Anna Ternheim - en vemodig prinsessa

Jag trodde Anna Terheim var lite som Bo Kaspers Orkester när hennes singel ”To Be Gone” kom, många hyllade men jag placerade raskt in henne i samma singer/songwriter-tråk-fack som Elin Sigvardsson. Det visade sig dock att jag hade ganska fel, eller väldigt mycket fel till och med. Efter covern på Broder Daniel låten ”Shoreline” så hittade även jag fram till denna vemodiga prinsessa. Nu kan jag inte sluta lyssna, nya favoritlåtar smyger sig fram, först var det ”I’ll Follow You Tonight”, sen ”Better Be” och ”I Say No” och nu har jag slutligen fallit handlöst för nya singeln ”My Secret”. Annas röst har en förmåga att suga åt sig all uppmärksamhet när hon sjunger, som att hon verkligen har något att berätta, en levande människas historia. Det är sällan långt bort till tårarna, det är svårt att förklara vad det egentligen är, men Anna Ternheim blåser liv i den svenska singer/songwriter traditionen med små medel. Mycket av storheten återfinns i rösten som både är vacker och passionerad, något som ytterst få musiker har förmånen att få förfoga över.

Anna Ternheim lockar fram känslor på det mest oväntade ställen, när medelålders krönikörer i SvD nämner henne trots att det aldrig står något om musik i de spalterna, så börjar man förstå det. Hon har en förmåga att locka fram känslor man inte visste man hade, att locka fram tysthet och tanke. Det är musik för eftertanke och lugn, en paus i en stressig vardag, därför tror jag att så många människor har tagit till sin Annas musik. Hennes cover på ”Shoreline” är ett lysande exempel, att göra om en tonårs-revolt-anthem till en eftertänksam ballad i långsamt tempo. En tillbakablick på något som var, en reflektion över dåtiden, för att orka med nutiden. Där hittar man Anna Ternheim.

"My Secret" är det vackraste du kan lyssna på just nu.