Bland partypinglor på Arena

Vänta er magi sa Lykke Li i den här menlösa intervjun på nwt.se (http://www.nwt.se/ArticlePages/200802/14/20080214173002_687/20080214173002_687.dbp.asp)
och visst glimmrar hon till på Arenas lilla scen på lördagen. Jag, som förväntat mig en storm av trendmedvetna Karlstadsbor som likt hyenor runt ett kadaver på savannen skulle flockas runt Sveriges mest intressanta skivdebutant på flera år, blev överraskad över den klena uppslutningen. Det var mest 18-åriga partypinglor med Lena Ph-attribut som sannolikt förfestat med Melodifestivalen som var där, plus några änglsliga indiekids (samtliga med digitalkameror i högsta hugg) som försökte släppa loss med samtidigt vara medvetna.

Tur då att Lykke Li varken berörs av den klena uppslutningen, eller alla de fotoblixtrar som under hela konserten smattrar mot hennes ögon. Någon skrev att om det var något som präglade Lykke Li's debutskiva så var det självförtroende. Det ligger mycket i det, hennes musikskapande har trots de många olika influenserna en tydlig tråd och fokus som samlas runt känslan av att det hon gör är både okonstlat och självklart . Precis som Robyn gjorde på sin senaste skiva hoppar Lykke Li obehindrat mellan olika genrer, alltid med samma omedelbarhet och med samma bestämda blick. I hennes största hit Little Bit spänner hon ögonen i en kille i publiken och tar hans hand medan hon lyckas vara självsäker och sårbar på samma gång. Det är som en europeisk feministversion av vad Bono brukar göra på U2s konserter i With or without you.

Precis som på skiva är det tempoväxlingarna många, och ännu lyckas hon inte riktigt hålla uppe intensiteten rakt igenom, men över lag visar hon att lovorden inte kommit utan anledning. Att hon lyckas väl både med de tunga beatsen i Breaking It up som hon gör i utlämnande balladen Tonight, visar att den här liveuppsättningen kan växa till något som verkligen blir magiskt. Nu är det bara väldigt väldigt bra.