Håkan och Stars

Det kändes lite som om det var meningen, att vi just den kvällen bestämde oss för att inte stå lite längre bak och nicka med i musiken.

Att vi skulle ge allt,
och dansa,
och skrika.

Håkan Hellström växte fast i mitt sinne i och med skivan "Ett Kolikbarns bekännelser", och sen dess är jag, precis som en massa andra popoffer, helt fast i denna mannens musik. Det har skrivits mycket om vad det egentligen är som gör Håkan så fantastiskt. För mig så är det ett utryck, ett sätt att sjunga, som gör att jag alltid lyssnar lite mer på Håkan än alla andra.

Som i 13, eller Gårdakvarnar och Skit, det känns som en osminkad sanning, visst är det romantiserande, över dekadensen, över ensamma kvällar, över missade chanser. Men han lyckas alltid bygga in hopp i musiken, som Turning Torso i Malmö, något som vill något mer, som inte nöjer sig med vardagslunken. Det finns en strävan, utan den skulle håkans musik falla ihop som ett korthus, så mycket betyder den.

Störst i Nöjesfabriken blir Håkan när han sjunger om sin vapendragare Hurricane Gilbert, som dagen till ära fyller år. Det är den finaste låt jag hört om en vän. Precis som Romeo och Klubbland från nya skivan var precis sådär elektriska som man kunde ana redan första gången man hörde dem på skivan. Och Håkan gör egentligen inget nytt, spelar inte låtarna på annorlunda sätt, och avslutar som vanligt med den vackraste låt som någonsin spelats in på svensk mark nu kan du får mig så lätt. Och när han säger att det alltid slutar så här, med den här låten, då kan man snacka om hur tråkigt det är att alltid göra så, eller så kan man ta det för vad det är, den bästa svenska låten någonsin.

Visst kan man tycka att han ska göra något nytt, om man sett honom många gånger, för mig var det andra konserten med honom, och trots att det inte blev någon Jag har varit i alla städer eller Magiskt men tragiskt så finns det ingen annan artist som skulle få mig, Gustav, Andreas och Lars att dansa i en ring, och skrika. Det var kärlek till stunden, kärlek till musiken, och när det var slut, då låg håret i luggen som överkokt spagetti över min tvettiga panna, och tröjan var genomblöt. Och vi satte och vid ett bord, och det ända vi kunde göra var att gå hem. Det fanns inget kvar, mer än känslan, och den försvinner aldrig. Det är något med Håkan.

Lördagen blev fel på alla möjliga sätt, och jag ber om ursäkt för de som råkade ut för min vrede, verkligen. Jag vet faktiskt inte riktigt vad som hände. Förlåt.

dagens låt:
Stars - Big Fight (från skivan "Set Yourself On Fire")
För att jag var i en Big Fight, och även om det inte var i en relation, så är det samma frågor, och jag har lika svårt att förklara vad som egentligen hände.

the clothes in the wardrobe
just send them to me
theres bills her for you
thats cause nothing is free
we build up with things
to make us who we want to be

Jag älskar Stars. Nästa månad ser jag dom i Berlin.