Lite fina låtar

Radion har fått ta emot en massa fina singlar under den senaste veckan, här tänkte jag presentera lite av de bra saker som vi fått, tyvärr inehåller skörden av skivor en massa riktigt dålig musik. Baksidan av att det är väldigt lätt att få ut sin musik är självklart att det kommer en massa riktigt dålig sådan, och därför finns jag här för att kolla upp endel som är lite bra i alla fall. Först ut i denna sumering är den nya supergruppen The Raconteurs.

The Raconteurs - Steady, As She Goes
Det första smakprovet från den nya supergruppen som består av Jack White (från White Stripes) och Brendan Benson, som är en av de finaste förvaltarna av den moderna powerpoppen och några killar från Longhornes (eller nått sånt) . Resultatet blir faktiskt precis som man kunde väntat sig, stökig riffig rockmusik kombinerat med de där melodierna som blivit Brendans signum på de senaste skivorna, det är kanske inte jättespännande, men visst har den något lite chatcy över sig.

Cat 5 - Stretch And Bend
Efter att skapat i mitt tycke den perfekta eurodisco flörten med sin "Sexy" så är nu popduon tillbaka, den här gången uppbackad av självaste Universal. Låten låter precis som du vill, retrosyntar och nonsens text, som rosa tuggumi och Absolut Music från 1998, och det konstiga är förstås att det låter otroligt bra, som den självklara vågbrytaren mellan populärkulturen och intelectuelldiscon (om det ens finns en sådan). När jag idag spelade låten i radion förkastade min vän låten direkt och frågade varför jag spelar E-type. Det har blivit dags för Cat5 att träda in i pop Sveriges finrum (om det nu finns något sådant).

Emil Jensen - Spelar stor roll
Emil som slog igenom, i mitt hem i alla fall,med Kom hem som nån annan för ett tag sen. Nu är det dags för ny skiva för poeten från skåne som lät som om han spelade i en ödslig kyrka på debuten, faktiskt den första texten som jag skrev på den här bloggen. Nostalgin hittar ni här:
http://hypotetisk.blogspot.com/2004/12/emil-jensen-kom-hem-som-nn-annan.html

Vilken fin text jag sker om Emil... usch, nu orkar jag inte skriva mer idag, hur som helst så har det kommit musik från The Fine Arts Showcase, där nya electrofavoriterna i Familjen har mixat Chemical Girl till en jättefin låt. Den var iofs redan fin. Men ni fattar vad jag menar.

tack och godnatt

Hot Hot Heat - Middle Of Nowhere

Patrik säger att det är vår nu.
Gustav säger att det snöar i Göteborg.
Hot Hot Heat spelar pop.

Allt verkar vara lite upp och ner den här våren, förutom faktumet att Hot Hot Heat spelar pop, det har dom ju faktiskt gjort sen dom släppte den fantastiska poplåten Bandages för några år sen. Den skruvade till sig ner i de flesta DJ-väskor med sin sharmiga kombination för postpunk al la Raprute med kärleken för sextiotalets orgelpop som svenska Caesars alltid förvaltat så fint. Det var svårt att inte dansa helt enkelt. Förra året släppte bandet skivan Elevator, och jag satt i en gul husbil och drack varm öl, och en söt tysk tjej tyckte att skivan var jättebra. Jag trodde henne inte, så jag satte på Arc Light med Silverbullit istället, och det blev lite konstig stämning. Vi var på Popaganda, och det regnade, och när jag gick ut och kissade i en blöt buske så hörde jag Kent och deras spelning i något megatält lite längre bort. Silverbullit var galet bra, i ösregnet. Såhär nästan ett år senare förstår jag verkligen vad tyskan menade angående Elevator, Hot Hot Heat trampar på med snygga melodier, hurtigt tempo och, ja, det låter vår.

Förutom dom löjligt självklara hitlåtarna Goodnight Goodnight och Pickin’ It Up så är det Middle Of Nowhere som jag lyssnar på, om och om igen. Det är nog den där lite stela gitarren som möter det ljusblå pianoklinkandet, och när sångaren hoppar in och sjunger

Don't get mad if I'm laughing
Blame the caffeine for all the 5 am phone calls
I haven't slept a single night in over a month
And not even once did you start to make sense to me
Well maybe I'm a little bit slow, or just consistently inconsistent
She said, "Unpredictability's my responsibility, baby."

så vill jag se om Me And You And Everyone We Know för femte gången, för rädslan att allt är som det alltid har varit, och livet bara flyter på, som om det vore ett urverk från en klassisk klocka, skrämmer skiten ur mig. Och rädslan att vara förutsägbar har etsat sig fast i mig från en konversation tidigare under veckan, och även fast jag inte känner att jag själv är där, så vill jag aldrig dit. Och tänk om jag går upp samma tid varje dag, och gör samma sak på jobbet, och går hem, och kollar på samma TV-program.

Hot Hot Heat och Middle Of Nowhere gör att det ändå känns lite som vår. Fast det snöar i Göteborg. Även om risken finns att man blir förutsägbar, i framtiden, så överlever vi nog, ett tag till.

Amy Millian - Skinny Boy

Det var någon som sa att livet skulle bli lite mer rosa än rött om inte Amy Millian och Stars spelade musik. Det kan ha varit jag som sade det, till mig själv. För er som hört Stars, och ni som läser denna blogg har inte speciellt många anledningar att inte ha gjort det, så vet ni vad hon betyder för det bandet. Your Ex-lover Is Dead och Elevator Love Letter är låtarna som övertygar dig som inte kollat upp ännu, Stars är faktiskt kärlek, svek, tårar, romantik, realism, eskapism, och en massa andra fina ord, och precis som dessa ord så är medlemarna i bandet egna individer med egen betydelse och kreativitet.

Amy Millian kände att det var dags för henne att visa att hon kan stå på sina egna ben, inte för att hon satt i rullstol eller så, men ni fattar.

På något vis har hon, samtidigt som Stars turnerat oavbrutet sedan inledningen av förra året lyckats spela in musik som nu under våren kommer att släppas på skiva. Skinny Boy är drömmen om den där indiepojken, det är morgonen efter, när tekoppen ryker och du tittar ut över solen som långsamt kryper upp bakom hustaken. Det är anspråkslös popmusik med morgontrötta ögon. Det är den där låten som kryper omkring i bakgrunden när du lyssnar på radion i bilen, och tycker att det låter ok, men att du inte fångas, inte just då. Men Amy Millian har rösten, och även om den inte får riktigt samma glöd som när hon har Toquil Campell på andra sidan, som i Stars. Skinny Boy får mig att på allvar fundera över att köpa sammetsbyxor och pusha för djupröd som vårens färg.

Och för att det nästan är fredag, och ni behöver något som tar er igenom den där helgen som ligger och lurar, som alltid är lika spännande såhär innan, men som säkerligen slutar på samma sätt som den brukar, som en parentes i lunken, i jakten på plusgrader och något fint.

Så, hit går ni för att ladda ner låten helt gratis och helt lagligt, visst är världen fin ibland.
http://www.galleryac.com/

Håkan och Stars

Det kändes lite som om det var meningen, att vi just den kvällen bestämde oss för att inte stå lite längre bak och nicka med i musiken.

Att vi skulle ge allt,
och dansa,
och skrika.

Håkan Hellström växte fast i mitt sinne i och med skivan "Ett Kolikbarns bekännelser", och sen dess är jag, precis som en massa andra popoffer, helt fast i denna mannens musik. Det har skrivits mycket om vad det egentligen är som gör Håkan så fantastiskt. För mig så är det ett utryck, ett sätt att sjunga, som gör att jag alltid lyssnar lite mer på Håkan än alla andra.

Som i 13, eller Gårdakvarnar och Skit, det känns som en osminkad sanning, visst är det romantiserande, över dekadensen, över ensamma kvällar, över missade chanser. Men han lyckas alltid bygga in hopp i musiken, som Turning Torso i Malmö, något som vill något mer, som inte nöjer sig med vardagslunken. Det finns en strävan, utan den skulle håkans musik falla ihop som ett korthus, så mycket betyder den.

Störst i Nöjesfabriken blir Håkan när han sjunger om sin vapendragare Hurricane Gilbert, som dagen till ära fyller år. Det är den finaste låt jag hört om en vän. Precis som Romeo och Klubbland från nya skivan var precis sådär elektriska som man kunde ana redan första gången man hörde dem på skivan. Och Håkan gör egentligen inget nytt, spelar inte låtarna på annorlunda sätt, och avslutar som vanligt med den vackraste låt som någonsin spelats in på svensk mark nu kan du får mig så lätt. Och när han säger att det alltid slutar så här, med den här låten, då kan man snacka om hur tråkigt det är att alltid göra så, eller så kan man ta det för vad det är, den bästa svenska låten någonsin.

Visst kan man tycka att han ska göra något nytt, om man sett honom många gånger, för mig var det andra konserten med honom, och trots att det inte blev någon Jag har varit i alla städer eller Magiskt men tragiskt så finns det ingen annan artist som skulle få mig, Gustav, Andreas och Lars att dansa i en ring, och skrika. Det var kärlek till stunden, kärlek till musiken, och när det var slut, då låg håret i luggen som överkokt spagetti över min tvettiga panna, och tröjan var genomblöt. Och vi satte och vid ett bord, och det ända vi kunde göra var att gå hem. Det fanns inget kvar, mer än känslan, och den försvinner aldrig. Det är något med Håkan.

Lördagen blev fel på alla möjliga sätt, och jag ber om ursäkt för de som råkade ut för min vrede, verkligen. Jag vet faktiskt inte riktigt vad som hände. Förlåt.

dagens låt:
Stars - Big Fight (från skivan "Set Yourself On Fire")
För att jag var i en Big Fight, och även om det inte var i en relation, så är det samma frågor, och jag har lika svårt att förklara vad som egentligen hände.

the clothes in the wardrobe
just send them to me
theres bills her for you
thats cause nothing is free
we build up with things
to make us who we want to be

Jag älskar Stars. Nästa månad ser jag dom i Berlin.

Antony & The Johnsons - The Lake

Just nu är det här det starkaste och vackraste jag någonsin hört.
Att Antony är bra, det visste ni redan, men att han gömt sin bästa låt på en EP som heter The Lake, det kanske inte alla visste.
Titellåten har en text från en dikt av Edgar Allen Poe.
Visst låter det för bra för att vara sant.
Det är det också.

In youth's spring, it was my lot
To haunt of the wide earth a spot
To which I could not love the less
So lovely was the loneliness
Of a wild lake, with black rock bound
And the tall trees that towered around

But when the night had thrown her pall
Upon that spot as upon all
And the wind would pass me by
In its stilly melody

My infant spirit would awake
To the terror of the lone lake
My infant spirit would awake
To the terror of the lone lake

Yet that terror was not fright
But a tremulous delight
And a feeling undefined
Springing from a darkened mind
Death was in that poisoned wave
And in its gulf a fitting grave
For him who thence could solace bring
To his dark imagining
Whose wildering thought could even make
An Eden of that dim lake

But when the night had thrown her pall
Upon that spot as upon all
And the wind would pass me by
In its stilly melody

My infant spirit would awake
To the terror of the lone lake
My infant spirit would awake
To the terror of the lone lake

Springing from a darkened mind
So lovely was the loneliness
In youth's spring, it was my lot
In its stilly melody
An Eden of that dim lake
An Eden of that dim lake
Lone, lone, lonely...

Jag har lyssnat oavbrutet i 46 minuter nu, om och om igen.
Pianot.
Rösten.
De vemodiga stråkarna.
Inledningen, när det låter som om Antony nästan är rädd för att trycka ner tangenterna är ett stycke musikhistoria i sig.

För ett tag sen spelade han den här låten och några andra för Musikbyråns räkning. Tittar gör ni här: http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=32531

Josh Rouse - Jersey Clowns

Det känns som om bloggen börjar bli lite hemlig nu, flamman har slocknat, under våren 2005 hade jag över 1000 besökare per månad. Men, precis som för många andra så kom det saker mellan, men det är ok. Nu skriver jag när jag orkar, och känner att jag har något att säga, det kommer nog inte att vara långa texter, men lite tips, på låtar.

Den här bloggen är för musiken, det handlar inte om mina matvanor eller falerade kärleksliv, det är musiken som ska stå i centrum, så var det tänkt och så har det varit, för det mesta.

Så.
Nu ska det handla om Josh Rouse.
För han spelar musik.
Fin sådan.

Josh är aktuell med nya skivan Subitulo som borde vara påväg ut i skivdiskarna när som helst, fast ärligt talat, är det någon som köper skivor över disk längre? Hur som, Josh har skalat av, ännu mer sen senaste släppet Nashville, som innehöll den där vansinnigt fina "Sad Eyes", den vackraste pianoballaden som jag hört på många många år, och helt klart höjdpunkten på Josh Rouses kariär hittils. Ok, nu sitter jag och lyssnar på Sad Eyes igen, istället för att skriva.

Hur som helst, Josh har släppt en ny skiva och då är det dags att plocka undan Sad Eyes, en liten stund i alla fall. Nya Josh låter som Simon & Garfunkel med lite spansk sol i ögonen, och det är egentligen helt logiskt eftersom han tydligen numer bor i Barcelona tillsamans med en vacker kvinna. Därför är det väl helt logiskt att han i inledande Quiet Town visslar, som om han sitter på en brygga på solkusten, och i andra låten så är det summertime och tillbakablickar.

Josh Rouse låter mer sommar än någonsin, om Nashville var lite vintrig så är Subtulo 35 grader och sol i varje låt. Det är fint. Något man även lägger märke till är att det är mycket soul i låtarna, snygga arrangemang som sveper in låtarna i en trivsam kostym, ibland blir det kanske lite väl trevligt, men ofta vill jag öppna fönstret och känna sommarluften mot ansiktet. Tyvärr är det -10 ute, så det går väl sådär...

Givin' It Up och It Looks Like Love är soullåtarna med stort S. Så att ni vet, den sistnämda har plockat tillbaka det där fina stampet från Come Back från 1972.

Ballader är annars Josh varumärke, det är därför jag återvänt till honom om och om igen, och det är också därför jag har så många av hans skivor. Och visst, här finns det några klassiska Josh ballader, finast är Jersey Clowns, som låter som något jag kommer att lyssna på väldigt många gånger under våren. Som ett förstoringsglas på en rostig amerikansk kultur. Även alvslutande El Otro Lado är vemod, på det där sätter som bara Josh kan.

Återigen gör Josh en skiva som man gärna håller nära.
Den här gången är det sommareskapism som är ledordet.

Det blev visst en skivrecension och inte en text om några låtar. Det är helt ok.