Moody Alan har gjort helgens låt

Ibland är det riktigt svårt att hitta dom där guldkornen, när det gäller svenska Moody Alan får man ta sig igenom fyra ganska ointressanta indiepowerpoplåtar, tänkt tidiga Brainpool och Wannadies, för att komma fram till något som verkligen är värt att uppmärksamma. För på den femte och sista låten på Epn ”Every Sense Of You” hittar en akustisk gitarr fram, borta är dom tråkiga gitarrmattorna som man hört hundratals gånger tidigare, istället blir det avskalat med vacker stämsång. Låten ”Way Back Then” avslutar skivan med att våga sakta ner tempot. Låten handlar om att blicka tillbaka på tiden som var, då man bodde hemma och livet var bra, en betraktelse över en falnande relation till sina föräldrar. Det är nästan chockerande att höra hur väl bandet lyckas förmedla den där känslan av saknad efter det som varit, speciellt med tanke på de tidigare spåren på skivan. Bandet håller just nu på att arbeta på sitt andra album, med den här Epn i bagaget så är det svårt att veta vad man har att förvänta sig, men vågar dom gå åt det mer avskalade och känslosamma så kan det blir riktigt bra. Det troliga är dock att dom fortsätter på den poppigare vägen, och visst finns det väl potential där också, den maffiga trumpeten i ”Stumble” har sina poänger, men i det stora hela behöver nog bandet hitta sig egen stil för att få ett genombrott.

Brittiska Stereophonics på gång med nytt material också, ett band som jag har haft väldigt svårt för, samtidigt som jag tycker att sångaren Kelly Jones har en av de bättre rösterna jag hört. Nu ska bandet ta en mer modern approach på sin musik, första smakprovet är singeln ”Dakota” och visst låter det bra. Inledningen är riktigt skön med en lätt gitarr och skön sång, det låter som en perfekt låt för en vacker vårdag. Det låter lite som Bloc Party faktiskt, och mer modern än så kan man väl knappast vara inom popmusiken. Men visst borde man inse att även om inledningen är bra så kommer bandet att fläska till det rejält tillslut, och visst är det så. När refrängen kommer så pampas det till rejält, och en enerverande gitarrslinga glider runt och irriterar, och sen tillbaka till den sköna versen. Så där håller det på men efter några lyssningar så är det faktiskt ganska skönt att ha den där gitarrslingan där… hur konstigt det än verkar. Det känns som om Stereophonics är på väg åt rätt håll. Nya skivan Language.sex.violence är ute i mitten av mars.

I går hade jag föresten allvarlig ”post party depression”, så det blev mest ledsam musik och svart kaffe, inte så kul som det låter, eller, det låter ju inte alls kul. Men om ni skulle befinna er i samma situation så kommer här några låtar som funkar:

Josh Rouse – Under Your Charms (från skivan 1972)
Mister Rouse har nog den bästa rösten för dagen efter lyssning, den här låten är en favorit från hans 70-tals inspirerade skiva.
Timo Räisänen – Don’t Let The Devil Ruin It All (cd-singel)
En ganska glad poplåt med ledsam text, precis som det ska vara. Det finns något väldigt skönt i Timos smått desperata röst. Kanske försöker han vara lite väl känslig och desperat ibland, möjligen på grund av hans samarbete med Håkan Hellström, i den här låten passar det dock utmärkt.
Athlete – Vehicles & Animals (från skivan Vehicles & Animals)
Jag fick upp ögonen för dessa brittiska herrar genom nya singeln ”Wires”, från deras kommande skiva ”Tourist”, deras tidigare släpp "Vehicles & Animals" är en ganska trevlig historia, även om den bitvis känns lite menlöst. Det här låten är en vacker avskalad historia om att hitta sig själv, kanske inte speciellt originell men den är en vacker bagatell att lyssna till, och slutet med mysig körsång är riktigt bra.

Men bäst av allt är Moody Alan – Way Back Then, den går om och om igen här.