Velvet Underground projektet till ända

Under en veckas tid har det pågått, att försöka uppskatta några av de coolaste catsen som någonsin vandrat på New Yorks rykande gator. Det gick inte speciellt bra, efter lite förseningar presenteras härmed mina intryck från försöket.

Velvet Underground har alltid varit en svår nöt att knäcka för mig. Det började med min stora Strokes psykos under början av 2000-talet, dom coola New Yorkarna svepte bort alla mina tvivel om att street-smart New York pop var svaret på livets gåta. Jag dammsög internet och tidningsstånd efter intervjuer och recensioner med The Strokes, desto mer jag letade desto oftare dök namnet Velvet Underground upp. Det enda jag visste om bandet då var att dom hade gett ut ”den där bananskivan”.

Velvet Underground, känn på det, det är ju ett fantastiskt bandnamn.

När man läste recensionerna av The Strokes så verkade detta ”late sixties band” vara ett av de bästa banden någonsin, vissa energiskt maniska internetmänniskor spädde på mina förhoppningar. (Ni vet vilka jag menar, dom där som listar hela låt katalogen när man försiktigt undrar var man kan tänkas börja)

Efter noga övervägande fick jag till slut Transformer i min hand, som ju inte är en Velvet skiva utan en av frontsångaren Lou Reeds verk. Jag fastnade direkt för två låtar, klassikerna ”Perfect Day” och ”Take A Walk On the Wild Side”. Resten tycker jag dock var ganska jobbigt och lite väl skumt.

Det är något som jag riktigt fattar med det här bandet, det är precis sådär nonchalant som The Strokes, när jag lyssnar på ”White Light /White Heat” så får jag bilder av världens coolaste band i huvudet. Det är därför det är så enerverande att inte fastna i musiken. Jag vill svepas med på dom smutsiga bakgatorna där knarket flödar och dom psykedeliska historierna berättas med nonchalanta arrangemang och snofsig attityd. Men jag känner mig mest som en bortdribblad turist som står där med khaki shorts och rutig skjorta som uppenbarligen gått av på fel t-bane hållplats. Jag vill verkligen älska det här bandet, deras image, deras stilrenhet, den omedelbara attityden i musiken. Men det går inte, visst är det så jäkla rätt att sjunga som Lou Reed gör i ”Waiting On The Man”, så jäkla New York liksom. Men fan, jag är student i Örebro, det är svårt för mig att följa med på haschpsykoser som blir hur långa som helst. Ta ”The Sister Ray” till exempel, jag orkar liksom inte. Visst påminner denna låt mycket om The Fiery Furnaces skogsgalna syskonpop. Men när det låter som om Fiery Furnaces leker med mjukglasspinnar så ser jag läskiga bakgator i något getto där Lou Reed ligger på asfalten, sådär lugn och självsäker som bara en New York rockare kan vara.

Och när Nico sköter sången så blir det bara konstigt, ärligt talat, hennes röst är fruktansvärd.

Velvet Underground är punk.
Jag är student.
Kanske är det där kombinationen brister. Eller så ger jag bandet en chans till, för visst fan kan man förstå om band vill influeras av The Velvet Underground. Jag skriver det här på engelska för det låter mycket coolare så:

”If cool had a sound It would be Velvet Underground”

Det är så självklart egentligen. Och ”Pale Blue Eyes” är ju något av det vackraste som spelats in.

Förutom Velvet Underground har det spelats:
Doves - Some Cities (cd)(den växer, väldigt pampig och pompös och så, men jag tror på den)
The Shins - Chutes To Narrow (cd)(fortfarande en av de bästa popskivorna jag hört)
David & The Citizens - I've been floating upstreem since we parted (EP)(har böjar komma tillbaka till detta trevliga popband, deras tidiga EPs är riktigt bra, den här inehåller en av deras bästa låtar "Your Cool Entrance")

Hoppas att ni alla får en trevlig helg, själv ska jag göra staden osäker med några tyska utbytesstudenter.