätt, på Accelerator The Big One. Jens Lekman skämde bort oss i solen och Fiery Furnaces stod och svettades under den samma. The Go! Team var konstiga, jättekonstiga, men nu såhär i efterhand inser jag hur bra det egentligen var,Det var bara lite svårt att fatta efter Jens Lekman. The Shins var mysiga och Von Bondies proppade mig full med demoner som jag var tungen att dansa ur mig. Framförallt är det kvällen då jag slutligen föll handlöst för den ångestladdade musiken som Wilco pressade ur sig, Jeff Tweedy var i så god form att det gick att förlåta hans gubbiga försök till dans på en sekund. Inledande ”At Least That’s What You Said” var vackrare än någon låt den kvällen. Och då spelade faktiskt The Shins ”New Slang” också, så att ni vet.

Men nu ska det inte handla om Wilco, eller något av de andra band jag nämnt.

Det ska istället att handla om ett kollektiv från Kanada som stod för den mest organiska upplevelse (känn på den) jag varit med om på en svensk scen. Jag vet inte riktigt varför jag måste skriva om det just nu (måste bara poängtera att huvuddelen av denna text skrevs innan Musikbyrån och resten av Sverige fick Kanada hybris, ja, ifall ni nu undrade) men jag lyssnar på "You Forgot It In People" och ”You´re still my fag” har klingar precis ut, och jag inser att Broken Social Scene är något alldeles extra.

På Münchenbryggeriets scen fick dom nästan inte plats, den där varma sommardagen. Broken Social Scene är ett gäng oborstade Kanadensare, som i den röda dimman på scenen gungade igång, ibland kunde man skönja några trumpeter i bakgrunden. Ljuden var enormt, min hjärna arbetade febrilt för att få ordning på alla ljud och all instrument som gled in och ifrån varandra, mjuka toner som sakta rullade fram över oss i publiken. Det var som att kastas runt i en uppblåsbar hoppborg med ögonbindel, på ett bra sätt.

Långsamt bygger bandet upp låtarna, och så sätter dom fart, och precis när det är som allra bäst, när hela bandet fullkomligt kör över oss med en antiattityd som bara Broken Social Scene kan visa upp, då "Capture The Flag" äntligen tar fart och man får en klump i halsen, för det eklektiska hantverket sliter och ruskar i oss, då man funderar över hur det går att få ordning på så många instrument, och skapa något så vackert av det, då, då går jag och kollar på Laakso…

…som gör en av de sämsta konserter jag sett. Basisten sitter på en stol (det är alldeles för jobbigt att stå upp när man spelar live…) och sångaren är tonnårsfull och ångesten sväller över. Och när dom spelar ”Out Of Taste” så låter det ändå inte bra, hurman kan slarva bort en så bra låt är fortfarande ett mysterium. Musiken är platt som en pannkaka, och där borta i andra delen av Münchenbryggeriet pumpar Broken Social Scene ut de sista tonerna ur den fantastiska musikmaskin som både fängslar och berör.

Och jag inser att jag begått ett stort misstag. Som tur är kan jag sätta på ”You Forgot It In People” och drömma mig tillbaka till den där kvällen, då Broken Social Scene satte Kanada på kartan.

I dag fick jag The Arcade Fire skivan ”Funeral”. Och återigen är Kanada det land där den intressantaste popmusiken skapas, och jag vet att hela mediesverige redan vet det, och har analyserat det. Men jag vill också säga det, så, nu har jag gjort det.

Annars lyssnar jag fortfarande på ”My Secret” med Anna Ternheim minst fem gånger om dagen. Det måste vara något fel på mig.

Sånt som är bra nu:
Pelle Carlberg – Go To Hell, Miss Rydell (EP-spår)
Vacker, rolig, smart, och väldigt bra titel.
The Arcade Fire – Funeral (cd)
Kanske den mest hypade gruppen bland medier i Sverige på väldigt länge, konserten på Debaser i tisdags fick fem av fem i Aftonbladet och sex tärningar av sex i Svenskan. Jag var tyvärr inte på Debaser, men skivan Funeral funkar också, det funkar skitbra faktiskt)
Bloc Party – Blue Light (cd-spår, från skivan ”Silent Alarm”)
Ännu ett hypat band, ännu en fantastisk skiva, och ännu en bra låt. Även om många säkert tycker att Bloc Party är bäst när gitarrerna är ettrigare än ett bi runt en saftflaska på sommaren så kan dom göra lugnare spår också, det här är ett av dem. Vackert, luftigt och känsligt, det är inte slump att Bloc Part är stora.
John Legend – Ordinary People (cd spår, från skivan Get Lifted)
En låt om den där perioden i ett förhållande där den första förälskelsen har lagt sig och vardagslivet tränger sig på. John Legend har en klassisk soulröst och när han får vara själv med sitt piano så förstår i alla fall jag varför han blivit så hyllad. Det här är årets ”If I Ain’t Got You”, alltså årets soulpianoballad, hittills i alla fall.