Två sidor av samma piano

Photographer: Rahav Segev © 1999, Cat Power på Matadors 10års jubileum 1999.
You were swinging your guitar around. Cause they wanted to hear that sound. But you didn’t want to play.Cat Power - I Don't Blame You

Storans klubbscen, har trots namnet, inte mycket med en klubb att göra. Det känns mer som baksidan på en Teater, viket det också är. Hur som helst så gick jag och några gamla kamrater glada i hågen dit på lördagen för att se vad Cat Power och Frida Hyvönen hade att bjuda på.

Fyra blå lampor, och fyra röda, samt ett piano, avskalat var temat för kvällen.

Först ut var en något förvirrad Frida Hyvönen, med stora glasögon och ett vinglas klinkade hon sig igenom de flesta spåren på debutskivan ”Until Death Comes”. Allra vackrast var det i ”N.Y” och ”Valerie” men även ”Come Another Night” lät riktigt bra, det är inte svårt att förstå de hyllningar som haglat över henne. Hon spelar piano med en bestämdhet som ger dom finurliga texterna, som ofta får mina tankar att gå till Jens Lekman, en rak ton som bidrar till att den avskalade sättningen inte hindrar låtarna från att bita tag i den ganska månghövdade publiken på Storan. Mellansnacket lämnade dock mycket att önskar, snurriga monologer om nya Påven och halvinterna skämt kändes ganska malplacerat. Men annars gjorde Frida en riktigt bra spelning och visade varför hon blivit en av de mest uppmärksammade artisterna under våren, och att det inte bara beror på att hon ligger på The Concretes skivbolag.

Efter en kort paus var det dags för huvudakten som undertecknad såg senast på 2003 års Hultsfredsfestival. Då var jag kraftigt berusad av både alkohol och den snurriga tjej jag spelat fotboll med på campingen och som nu stod nära mig i en full teaterlada. Det jag kommer ihåg från den spelningen var att Cat Power satt nere i hörnet på scenen och drack alkohol… stärkt av min egen alkoholkonsumtion skrek jag då vid upprepade tillfällen efter ”Maybe Not” varpå Cat Power hotade med att slänga ut mig, men sedan direkt spelade låten. Sen gick jag.

Den här gången har jag lovat mig själv och min omgivning att jag ska vara tyst.

Chan Marshall som hon egentligen heter traskar upp på scenen i en löst hängande blå skjorta och en lugg som är precis så lång så att man inte kan se hennes ögon. Spelningen kretsar kring en rastlöshet som hon vid ett tillfälle försöker snacka bort som nervositet. Cat Power hoppar respektlöst mellan låtarna och drar på det sättet effektivt ut all den nerv som dom besitter, kvar blir en hes uttråkad person, som mer irriterar en engagerar.

För mig är hennes senaste skiva ”You Are Free” en av de starkaste singer/songwriter skivor som släppts under 2000-talet, och precis som på Hultsfred är det otroligt hur hon kan slarva bort så mycket bra musik som hon gör. Plågsamma ”Names” slutar innan den hinner börja, ”Maybe Not” blir som en axelryckning på slutet, ”Babydoll” präglas av ett så avmätt utryck att jag nästan somnar, ”Good Woman” börjar och slutar men gås tillslut igenom, dock utan framkalla den där vridande känslan i magen som den gör på skivan. Faktum är att Cat Power inte gör en enda låt rättvisa, utan hattar runt som en rastlös alkoholist som brutalt rycker i alla alkoholhaltiga drycker hon kommer över.

”He War” och ”Free” spelar hon inte ens.

Cat Power verkar inte riktigt tro på sin egen musik och blandar därför in flera covers i det medlyliknande set vi tvingas bevittna, Satisfaction är den som funkar minst dåligt. Hennes cover på Bonnie ”Prince” Billys ”Wolf Among Wolves” funkar hyfsat men den avklippta versionen av White Stipes ”I want to be the boy to warm you mothers heart” (visst var det väl den…) var lika rolig som en ojäst bulldeg.

Cat Power gör allt fel, och när hon tillslut går av scenen så är det ingen som vill att hon ska kliva upp igen. Nu får hon inte fler chanser. Men You Are Free är fortfarande en av de bästa skivor jag har, det kan inte ens Chan Marshall ta från mig.

På tåget hem från Götet lyssnades det på:
Wilco – Summerteeth
Lite gladare, lite varmare, än vad de senaste skivorna är. Många fina melodier och en skiva som andas ovanligt mycket optimism för att vara Wilco. Plocka fram den och sätt dig i solstolen.

Notwist – Neon Golden
50% Khonnor, 40% Postal Service 10% Radio Dept. Jag tackar min Schweiziska vän Patrick för den här upptäckten.

Anna Ternheim – Someone Outside / Naked Versions
Jag har hypat Anna mycket på bloggen, men jag tror inte att jag nämnt den fina skivan med akustiska versioner och några extra låtar som följer med Someone Outside om man köper rätt utgåva. En pärla som ger låtarna ett annat utryck, lite mer naket, som det så fint heter.

Death Cab For Cutie - Transatlanticism

Jag var i Malaysia under fyra månader under förra våren. I den tropiska hettan skrev jag dagbok där jag dokumenterade mina upplevelser, men mest den enorma förälskelse som drabbade mig. Jag har läst i den under helgen. Och i detta myller av tankar, känslor, magproblem och intressanta möten så hittade jag en recension på Death Cab For Cuties skiva Transatlanticism som jag skrev en regnig dag i mars månad.

Och eftersom jag då ville berätta för världen hur bra skivan var, men aldrig gjorde. Så gör jag det nu, inte för hela världen kanske, men för er som orkar läsa.

So i present to you

Death Cab For Cutie - Transatlanticism

Regnet ger sig inte, det trummar frenetiskt mot plåttaket där jag sitter utanför Simpang Empat, en lite håla någonstans i Malaysia. Åskan mullrar och en indier glider förbi i sin vita motorcykelhjälm och ruskar hopplöst på huvudet innan han sätter sig på sin motorcykel och motvilligt rullar ut i regnet.

Kvar blir jag på trottoaren i skydd från regnet med endast mina hörlurar som sällskap. Genom dem strömmar som tur är varm indiepop ut, en välkommen röst i stormen. Som en mjuk kudde att vila sig emot när vädrets makter har styrketräning på dagens program. Transatlanticism erbjuder elva varma betraktelser. Inte elva naiva glädjeorgier med handklapp och gitarrslingor som flyger bland molnen. Nej, Death Cab arbetar med stämningar, ofta ganska långsamma melodier som långsamt trappas innan dom allt som oftast mynnar ut i ett mer avskalat läge. Alltid med värme och hjärta i första rummet, det låter som om bandet hämtat lite värme utifrån, öppnat dörren en solig dag och ofrånkomligt hamnat någonstans halvvägs mellan det gamla Death Cab For Cutie och sångaren, Ben Gibbards soloprojekt The Postal Service, som knappast gick att missa förra året. Men äldre fans av Death Cab kan lugna sig, det finns inga spår av elektronika på skivan, bara en värme och glöd som borde kunna värma många när lägereldarna börjar tyna bort och alkoholen sinat.

Det handlar ofta om kärlek, presenterad i små finurliga historier om handskfack och Atlantens tillkomst. En skiva man kan hålla i handen när den man fallit för inte vill. En skiva som förstår när man lyckats bli kär vid fel tillfälle, på fel plats och i fel person. När alla odds är emot.

En försiktig gitarr här, en smäktande mjuk röst där, en produktion som lyfter melodierna samtidigt som det aldrig blir för mjukt och skönt. Death Cab For Cutie har hittat ett sound där dom kan lyfta låtarna till en nya nivå.

För jag har fastnat helt. Jag brukar ofta snöa in på en skiva men brukar efter en vecka eller så gå vidare. Men den här skivan vill inte lämna min portabla cd-spelare. I bussen, på natten, dagen då jag delade en soluppgång med den vackraste flickan och inte fick tummen ur foten och säga hur jag känner. Då har skivan varit där, elva låtar om relationer, såna som är, har varit och aldrig kommer att bli.

Texten är så stark och jag vaknar kallsvettig: ”My brains repeating, If You´ve got an impulse let it out. But they never make it past my mouth” Death Cab For Cutie - The Sound Of Settling

Regnet ger sig inte och jag är fast utanför en internet café i den del av världen där solen skiner nästan varje dag, men inte idag, då är Transatlanticism bra att ha.
/Patrik Edvardsson, en regnig dag i Simpang Empat tre timmars bussresa norr om Kuala Lumpur

Så här i efterhand håller jag med i mycket av det jag skrev, förutom det stundtals febriga skrivandet om kärlekens vara eller icke vara. Men skivan är fantastisk. Men nu, när det förhållandet jag aldrig trodde skulle bli verklighet, blev verklighet, och sedermera före detta verklighet, då tar jag med mig låten ”Tiny Vessles”, som bestyckats med en text som beskriver ett förhållande som inte betydde något, som var byggt på lögner, som ett luftslott som sakta blåser iväg. Varje gång jag hörde låten under mitt förhållande var jag livrädd att det skulle bli så för oss, att vad vi hade skulle sluta betyda något, som tur är så inträffade det aldrig.

This is the moment that you know
That you told her that you loved her but you don't
You touched her skin and then you think
That she is beautiful, but she don't mean a thing to me.
Yeah she is beautiful, but she don't mean a thing to me

I spent two weeks in Silverlake, the California sun cascading down my face
There was a girl with light brown streaks,
And she was beautiful, but she didn't mean a thing to me
Yeah she was beautiful, but she didn't mean a thing to me

I wanted to believe in all the words that I was speaking as we moved together in the dark
And all the friends that I was telling all the playful misspellings and every bite I gave that left a mark
Then tiny vessels oozed into your neck and formed the bruises that you said you didn't want to fade
But they did and so did I that day

All I see are dark gray clouds in the distance moving closer with every hour
So when you'd ask, "Is something wrong?" (I'd think)
"You're damn right there is, but we can't talk about it now. No we can't talk about it now."

So one last touch and then you'll go and we'll pretend that it meant something so much more
But it was vile and it was cheap and you are beautiful but you don't mean a thing to me
Yeah, you are beautiful but you don't mean a thing to me.
Yeah, you are beautiful but you don't mean a thing to me. Death Cab For Cutie - Tiny Vessles

Det är för den här låten och efterföljande titelspåret som elegant glider in i varandra som gör Transatlanticism till en oumbärlig skiva för mig.
Vare sig jag befinner mig utanför ett internet café i Malaysia eller in en instängd studentlägenhet i Örebro.

Annars lyssnar jag på:
Joanna Newsom – The milk-eyed mender
En skiva som tar tid att sätta sig in i men som växer och växer, nu är hon klar för den fantastiska endagsfestivalen Accelerator The Big One tillsammans med bland annat Bloc Party och Devendra Banhart, det kommer bli väldigt trevligt att se.

The Verve – Urban Hymns / A Northern Soul
Nostalgi med bandet som fångade mig före Oasis, men som ständigt vandrade lite i skymundan av de stora massorna, tills "Bitter Sweet Symphony" kom. Själv föll jag för låten ”Lucky Man” med den där videon där bandet vandrar runt i någon lägenhet med grym utsikt. Två grymma skivor med bandet som har så svårt att avsluta sina låtar, men som inte känns så daterade som jag befarade.

The Tough Alliance och Kanada

Feist kommer från Kanada, musiken är lika vacker som den här solnedgången

The Tough Alliance, Royal Arms, Örebro 13 April
I teorin är The Tough Alliance precis vad popsverige behöver, två snygga killar som gör metrosexuell elektronisk popmusik med raka och okomplicerade texter. I nya singeln Coca Cola Vains går refrengen blablablablabla…. På det hela känns musiken som ett välkommet steg från den postmoderna ironi som präglat popmusiken under senare år. Eller så är det postironi definierat, har inte riktigt bestämt mig för vad ännu. Hur som helst känns det som att TTA är precis på rätt väg och på det hela väldigt 2005.

Men teori har ofta svårt att klara av den kurviga vägen till praktiken. För TTA så funkar det inte alls. På Royal Arms lilla scen kliver man på efter klockan ett, river ner lite av taket, bråkar med den bittra rundlaggde vakten, sjunger halvhjärtat playback och försvinner efter vad som känns som ungefär 15 minuter. Om dom blev utkastade av den buttra vakten eller om dom inte ville spela mer låter jag vara osagt. I teorin är det grymt häftigt och revolutionärt. Men i praktiken så känns det som man, i den gröna röken på dansgolvet, förflyttats tio år bakåt i tiden då "jag skiter i allt" mentalitet fortfarande var rätt, och hela pop (eller det kanske mer var rockvärlden) slentrianmässigt slängde ut fuck you tecken till hela sin omgivning i svallvågorna från Nirvana och Curt Cobain. Men den här kvällen på Royal Arms lilla scen så känns det bara tröttsamt när ett par killar hoppar runt till sina egna låtar och pussar lite på varandras kinder.

Den här onsdagskvällen känns TTA som en dålig tillbakablick på något som var, och det är riktigt tråkigt att dom inte förmår att skapa mer live än en massa hysteriskt blinkande ljus och lite taffliga danssteg till sin egen musik. Då lyssnar jag heller på TTA utan deras postmoderna liveshow.

Visst är det en välriktad spark till allt vad en liveshow är men den tar ganska illa. Och publiken som betalat 90 kronor i inträde inklusive garderob borde i alla fall ha fått höra TTAs lysande cover på 50 Cents Many Men. Men icke.

Men som en som bevittnade föreställningen sa, Coca Cola Vains är i alla fall en riktigt bra låt.

Men visst är jag besviken för att jag inte fick se några basebollträn.

Senaste Black Rooster
Som ni kanske vet så har jag och min kompanjon Jacob ett fint litet radioprogram som heter Black Rooster (efter den där fina The Kills låten). Vi har även en hemsida där man kan se vad vi har spelat för låtar. Men eftersom Jacob är hemma i Säffle och härjar i sin sommarstuga så slänger jag upp låtlistan här istället.

Torsdagens tema var Kanada och jag har aldrig sagt Broken Social Scene så många gånger under en timme förut. Innan dess spelades veckans låt som var en fin Bright Eyes låt, Lua heter den, otroligt fin faktiskt. Jag promotade det fina skivbolaget Arts & Carfts med stor frenesi och spelade musik med band som Stars, Feist, Junior Boys, Hot Hot Heat och förstås The Arcade Fire. På slutet blev det dåligt med låtar kvar så Saul Williams fick hänga på med sin ruffiga List Of Demands, trots att han inte är Kanadensare. Även sista låten för dagen blev amerikansk, The Killers – Smile Like You Mean It fick avsluta torsdagens program. Finaste låten under programmet var dock den avskalade versionen av Lovers Spit som jag spelade. Den hittar ni på Broken Social Scene EPn Bee Hives.

Låtlista:
1. Bright Eyes - Lua
2. Broken Social Scene - Lovers Spit (Från EPn Bee Hives
3. Feist - Let It Die
4. Stars - Your ex-lover is dead
5. Hot Hot Heat - goodnight goodnight
6. The Stills - Let's Roll
7. Junior Boys - Last Exit
8. Saul Williams - List Of Demands
9. Broken Social Scene - Cause = Time
10. The Killers - Smile Like You Mean It

På Söndag kommer Isolation Years till staden, innan dess ska jag lyssna på Frida Hyvönens debut, Feist fantastiska ”Let It Die”, dricka Singaporiansk öl i form av Tiger Beer och läsa nya Sonic.

Radiofest och lite ny musik

Suburban Kids With Biblical Names har släppt ny musik.

I går arrangerades en storslagen fest på Kåren i Örebro.
Det var studentradion som firade 20 år och på scen hittade man CDOASS.
40 kronor kostade det, och ja, el vino did flow.

Jag själv var en del av vår fina DJ esamble som pumpade ut välsvarvad popmusik på det något överdimensionerade dansgolvet. Till en början var det nästan ingen dans alls och min personliga hypelåt "The Power is Out" med The Go! Team var inte speciellt uppskattad bland den tveksamma publiken.

Men så hände något.
Vi spelade Moneybrothers hit ”The´re Buliding Walls Around Us” och plötsligt fylldes dansgolvet av dansglada popmänniskor och några missplacerade punkare som tidigare under kvällen försökt skapa en mochpit till tonerna av ”House Of The Jealous Lovers”, konstigt är bara förnamnet. Men efter att Moneybrother hittade till dansgolvet så pressade vi fram indie hits på löpande band och vi lyckades att hålla kvar publiken tack vare bland annat Hives, White Stripes och Le Tigre.

Efter det var det dags för kvällens huvudattraktion, den punkfunkiga samling Fagerstabor som går under namnet CDOASS. Med rasande hög volym och en bas som gjorde sitt bästa för att dunka ner min bröstkorg i mina skor klämde bandet igång. Förhoppningarna om att CDOASS skulle vara riktigt bra live stämde som tur var och vi fick några riktigt spännande smakprov från bandets kommande skiva. ”Speak To Me” var furiös och även nya singeln ”I Spy” funkade riktigt bra och leende blickar utbyttes i den något stelbenta publiken. Tyvärr hade killarna i CDOASS en hel del tekniska problem, och som vanligt fick vi höra om deras pengaproblem, något som blivit något av ett signum för bandet. Kanske är det på grund av det tekniska strulet som vi inte får höra något extranummer. Men det gör egentligen inget för i och med den korta speltiden så lyckas man hålla ett högt tempo genom konserten och nästa gång bandet kommer till Örebro så står man nog på en större scen.

Efter konserten tog en salongsberusad herr Edvardsson över i garderoben, jag fick det tunga passet mellan ett och två. Stämningen blev efter hand något irriterad eftersom okända personer hängt upp kläder i fel ordning, en kille med Östermalmsfrilla blev skiiit sur när hans svarta rock kommit bort. Senare under kvällen kom en sluddrande kille fram och begärde att få sin jacka som han beskrev ”som en sån där som nazisterna hade på sig”, hans garderobslapp var borta och han hade ingen aning om vart den var. Så hans kompis fick kolla bland jackorna för att se om han kunde hitta den, dock utan framgång. Antagligen hade någon annan person hittat hans lapp och lämnat in den och tagit hans jacka, när jag informerade honom om detta blev han minst sagt bitter och visade detta genom att snubbla in i en betongpelare bakom honom. Tillslut hjälpe hans sympatiske kompis honom ut i snålblåsten, utan sin nazistjacka, jag hoppas att han hade trevligt ändå.

Men på det hela var det en trevlig kväll, efterfesten med CDOASS var tydligen även den trevlig trots att min Schweiziska kompis förklarade att killarna i bandet tafsade på hans rumpa hela tiden (Han hävdade samtidigt att det är så svenskar blir när dom dricker alkohol och gick sedan vidare och hävdade att vi borde röka på mer istället, för att minska belastningen på hans antastade rumpa). Själv gick jag hem och kollade på Big Brother och somnade medan någon kille i Big Brother huset dammsög (!) en annan.

I dag lyssnar jag på:
Britta Persson – Found At Home EP
Kristofer Åströms skyddsling som släppt sin första EP, 5 avskalade låtar som oftast bara innehåller Britta och hennes gitarr, en minimalism som för tankarna till José Gonzalez. Det roligaste med EPn är hennes nya version av låten ”Defrag My Heart” som man kunde hitta på en demo från förra året. I nya versionen har en välkommen melankoli smugit sig med och tempot har saktats ner något. Förut var den mest irriterande, nu är den riktigt vacker.

Stars – Set Yourself On Fire (cd)
En spin-off från Broken Social Scene, vacker och rak pomusik som pyntats med stråkar, inledande ”Your ex-lover is dead” är fantastisk. För er som väntar på ny musik från Death Cab For Cutie.

Suburban Kids With Biblical Names - #2 EP
Sommarpop med, som Lokko så fint utryckte det, post Lekmanskt utryck. Bäst är andra låten, ”Teenage Poetry”, som är en lite mer melankolisk låt med flera minnesvärda textrader och en fin refräng: ”Im Gonna stop my drinking, and moving to a cabin, and stop writing teenage poetry”. Det är även i denna låt man lättast ritar ett rakt streck som landar någonstans i Jens Lekmans texthäfte. Men jag låter det passera för den här gången.

Jag tror att jag är kär

Under en kort period i går var jag in något slags febertillstånd. Det var som jag stigit ur min kropp och svävade iväg någonstans. Jag vet inte om det var värmen, att jag håller på och åka på en förkylning, eller Moneybrothers musik som gjorde det. Men någonstans i inledningen av ”Keep The Hurt at Bay” så försvann jag, försvann i känslorna, i värmen, i musiken.

Efter konserten trodde mina vänner att jag hade blivit kär i Moneybrother.
Det kanske var så.
För där stod jag med ett fånigt leende på läpparna och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till.
Så vi åkte hem, och idag, så käkar jag vitlök.

För några veckor sen såg jag en TV-sänd gudstjänst, det var en kyrka med moderna inslag och istället för en predikstol så hade man ett diskussionsbord. Med sig hade man även ett band som mellan dom slentrianmässiga Gudshyllningarna sjöng sånger om hur härligt livet var tillsammans med gud.

Och jag kände att det nog finns saker gud hellre skulle lyssna på än ett gäng opersonliga kyrkomusikanter, som förmedlar lika mycket känsla och passion som en handledare på arbetsförmedlingen. Det fanns något hopplöst i framträdandet, som om svenska kyrkan gett upp hoppet om att locka nya medlemmar. Det fanns ingen passion, ingen känsla.

Det fanns inget, det var ett tomt skal, en församling som satt med söndagskläderna på och fick höra om guds godhet om och om igen. Man läste ur bibeln, något som alla hört tidigare, något som förlorat sin betydelse för länge sen. Någon gäspade, jag gäspade.

Några veckor senare på konserthuset i Örebro.

Trummorna smattrar, Moneybrother håller på att brinna upp, jag kan inte låta blir att le, och det kommer en tår från en ögat. Under över en och en halv timme är Moneybrother en oantastlig predikat. Hans lärjungar är musiker som spelar varje ton med en okonstlad passion. Som åhörare blir jag stum, och klappar artigt mellan låtarna, men innerst inne undrar jag vad det egentligen är som händer, om man verkligen får göra såhär?

Och jag är övertygad om att det är den här musiken Gud skulle vilja höra i kyrkan, för vi befinner oss inte längre i en steril konsertlokal, vi befinner oss i en kyrka. Publikens gensvar är öronbedövande och det var få personer som lämnade konsertlokalen utan att tro.

Att tro på musiken, att tro på att man kan ta sig ur den tunga tiden efter att ett långt förhållande tagit slut, att tro på Moneybrother. Det är en religiös upplevelse.

Den svenska handklapparmaffian försöker visserligen förstöra vissa låtar med ett sitt överdrivna handklappande, men inget kan sänka Moneybrother ikväll. Han predikar om förlorad kärlek, om impulsiva handlingar, han tar god tid på sig, ofta ägnas det lilla stor tid. Precis som det ska vara, Moneybrother vet att det är de små sakerna i livet så betyder något, dom små vinkarna, som när han beskriver upprinnelsen till hans förhållandes slut innan ”It Ain’t gonna work” inleds så vill jag springa upp på scenen och ge honom en stor kram.

För att han vågar säga det svåra, vackrare än någon annan.
Så länge Moneybrother spelar live i Sverige finns det ingen anledning att gå till kyrkan.

Dagen efter

Dagen efter jag såg den vildaste ståbasspelade basisten som någonsin satt sina Schweiziska fötter på Örebros gator. Dagen efter lite olika saker. Dagen efter att en syntare lekte erigerad penis med en kebabbrulle. Dagen efter som blev nu, dagen efter att Bright Eyes skiva Fevers and Mirrors snurrat hela natten, och skapat dagen.
Dagen då jag skulle köpa en solstol.
Men avstod.
Istället köpte jag två pizzor för 42 kronor och fick ett dåligt samvete på köpet.

Så sitter man med en kopp svart kaffe och lyssnar på Ryan Adams, den hemköpta pizzan är uppäten, solen har lagt sig ”as a man i’ve never been much for sunny days”.

Och flickan gick hem, och pojken gick hem. ”But damn Sam I love a woman that rains”.

Och livet på en lördag då böckerna inte skulle ligga som I-hopvikta minnen av motivationsbrist, utan istället skulle inspirera till nya kunskaper, dom ligger kvar på den röda fotpallen i rummet.

Och solen är borta, och hoppet är borta, just nu, ”you know you could, i wish you would, come pick me up, take me out, fuck me up, steal my records, screw all my friends behind my back with a smile on your face, when you do it again.”

“And I don’t know which is worst, to wake up and se the sun, or to be the one, to be the one that's gone”
Nej så illa är det inte, det är bara en dag efter.
En dag efter allt det där.
En dag då Heartbreaker fyller sin funktion som världens bästa dagen efter skiva.

Trevligheter
Cat Power (konsert i Göteborg 23 April)
Biljetter är fixade, förra gången jag såg henne på Hultsfred var både jag och hon för fulla, hon hotade med att slänga ut mig efter att jag skrikit lite väl ihärdigt efter ”Maybe Not”. Den här gången ska jag vara tyst, tyst som en mus. Det är som min vän säger, det blir nog väldigt vackert, hoppas man inte börjar gråta.

Sex nr. 6 (intervju tidning)
Den första tidning som känts riktigt spännande att läsa på väldigt länge, en smakfull blandning av populärkulturella ikoner. I smakfull layout.

Bright Eyes – Fevers And Mirrors (cd-skiva)
Här finns några av de mest hjärtskärande låtar jag hört. ”Something vague” kan vara den bästa av dem.