Hårfrisören Manny

AT&T Park, hoe of San Francisco Giants, and, A giant Coca Cola bottle

Manny berättade att människor är mycket rakare på västkusten, inte lika uppenbart trevliga som här, men om det verkligen gäller något så vet man att ens vänner gör allt för en. Här i Kalifornien är alla schyssta och trevliga utåt, men när man inte ser så hugger dom dig i ryggen. Medan han klippte mitt hår fick jag även reda på hans son är gift med en svensk kvinna och att dom bodde i Sverige i 13 år utan att han hade chansen att besöka dem. Manny kommer från New York (flyttade till San Francisco 1978 för att hans fru förälskade sig i staden), och precis som jag har han lite svårt att komma till rätta i den Californiska kulturen.

Jag har på senare tid allt mer försökt att sätta fingret på vad det egentligen är som gör att jag känner så. Manny har helt klart en poäng (även om den är lite väl hårt dragen), många andra poänger, som mer behandlar det amerikanska samhället i stort, hittar man i Jeremy Rifkins bok The European Dream – How Europe’s Vision of The Future is quietly eclipsiong the american dream där han försöker sätta fingret på kännsan av att USA nog ändå inte är världens bästa land. Det kommer kanske inte som en nyhet för er, men det var ändå inte länge sen USA var en förebild för Europa i väldigt många avseenden. Rifkin grundar sina argument i forskning, och 60 sidor in är det väldigt intressant, och jag har fått ord på många av de funderingar jag haft hittills, ska försöka sammanfatta dom någon gång i framtiden när jag kommit lite längre.

I morgon kommer det brittiska myspacehypade Los Campesinos! hit till San Francisco och Great American Music Hall, hypotetisk ställde in alla åtagnaden och fixade biljetter. Såhär skriver Luger att bandet som även kommer till Sverige i slutet av januari låter:
Med lite Go! Team, Love is All och Architecture in Helsinki ger de oss en riktig vitamininjektion i vintermörkret!
Jag gillar egentligen inte den definitionen, eftersom det är blek gitarrpowerindie som är väldigt brittisk, väldigt indieironisk, men också fullt av hjärta och humor, utsikterna för en dansfest ligger på stadiga 82%. Låten ni ska ladda ner heter ”You! Me! Dance!”

I dag handlade jag mat på Whole Foods, kassören, som var sådär utåtriktad som bara amerikaner kan vara frågade mig helt apropå vad som hände 1945? Jag frågade om han syftade på andra världskrigets slut? Han blev lite arg, verkar ha trott att jag inte skulle ha vetat det, det kan tolkas på följande sätt:
A, jag ser ut som en idiot.
B, De flesta människor han träffar vet inte detta och han kan styla med sina kunskaper(!?).
C, han är en idiot.

Jag hoppas på de två sistnämnda alternativen, vid alternativ A skyller jag på Manny och hans klippning. Nej, jag är nöjd faktiskt.

På torsdag packar hypotetisk en väska och hoppar på en flight till San Diego där Erik och hans nya feta kamera tar emot med röda mattan, ska även hälsa på ”kammen” Larsson, finns potential för en fin helg.