Antony & The Johnsons - The Lake

Just nu är det här det starkaste och vackraste jag någonsin hört.
Att Antony är bra, det visste ni redan, men att han gömt sin bästa låt på en EP som heter The Lake, det kanske inte alla visste.
Titellåten har en text från en dikt av Edgar Allen Poe.
Visst låter det för bra för att vara sant.
Det är det också.

In youth's spring, it was my lot
To haunt of the wide earth a spot
To which I could not love the less
So lovely was the loneliness
Of a wild lake, with black rock bound
And the tall trees that towered around

But when the night had thrown her pall
Upon that spot as upon all
And the wind would pass me by
In its stilly melody

My infant spirit would awake
To the terror of the lone lake
My infant spirit would awake
To the terror of the lone lake

Yet that terror was not fright
But a tremulous delight
And a feeling undefined
Springing from a darkened mind
Death was in that poisoned wave
And in its gulf a fitting grave
For him who thence could solace bring
To his dark imagining
Whose wildering thought could even make
An Eden of that dim lake

But when the night had thrown her pall
Upon that spot as upon all
And the wind would pass me by
In its stilly melody

My infant spirit would awake
To the terror of the lone lake
My infant spirit would awake
To the terror of the lone lake

Springing from a darkened mind
So lovely was the loneliness
In youth's spring, it was my lot
In its stilly melody
An Eden of that dim lake
An Eden of that dim lake
Lone, lone, lonely...

Jag har lyssnat oavbrutet i 46 minuter nu, om och om igen.
Pianot.
Rösten.
De vemodiga stråkarna.
Inledningen, när det låter som om Antony nästan är rädd för att trycka ner tangenterna är ett stycke musikhistoria i sig.

För ett tag sen spelade han den här låten och några andra för Musikbyråns räkning. Tittar gör ni här: http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=32531