Popaganda del 1

Ane Brun lockade på förmiddagen

Det var en mulen lördag då undertecknad tog cykeln och åkte in i den otröttliga motvinden som alltid ligger och lurpassar i Örebro. Resan gick till järnvägsstationen där tåget till popfesten Popaganda snart skulle avgå. Med ett trött huvud och lite ångest över att jag missat fredagen, där jag bland annat skulle vilja sett Convoj (som jag senare fick höra var jättedåliga) så åkte jag och en kort tysk den inte allt för långa resan till Huvudstaden. Resten av den tyska styrkan puttrade ungefär samtidigt iväg i den tyska Volkswagen Transport som i folkmun kallas för ”the Yellow Egg”.

Första bandet vi skulle avnjuta var Ane Brun, och trots det molniga vädret så var det riktigt mysigt, och jag som aldrig sett henne live blev ganska nöjd när jag fick sitta på en sovsäck och bli serverad lite personliga favoriter som ”To Let Myself Go” och ”Are They Saying Goodbye?”. Tyvärr började regnet som skulle förfölja lördagen falla och efter konserten så gick färden till the Yellow Egg. I bilen spenderades åtskilliga timmar medan regnet föll, vi gjorde ett försök att se [Ingenting] men regnet gjorde att vi stannade utanför och kollade under nått skumt tak, det lät dock bra, endel Kent tyckte jag personligen, utom i den där sommardängan ”julia” förstås, då lät det som en kampsång mot regnet, tyvärr lyckades den inte…

Så medan banden stretade emot regnet så retirerade vi till den tyska bilen, lyssnade på Hot Hot Heat och drack ljummen öl. Vilket ändå fick oss på ganska gott humör, och även fick oss att bli förhållandevis tankade (för att använda ett ord från min käre vän Erik). Medan några svenska vänner flytt till en pubb på Söder så vägrade jag och min tyska trupp att ge upp, för jag skulle se Silverbullit idag. Men först så skulle vi ju kolla på Bloc Partys polare i Art Brut, och ja, det lät precis som Bloc Partys polare kan tänkas låta, väldigt brittiskt, väldigt mycket attack med de brittiska gitarrerna, men avsaknaden av låtar med egen identitet blev efterhand plågsamt uppenbar och sångarens plojattityd kändes rätt seg. Ibland blixtrade bandet till och visade potential men oftast var det mycket kaxig yta och lite innehåll.

Så färden gick tvärs över området till stora scenen och Silverbullit.

Trots att regnet inte riktigt ville ge sig så stod alltså några vingliga tyskar och en svensk (som var i princip liga vinglig) framför stora scenen när Silverbullit trampade plattan genom scengolvet. Genast slungade bandet iväg sin semidemoniska och minigotiska musik ner till oss regndränka fans, och då jäklar. Reptilhjärnan började arbeta frenetiskt och övervägde diverse aggressiva akter för att få ur sig den demoniska känsla som Silverbullit tryckt ner i mig, men efter att jag lagt band på mig själv så valde jag att slita lite i min krullhåriga tyska väns luva och därefter räcka upp en black power hand lite då och då. Silverbullit var frustande och taggade och körde över den samling människor som trotsade vädrets ondska, och såhär i efterhand så var den konserten värd allt slit under helgen. Hitsen lät otroligt bra, sången desperat och riffen mörka, precis det man förväntar sig av Silverbullit.

Efter Silverbullits uppvisning så försökte vi hitta ingången till Allhuset, misslyckades och stod utanför och lyssnade på Banquet, sen låste en tysk in nycklarna i bilen, efter det åkte vi till en pub på söder där jag fick informera min kompis att hon nog fick låta fyra tyskar sova hos henne, detta ledde till t-bana och taxi ut till Alvik där jag efter en tunnbrödsrulle med kyckling (jag sänder varma tack till Erika) utmattad somnade tillsammans med min kompis i en 90 säng.

Fortsättning följer…