R.E.M., The Thrills och T(I)NC

R.E.M. och The Thrills - Globen (Stockholm) 31/1
The Thrills värmer upp sina idoler i Globen, det låter kanon på pappret men ett tröttare band från dom engelska öarna får man leta efter. Trots att jag gillar The Thrills låtkatalog så slänger dom bort den totalt under den halvtimme dom spelar på Globen. Ljudet är riktigt dåligt i början och inte ens popdängorna "Don’t steal our sun" och "Santa Cruz (You´re not that far)" lyfte The Thrills ikväll. Det finns ingen dynamik i framträdandet och när man väljer bort låtar som "Deckchairs & Cigarettes" och "Till the tide creeps in" så blir resultatet platt.

När R.E.M. kliver på till publiens stora ljubel så märker man genast att dom är taggade till tusen. Efter några lite svagare låtar från senaste skivan så bränner konserten till på riktigt i den överspelade men vackra "Everybody Hurts". Det är fantastiskt hur Michael Stripe som säkert sjungit låten tusentals gånger kan brinna så mycket i sitt utryck, det låter som om det är första gången han sjunger den. Under konserten blandas det friskt mellan nya och gammla alster. Bäst blir det i "Electrolite", "Drive", "Leaving New York" och den för kvällen enastående "Walk unafraid".


Jag imponeras av framträdandet, Michael Stripe är en fantastiskt frontperson, han trollbinder hela Globen med sin starka röst och självsälvsäkerhet. Scenen är hans plats, det är där han får lysa. Det finns ju ingen risk att någon av hans mysfarbröderkollegor skulle kunna ta den rollen. Bandet håller på i ungefär två timmar och när säcken knyts ihop med "Man on the moon" så är den bara att konstatera att R.E.M, fortfarande är väldigt stora, i alla fall live. Låtkatalogen är imponerande och trots att jag inte fick höra personliga favoriter som "Nightswimmer", "Lotus", "Daysleeper" eller "I’ll take the rain" så var det kvalitet rakt igenom. Imponerande.



The (International) Noise Conspiracy – Tavastia (Helsingfors) 3/2
Att se T(I)NC live är som att flytta tillbaka i tiden. En tid då folk fortfarande brann för kommunismen och då samhällsengagemanget bland ungdomar var på topp. Nu har kanske apatin drabbat många ungdomar, men det finns fortarande folk som brinner för revolutionen. T(I)NC gör definitivt det. Jäklar va dom brinner. På den utomordentliga rockklubben Tavastia i centrala Helsingfors gör bandet sin första spelning i den finländska huvudstaden sen dom bildades för sex år sedan. Dom hade uppenbarligen bestämt sig för att visa var skåpet ska stå. Bandet öppnar med en furiös och tung "Black Mask" och fortsätter sedan med "’Up For Sale" och publiken såg nästan chockade ut. Med ett fruktastvärt engagemang och stilrena rockposer kryddade med den klassiska kommuniskhanden är det ett väckelsemöte, model energiskt, som vi får ta del av. Det är mest låtar från senaste skivan "Armed Love". De har visserligen har en tendens att påminna om varandra, men i kväll spelar det ingen roll, för sångaren Dennis Lyxén är överallt. Han manar till kamp, kastar sig från högtalare och ålar sig på golvet som en boaorm på speed, man börjar misstänka att han varit inlåst i något faschist fängelse någonstans men nu kommit ut och ska visa oss den rätta vägen. Det är en otrolig upplevelse att se detta fägkordinerade band leva ut på scenen som dom gör, varje medlem gör sitt och bildar ett gungande rött hav som smittar av sig på publiken. T(I)NC håller hela vägen ut och efter att på slutet fått höra fantastiska versioner av "Armed Love" och "Capitalism Stole My Virginity" så lämnar jag Tavastia i ett lyckorus som det var länge sen jag känt. T(I)NC är ett av Sveriges absolut bästa liveband, det visade dom återigen i torsdags.

Fast frågan alla ställer är förstås, vad tycker Lyxéns kiropraktor om hans liveframträdanden egentligen?