Something Corporate - Konstantine

Vilket jäkla fluffigt hår.

Det här är den mäktigaste pianoballaden som någonsin spelats in, 9 minuter och 35 sekunder av plågsamt vacker pompös pianoballad. Keane och halva brittpop England kan försöka, det kommer aldrig att göras en sån här låt igen, helt otroligt magiskt och plågsamt. Ni som väntar på nya Coldplay eller gillar Athletes senaste, kolla upp den här låten. Tyvärr är resten av bandets material inget att hänga i granen för, men har man gjort en låt som den här så har man skrivit in sig i herr Edvardssons pophistoria. En låt om det där förhållandet, en låt om den där tjejen som du verkligen gillade men inte kunde vara tillsammans med, en låt som handlar om allt det amerikanska serier som Dawsons Creek och OC försöker beröra med aldrig lyckas med. Something Corporate brinner starkare än en Majbrasa. Visst är det kanske pretentiöst och pompöst, men har man som jag lyssnat sönder Khonnors – Handwriting där det viskande och försiktiga knastrandet dominerar är det skönt att lyssna på något som brinner, som inte döljer budskapet i sparsmakade formuleringar, någon som lägger hjärtat på pianot och med fullt ös gör upp med sitt innersta. Vissa personer klarar inte av sån här musik, jag tycker själv att det ofta kan bli för mycket, men i och med att instrumenteringen är sparsmakad, och pianot får dominera ljudbilden så blir det inte för mycket. Something Corporate har lyckats skapa den bästa episka pianoballaden och på något sätt känns det som om en väldigt stor del av världen har missat det totalt.

Så nu är det dags för er att kolla upp denna låt och låta er svepas med, nu!

Här kommer tips på andra vackra låtar med vemod som genomgående tema:

Magic Numbers – Hymn To Her (popmagi, med lite flöjt)
Annie – Heartbeat (vacker-fet-ljudväggs-pop från norskan som gjorde succé med sin tuggummi låt i höstas, nu är det vackrare, innerligare och mindre fånigt.)
Ani DiFranco – You Had Time (ett ensamt piano, en ensam Ani, en akustisk gitarr, en betraktelse över ett förhållandes slut, ”How can I go home with nothing to say and know you´re going to look at me that way /.../ you said you needed time, you had time”, en av de vackraste låtat Ani skapat.
Kings Of Convenience – Homesick (så löjligt likt Simon & Garfunkel, och när Erlend sjunger ”I’ll lose some sales and my boss won´t be happy but can’t stop listening to the sound, of two soft voices rendered in perfection” så kan man inte undgå att le åt hela grejen, en fantastikt vacker pastich.)
The Veils – Vicious Traditions (Kanske förra årets mest bortglömda band, det är något med The Veils som gör att jag tror dom kommer bli stora. På debutskivan från förra årets, The Runaways Found visar bandet prov på fina ballader som ”Vicious Traditions”, ”The Leaves Dance” och ”The Nowhere Man”. Frontmannens röst påminner en hel del om den där Kelly som frontar dom brittiska tråkrockarna Stereophonics…
Stereophonics – Maybe Tomorrow (…som föresten i princip bara gjort en bra låt, den är dock ganska så fantastisk med sin dagen efter känsla och ovannämnda Kellys skönt hesa stämma blir ”Maybe Tomorrow” den självklara låten en söndag då munnen känns som ett sandpapper och kläderna luktar som en cigarettfabrik)