En liten besvikelse

När kriget tog slut samlades hela Stars i ett sovrum, dom såg alla svårmodiga ut och hoppades bli castade till en ny film noir, gärna med många scener där folk röker i vitt motljus. Det ser så snyggt ut då.

Igår gick jag och kollade på Stars, själv. Fast precis när jag kom in på Bimbos 365, så stod ingen annan än mr. Charles Bukowski från festen i fredags där. Han var på en ”kind of a first date, but not”, och en liten söt indietjej kommer och hälsar. Vi står och pratar lite om lokalen, North Carolina och hur häftig Johhny Cash egentligen var (vi är alla överrens om att han var väldigt häftig). Jag säger att jag väntar på att Frank Sinatra ska komma ut bland de djupröda heltäckningsmattorna och den tunga polerade träinredningen. Bukowski håller med, trots att han föredrar sunkigare ställen, vilket hans avklippta jeans illustrerar. Själv har jag gått till konserten som en riktig indievirtuos i smala gråa byxor, vita sneakers med sneakersmotiv, smal vit t-shirt privatimporterad från tyskland och en grå Tweedkavaj (nu när jag läser vad jag hade på mig så låter det ju oerhört pretentiöst).

Vi hör att bandet börjar och jag går mot scenen medan Bukowski med sällskap styr mot baren för ytterligare en öl. Stars är som vanligt sex personer live, scenen lyses upp av röda och rosa ljus, några tavlor är utplacerade lite här och var, men mest framstående är alla de blommor som finns på scenen.

Precis som jag fruktade så saktar de nya låtarna ner tempot jämfört med tidigare konserter jag sett med bandet. Allra värst blir det i The Ghost Of Geona Heights, då Torquil genomför ett klädbyte och kommer in med en jacka full med lysande lampor på, han går runt scenen som någon sorts vilsen alien medan resten av scenen är nersläckt. Låten är plågsamt seg det är en känsla som återkommer då och då under konserten. Stars har alltid haft problem med att låta tighta live, på låtarna från Set Yourself On Fire har det aldrig riktigt varit något problem, men de överproducerade låtarna från In Our Bedroom After The War lider verkligen av det.

Precis som på skiva blixtrar dock Stars till stundtals, speciellt när växelspelet mellan Toquil och Millan blommar ut. Bäst för kvällen låter Look Up, What I’m Tryin To Say, The Big Fight och självklart Your Ex-lover Is Dead som får igång den väldigt entusiastiska publiken rejält. Från nya skivan lyckas bandet väldigt bra med Midnight Coward och Take Me To The Riots. Men som ni kanske förstår så levde inte riktigt konserten upp till förväntningarna. För även säkra kort som Elevator Love Letter, Ageless Beauty och Sleep Tonight blir väldigt uddlösa, Personal är vacker men saknar svärtan i sin avskalade livekostym. Publiken är dock fantastisk, och bandet såg nöjda ut när dom tågade ut och lämnade Torquil ensam (han drog förstås till med den överdrivet storslagna Barricade innan även han gick av) efter drygt en och en halv timme. Men det var svårt att tvätta bort känslan av att In Our Bedroom After The War gjort Stars till ett mindre intressant liveband än tidigare, och det är synd.