Popaganda del 2

Dag två inleddes med sandpappertunga och ett akut behov att ett toalettbesök. Tyskarna som sovit inrullade i en matta i TV-rummet såg förhållandevis medtagna ut, den olyckliga tysken som lyckats med konststycket att kvällen innan låsa in nycklarna i bilen satt på golvet utan strumpor och bläddrade förstrött i en telefonkatalog för att hitta ett nummer till en låssmed. Med tanke på att hans svenska kunskaper sträcker sig till, vi ses och jag är hungrig så lät jag mig imponeras över hans bedrift att faktiskt hitta ett nummer till ett företag som låste upp bilar. Så efter att vi tillslut hittat en t-bana, käkat hamburgare på T-centralen och köpt tågbiljetter så stod vi vid vårt Gula ägg igen. Vi ringde nyckelmannen som kom efter en halvtimme, han stod och pillade i låset i några minuter och fakturerade den bakfulla grupp av slödder som stod runt honom (dvs. jag och tyskarna) 850kr.

När vi tillslut kom in i bilen så vilades det lite tills det var dags för dagens första musikaliska händelsen för dagen, Britta Persson och efter det Kristofer Åström och hans Hidden Truck. Tyvärr lyckades vi missa det mesta av Brittas spelning, men vi hörde de två sista låtarna där en för dagen skramlig ”Defrag My Heart” ingick. Åström, som jag såg för några veckor sedan i Örebro, funkade sådär så här tidigt på dagen. Bandet hittade inte samma flyt i låtarna som de gjorde i Örebro och den spelningens höjdpunkt ”If You Really Want To Know” funkade inte alls idag. Trots det var det en helt ok spelning. Efter det lyssnade vi lite på Firefox elektroniska flickpop på distans innan vi gick till bilen för att avnjuta en liten picknick.

Klockan fem var vi tillbaka på området, Zürich bördiga Patricks favoritband Johnossi stod för musiken. Tyvärr hade sångaren problem med micken vilket förstörde en del av spelningen (Patrick blev förbannad över den både saktfärdiga, klumpiga och kedjerökande ljudkillen som försökte fixa micken), men som vanligt imponerade bandet med sin kombination av akustisk pop och hårare rock. Duon är bekväma live och har inga problem att fylla ut scenen trots att dom bara är två. Läge för genombrott både i Sverige och utomlands för detta band.

Efter Johnossi var det dags för Florence Valentin, som jag inte hade speciellt höga förväntningar på. Hur som helst så var det riktigt dåliga, vissa låtar lät som något Lucky Luke skulle kunna lyssna på under sina strapatser genom öknen, annat lät som dåliga Håkan Hellström pastischer, vissa låtar lät mer som ratat material från neoproggaren Dungen. Mellansnacket skulle vara gulligt indiepoppigt men det lät mest som om en vilsen högstadieelev spontant försökte sätta ihop tänkvärda meningar, men det blev ungefär lika bra som samtalet i 3 reklamen.

Efter det var det dags för ett danskt band, vilket av tradition brukar vara intressant, minns lysande konserter av bland annat Mew och The Raveonettes. Figurines har en löjligt blyg gitarrist som säger att vädret är fint och sånt… vilket är ganska mysigt. Sångaren är en karismatisk person som elegant dansar omkring till musiken som låter som en kombination av Modest Mouse och före detta art rockarna i Ikara Colt, det finns flera uppfinningsrika partier i låtarna, men hittills är låtkatalogen lite väl likriktad.

Sista bandet för mig var Niccokick som äntrade stora scenen i ett solljus som fick oss på Popaganda att i alla fall för en stund överge planerna på att lämna detta vädermässiga hell hole som kallas Sverige. Niccokick är bestyckad med en sångare som har en förkärlek för att sätta en nagel i ögat på den månghövdade stockholmspubliken, idag funkar det men bäst blir det när bandet låter musiken tala, och det gör dom verkligen idag. Niccokick är så mycket arenarock som ett svenskt indieband kan bli och ungdomspubertala kännslostormar som "I drink to get thrilled", "Awake from the dead, my dear best friend" och "Love & Neon Lights" funkar riktigt bra. Visst blir ljudet lite grötigt ibland när bandet inte riktigt kan tygla de ösande gitarrerna, men de kontrastrika låtarna kombinerat med solen gör att de 45 minuter dom spelar blir väldigt angenäma.

Efter konserten var det dags att bege sig hemåt, till tonerna av Timo Räsisänens indiehit "Don't Let The Devil Ruin It All" gick stegen mot t-banan och T-centralen. På tåget diskuterades svensk ariktektur (Zürich Patrick informerade bland annat om avsaknaden av källare i Svenska hus och den allmänt dåliga isoleringen i Svenska hus. Han gick även igenom fasaden på Harvard University innan både han och jag somnade av utmattning) innan vi till slut stannade i Örebro igen.

Några kronor fattigare
Men flera upplevelser rikare.
Och jag fick äntligen se Ane Brun, Silverbullit och Niccokick. Så klaga ska man inte göra.

Idag lyssnade jag och min kompadre Jaqop på Oasis nya skiva, det lät inte speciellt inspirerande. Föresten är omslaget väldigt likt det som Black Rebel Motorcycle Club har på sin skiva "Take Them On, On Your Own", om ni tycker sånt är intressant.