Två sidor av samma piano

Photographer: Rahav Segev © 1999, Cat Power på Matadors 10års jubileum 1999.
You were swinging your guitar around. Cause they wanted to hear that sound. But you didn’t want to play.Cat Power - I Don't Blame You

Storans klubbscen, har trots namnet, inte mycket med en klubb att göra. Det känns mer som baksidan på en Teater, viket det också är. Hur som helst så gick jag och några gamla kamrater glada i hågen dit på lördagen för att se vad Cat Power och Frida Hyvönen hade att bjuda på.

Fyra blå lampor, och fyra röda, samt ett piano, avskalat var temat för kvällen.

Först ut var en något förvirrad Frida Hyvönen, med stora glasögon och ett vinglas klinkade hon sig igenom de flesta spåren på debutskivan ”Until Death Comes”. Allra vackrast var det i ”N.Y” och ”Valerie” men även ”Come Another Night” lät riktigt bra, det är inte svårt att förstå de hyllningar som haglat över henne. Hon spelar piano med en bestämdhet som ger dom finurliga texterna, som ofta får mina tankar att gå till Jens Lekman, en rak ton som bidrar till att den avskalade sättningen inte hindrar låtarna från att bita tag i den ganska månghövdade publiken på Storan. Mellansnacket lämnade dock mycket att önskar, snurriga monologer om nya Påven och halvinterna skämt kändes ganska malplacerat. Men annars gjorde Frida en riktigt bra spelning och visade varför hon blivit en av de mest uppmärksammade artisterna under våren, och att det inte bara beror på att hon ligger på The Concretes skivbolag.

Efter en kort paus var det dags för huvudakten som undertecknad såg senast på 2003 års Hultsfredsfestival. Då var jag kraftigt berusad av både alkohol och den snurriga tjej jag spelat fotboll med på campingen och som nu stod nära mig i en full teaterlada. Det jag kommer ihåg från den spelningen var att Cat Power satt nere i hörnet på scenen och drack alkohol… stärkt av min egen alkoholkonsumtion skrek jag då vid upprepade tillfällen efter ”Maybe Not” varpå Cat Power hotade med att slänga ut mig, men sedan direkt spelade låten. Sen gick jag.

Den här gången har jag lovat mig själv och min omgivning att jag ska vara tyst.

Chan Marshall som hon egentligen heter traskar upp på scenen i en löst hängande blå skjorta och en lugg som är precis så lång så att man inte kan se hennes ögon. Spelningen kretsar kring en rastlöshet som hon vid ett tillfälle försöker snacka bort som nervositet. Cat Power hoppar respektlöst mellan låtarna och drar på det sättet effektivt ut all den nerv som dom besitter, kvar blir en hes uttråkad person, som mer irriterar en engagerar.

För mig är hennes senaste skiva ”You Are Free” en av de starkaste singer/songwriter skivor som släppts under 2000-talet, och precis som på Hultsfred är det otroligt hur hon kan slarva bort så mycket bra musik som hon gör. Plågsamma ”Names” slutar innan den hinner börja, ”Maybe Not” blir som en axelryckning på slutet, ”Babydoll” präglas av ett så avmätt utryck att jag nästan somnar, ”Good Woman” börjar och slutar men gås tillslut igenom, dock utan framkalla den där vridande känslan i magen som den gör på skivan. Faktum är att Cat Power inte gör en enda låt rättvisa, utan hattar runt som en rastlös alkoholist som brutalt rycker i alla alkoholhaltiga drycker hon kommer över.

”He War” och ”Free” spelar hon inte ens.

Cat Power verkar inte riktigt tro på sin egen musik och blandar därför in flera covers i det medlyliknande set vi tvingas bevittna, Satisfaction är den som funkar minst dåligt. Hennes cover på Bonnie ”Prince” Billys ”Wolf Among Wolves” funkar hyfsat men den avklippta versionen av White Stipes ”I want to be the boy to warm you mothers heart” (visst var det väl den…) var lika rolig som en ojäst bulldeg.

Cat Power gör allt fel, och när hon tillslut går av scenen så är det ingen som vill att hon ska kliva upp igen. Nu får hon inte fler chanser. Men You Are Free är fortfarande en av de bästa skivor jag har, det kan inte ens Chan Marshall ta från mig.

På tåget hem från Götet lyssnades det på:
Wilco – Summerteeth
Lite gladare, lite varmare, än vad de senaste skivorna är. Många fina melodier och en skiva som andas ovanligt mycket optimism för att vara Wilco. Plocka fram den och sätt dig i solstolen.

Notwist – Neon Golden
50% Khonnor, 40% Postal Service 10% Radio Dept. Jag tackar min Schweiziska vän Patrick för den här upptäckten.

Anna Ternheim – Someone Outside / Naked Versions
Jag har hypat Anna mycket på bloggen, men jag tror inte att jag nämnt den fina skivan med akustiska versioner och några extra låtar som följer med Someone Outside om man köper rätt utgåva. En pärla som ger låtarna ett annat utryck, lite mer naket, som det så fint heter.