Pop med tofflor

The Chrysler – Cold War Classic
(Flora & Fauna / Idiotwind)

Så är det dags för ännu ett småmysigt svenskt indiepopband att presentera sig. Jaha, tänker ni kanske, är det någon som orkar bry sig när det är metrosexuella killar som spelar elektronisk popmusik (Läs: The Tough Alliance och Lo-Fi-Fnk) som är det bästa inom svensk musik just nu? Ja, ni bör bry er, för The Chrysler har knåpat ihop en förträffligt liten popskiva, helt utan trendklädselattityd eller elektropop.

The Chryslers andra skiva ges ut på skivbolaget Flora & Fauna som även ger ut en icke oansenlig mängd alster av Moder Jords Massiva. The Chrysler spelar mjuk pop, med intressanta ljudbilder som för tankarna till så skilda band som Laakso (Faliures And Sparks) och The Concretes (Blue Gold).

Låtarna byggs upp runt Pelle Lindroth, som med vackert gitarrspel och en väldigt fin röst styr The Chrysler genom en skiva som kantas av olika instrument som tillför ljudbilden och låtarna en unik känsla. Bäst blir det i inledande (When We’re All as Ugly as) St:Petersburg, First Blood där Laaksos Markus Krunegård är med och delar på sången, samt ”The Strange Is Fading” med mysdunkande trummor, försiktig tamburin och drömmande klockspel.

Chryslers stora behållning ligger i den trygghet dom verkar känna i deras musik, för att vara en debutskiva så är den ovanligt bra sammanhållen men samtidigt rik på låtar med egen identitet. Intryck blir att skivan är väl genomarbetad, med en produktion som låter musiken andas, precis som fallet var med The Plans debut t.ex. Men The Chrysler är betydligt mjukare och lugnare än så, det finns en mysig känsla i musiken, ett lugn, som gör lyssningen väldigt behaglig. Samtidigt puttrar det på lite väl bekvämt i mellan åt, och precis som Isolation Years så blir det från och till lite menlöst och uddlöst. Kanske skulle man skära ner skivan till tio spår istället för de tolv vi nu får.

Men oftast vill jag koka en kopp varm O’boy och sätta på skivan och ta det lugnt. Ett genombrott är nog mer önsketänkande en realitet dock, avsaknaden av en stark singel är för stor för det, även om First Blood har potential att bli en liten indiehit. Men det är en väldigt fin och välgjort debut, och om uppföljaren vågar utmana lite mer och bandet kan överföra känslan från skivan när dom spelar live så kanske det kan bli något stort av det här. Än så länge tassar dom dock runt lite väl försiktigt ibland.

Annars har den mesta tiden på senare tid ägnats åt den fina b-uppsats som i princip är klar. I morgon blir det fest! Jag kommer även att intervjua någon i Hellacopters, vilket kan bli intressant. Deras nya skiva "Rock & Roll Is Dead" låter, trots den löjliga titeln, riktigt bra.

Har även tilldelats Ryan Adams nya dubbelskiva och det är nästan så att ett gammalt Ryan Adams fan får en tår i ögat när cd1 snurrar i spelaren, det låter vackert och avskalat, precis som vi vill ha vår Ryan.

Några låtar som hjälper till att hålla humöret uppe:

1. Ryan Adams - Dance All Night (cd-spår från Cold Roses) Komplett med munspel och en refräng som känns i magen, eller hjärtat kanske det är...
2. Stars - One More Night (cd-spår från Set Yourself On Fire) Jag älskar konstrasten när sången delas mellan Torquil Campell och Amy Millian, till sommaren kommer dom till Sverige och Accelerator, missa ej. Enkel popmusik med härta och hjärna.
3. Tweet - Where Do We Go From Here (cd-spår från It's Me Again) Neo-soul blir ofta lite tradigt på skiva, men Tweet har lyckats enormt bra med uppföljaren till hennes succédebut. Det här är är en vacker och luftig ballad med akustisk gitarr och lite pianoklink, och vilken sång, det är lent och mjukt, soul för oss som gillar mjuka kuddar.
4. Tomas Andersson Wij - Ett Slag För Dig (cd-spår från Live På Rival) Fortfarand en av de starkaste låtar jag hört från en svensk artist någonsin.