eMil Jensen - Kom hem som nån annan

Det ska visst snöa snart. Att gå ut är som att vandra rakt in i en iskall knytnäve, dom bruna lövens symbolik är nästan plågsam. Hemtentan hänger som ett regnväder och rummet luktar gammal kaffesump. Den dystopiska vardagsrytmen klamrar sig fast mellan fantasilösa pastamiddagar framför Vänner.

Och så kommer ett varmt klockspel och eMil Jensen, som en skäggig ängel från Skåne. Han sitter ute i vinden ” så varm om pannan, så kall om händerna”. ”Kom hem som någon annan” andas värme och samtidigt smärta, en närvaro som jag nästan bara hört i kyrkan tidigare. En skiva för oss som inte orkar försöka lura oss själva genom att spela Polyphonic Sprees glädjeorgier utan inser att hösten inte är så kul alltid.

Han är tydligen vispoet, Emil. Att han har en förmåga att genom subtila meningar krama varje ord på känsla kommer kanske som ett brev på posten då. Men det blir aldrig Kent. Eller Tomas Andersson-Wij. Att han kommer från Skåne betyder inte heller att har några större likheter med Stockholmsromantikern Alf eller Bob Hund, det låter mer som när Hederos & Hellberg klinkade sig fram i dom värmländska skogarna. Fast nu är det lite varmare, med klockspel och mellotron.

Att det finns ett mindre amerikanskt fotbollslag av singer/songwriters i Sverige är inget som påverkar eMil, han kommer från ett annat håll. Här hittar man inte eko av vare sig Van Morrison, Nick Drake eller Red House Painters. Ibland undrar jag om inte eMil hittat en övergiven kyrka någonstans i utkanten av Smygehuk och suttit där under korset och spelat in. Inte för att det handlar om religion, utan för att det handlar om känslor, en ensam trumpet hittar en plågad orgel i ”Längs Hörnen” och t.o.m. Jesus skulle känna av ensamheten.

Det finns även några poplåtar av klassiskt snitt (läs t.ex. Naken ner på knän) men det är i låtar som ”Kom hem någon annan”, ”Längs Hörnen” och ”Väck mig inte i morgon” eMil hittar det jag söker efter. Något som matchar vinden, något som gör att jag ser det vackra i höstens stela kläder.

Ibland hittar man något större, för dig som letar kan eMil vara svaret. Svensk lyrik har inte låtit så självklar på länge, själv har jag inte sjunkit ner så här sen Kathryn Williams försiktigt knåpade ihop ”Little Black Numbers”

Det är ingen ide att jobba mot hösten, låt den förföra dig istället.

”Jag tänkte komma förbi, sa hon.
Eller vill du vara ensam?
Jag vill nog vara ensam, sa jag, så kom du förbi.
Jag är aldrig så ensam som när du är här.
Du har inte förändrats, jag lovar, sa jag”

"telefonkiosk"