Hot Hot Heat - Middle Of Nowhere

Patrik säger att det är vår nu.
Gustav säger att det snöar i Göteborg.
Hot Hot Heat spelar pop.

Allt verkar vara lite upp och ner den här våren, förutom faktumet att Hot Hot Heat spelar pop, det har dom ju faktiskt gjort sen dom släppte den fantastiska poplåten Bandages för några år sen. Den skruvade till sig ner i de flesta DJ-väskor med sin sharmiga kombination för postpunk al la Raprute med kärleken för sextiotalets orgelpop som svenska Caesars alltid förvaltat så fint. Det var svårt att inte dansa helt enkelt. Förra året släppte bandet skivan Elevator, och jag satt i en gul husbil och drack varm öl, och en söt tysk tjej tyckte att skivan var jättebra. Jag trodde henne inte, så jag satte på Arc Light med Silverbullit istället, och det blev lite konstig stämning. Vi var på Popaganda, och det regnade, och när jag gick ut och kissade i en blöt buske så hörde jag Kent och deras spelning i något megatält lite längre bort. Silverbullit var galet bra, i ösregnet. Såhär nästan ett år senare förstår jag verkligen vad tyskan menade angående Elevator, Hot Hot Heat trampar på med snygga melodier, hurtigt tempo och, ja, det låter vår.

Förutom dom löjligt självklara hitlåtarna Goodnight Goodnight och Pickin’ It Up så är det Middle Of Nowhere som jag lyssnar på, om och om igen. Det är nog den där lite stela gitarren som möter det ljusblå pianoklinkandet, och när sångaren hoppar in och sjunger

Don't get mad if I'm laughing
Blame the caffeine for all the 5 am phone calls
I haven't slept a single night in over a month
And not even once did you start to make sense to me
Well maybe I'm a little bit slow, or just consistently inconsistent
She said, "Unpredictability's my responsibility, baby."

så vill jag se om Me And You And Everyone We Know för femte gången, för rädslan att allt är som det alltid har varit, och livet bara flyter på, som om det vore ett urverk från en klassisk klocka, skrämmer skiten ur mig. Och rädslan att vara förutsägbar har etsat sig fast i mig från en konversation tidigare under veckan, och även fast jag inte känner att jag själv är där, så vill jag aldrig dit. Och tänk om jag går upp samma tid varje dag, och gör samma sak på jobbet, och går hem, och kollar på samma TV-program.

Hot Hot Heat och Middle Of Nowhere gör att det ändå känns lite som vår. Fast det snöar i Göteborg. Även om risken finns att man blir förutsägbar, i framtiden, så överlever vi nog, ett tag till.