Josh Rouse - Jersey Clowns

Det känns som om bloggen börjar bli lite hemlig nu, flamman har slocknat, under våren 2005 hade jag över 1000 besökare per månad. Men, precis som för många andra så kom det saker mellan, men det är ok. Nu skriver jag när jag orkar, och känner att jag har något att säga, det kommer nog inte att vara långa texter, men lite tips, på låtar.

Den här bloggen är för musiken, det handlar inte om mina matvanor eller falerade kärleksliv, det är musiken som ska stå i centrum, så var det tänkt och så har det varit, för det mesta.

Så.
Nu ska det handla om Josh Rouse.
För han spelar musik.
Fin sådan.

Josh är aktuell med nya skivan Subitulo som borde vara påväg ut i skivdiskarna när som helst, fast ärligt talat, är det någon som köper skivor över disk längre? Hur som, Josh har skalat av, ännu mer sen senaste släppet Nashville, som innehöll den där vansinnigt fina "Sad Eyes", den vackraste pianoballaden som jag hört på många många år, och helt klart höjdpunkten på Josh Rouses kariär hittils. Ok, nu sitter jag och lyssnar på Sad Eyes igen, istället för att skriva.

Hur som helst, Josh har släppt en ny skiva och då är det dags att plocka undan Sad Eyes, en liten stund i alla fall. Nya Josh låter som Simon & Garfunkel med lite spansk sol i ögonen, och det är egentligen helt logiskt eftersom han tydligen numer bor i Barcelona tillsamans med en vacker kvinna. Därför är det väl helt logiskt att han i inledande Quiet Town visslar, som om han sitter på en brygga på solkusten, och i andra låten så är det summertime och tillbakablickar.

Josh Rouse låter mer sommar än någonsin, om Nashville var lite vintrig så är Subtulo 35 grader och sol i varje låt. Det är fint. Något man även lägger märke till är att det är mycket soul i låtarna, snygga arrangemang som sveper in låtarna i en trivsam kostym, ibland blir det kanske lite väl trevligt, men ofta vill jag öppna fönstret och känna sommarluften mot ansiktet. Tyvärr är det -10 ute, så det går väl sådär...

Givin' It Up och It Looks Like Love är soullåtarna med stort S. Så att ni vet, den sistnämda har plockat tillbaka det där fina stampet från Come Back från 1972.

Ballader är annars Josh varumärke, det är därför jag återvänt till honom om och om igen, och det är också därför jag har så många av hans skivor. Och visst, här finns det några klassiska Josh ballader, finast är Jersey Clowns, som låter som något jag kommer att lyssna på väldigt många gånger under våren. Som ett förstoringsglas på en rostig amerikansk kultur. Även alvslutande El Otro Lado är vemod, på det där sätter som bara Josh kan.

Återigen gör Josh en skiva som man gärna håller nära.
Den här gången är det sommareskapism som är ledordet.

Det blev visst en skivrecension och inte en text om några låtar. Det är helt ok.