Death Cab For Cutie - Transatlanticism

Jag var i Malaysia under fyra månader under förra våren. I den tropiska hettan skrev jag dagbok där jag dokumenterade mina upplevelser, men mest den enorma förälskelse som drabbade mig. Jag har läst i den under helgen. Och i detta myller av tankar, känslor, magproblem och intressanta möten så hittade jag en recension på Death Cab For Cuties skiva Transatlanticism som jag skrev en regnig dag i mars månad.

Och eftersom jag då ville berätta för världen hur bra skivan var, men aldrig gjorde. Så gör jag det nu, inte för hela världen kanske, men för er som orkar läsa.

So i present to you

Death Cab For Cutie - Transatlanticism

Regnet ger sig inte, det trummar frenetiskt mot plåttaket där jag sitter utanför Simpang Empat, en lite håla någonstans i Malaysia. Åskan mullrar och en indier glider förbi i sin vita motorcykelhjälm och ruskar hopplöst på huvudet innan han sätter sig på sin motorcykel och motvilligt rullar ut i regnet.

Kvar blir jag på trottoaren i skydd från regnet med endast mina hörlurar som sällskap. Genom dem strömmar som tur är varm indiepop ut, en välkommen röst i stormen. Som en mjuk kudde att vila sig emot när vädrets makter har styrketräning på dagens program. Transatlanticism erbjuder elva varma betraktelser. Inte elva naiva glädjeorgier med handklapp och gitarrslingor som flyger bland molnen. Nej, Death Cab arbetar med stämningar, ofta ganska långsamma melodier som långsamt trappas innan dom allt som oftast mynnar ut i ett mer avskalat läge. Alltid med värme och hjärta i första rummet, det låter som om bandet hämtat lite värme utifrån, öppnat dörren en solig dag och ofrånkomligt hamnat någonstans halvvägs mellan det gamla Death Cab For Cutie och sångaren, Ben Gibbards soloprojekt The Postal Service, som knappast gick att missa förra året. Men äldre fans av Death Cab kan lugna sig, det finns inga spår av elektronika på skivan, bara en värme och glöd som borde kunna värma många när lägereldarna börjar tyna bort och alkoholen sinat.

Det handlar ofta om kärlek, presenterad i små finurliga historier om handskfack och Atlantens tillkomst. En skiva man kan hålla i handen när den man fallit för inte vill. En skiva som förstår när man lyckats bli kär vid fel tillfälle, på fel plats och i fel person. När alla odds är emot.

En försiktig gitarr här, en smäktande mjuk röst där, en produktion som lyfter melodierna samtidigt som det aldrig blir för mjukt och skönt. Death Cab For Cutie har hittat ett sound där dom kan lyfta låtarna till en nya nivå.

För jag har fastnat helt. Jag brukar ofta snöa in på en skiva men brukar efter en vecka eller så gå vidare. Men den här skivan vill inte lämna min portabla cd-spelare. I bussen, på natten, dagen då jag delade en soluppgång med den vackraste flickan och inte fick tummen ur foten och säga hur jag känner. Då har skivan varit där, elva låtar om relationer, såna som är, har varit och aldrig kommer att bli.

Texten är så stark och jag vaknar kallsvettig: ”My brains repeating, If You´ve got an impulse let it out. But they never make it past my mouth” Death Cab For Cutie - The Sound Of Settling

Regnet ger sig inte och jag är fast utanför en internet café i den del av världen där solen skiner nästan varje dag, men inte idag, då är Transatlanticism bra att ha.
/Patrik Edvardsson, en regnig dag i Simpang Empat tre timmars bussresa norr om Kuala Lumpur

Så här i efterhand håller jag med i mycket av det jag skrev, förutom det stundtals febriga skrivandet om kärlekens vara eller icke vara. Men skivan är fantastisk. Men nu, när det förhållandet jag aldrig trodde skulle bli verklighet, blev verklighet, och sedermera före detta verklighet, då tar jag med mig låten ”Tiny Vessles”, som bestyckats med en text som beskriver ett förhållande som inte betydde något, som var byggt på lögner, som ett luftslott som sakta blåser iväg. Varje gång jag hörde låten under mitt förhållande var jag livrädd att det skulle bli så för oss, att vad vi hade skulle sluta betyda något, som tur är så inträffade det aldrig.

This is the moment that you know
That you told her that you loved her but you don't
You touched her skin and then you think
That she is beautiful, but she don't mean a thing to me.
Yeah she is beautiful, but she don't mean a thing to me

I spent two weeks in Silverlake, the California sun cascading down my face
There was a girl with light brown streaks,
And she was beautiful, but she didn't mean a thing to me
Yeah she was beautiful, but she didn't mean a thing to me

I wanted to believe in all the words that I was speaking as we moved together in the dark
And all the friends that I was telling all the playful misspellings and every bite I gave that left a mark
Then tiny vessels oozed into your neck and formed the bruises that you said you didn't want to fade
But they did and so did I that day

All I see are dark gray clouds in the distance moving closer with every hour
So when you'd ask, "Is something wrong?" (I'd think)
"You're damn right there is, but we can't talk about it now. No we can't talk about it now."

So one last touch and then you'll go and we'll pretend that it meant something so much more
But it was vile and it was cheap and you are beautiful but you don't mean a thing to me
Yeah, you are beautiful but you don't mean a thing to me.
Yeah, you are beautiful but you don't mean a thing to me. Death Cab For Cutie - Tiny Vessles

Det är för den här låten och efterföljande titelspåret som elegant glider in i varandra som gör Transatlanticism till en oumbärlig skiva för mig.
Vare sig jag befinner mig utanför ett internet café i Malaysia eller in en instängd studentlägenhet i Örebro.

Annars lyssnar jag på:
Joanna Newsom – The milk-eyed mender
En skiva som tar tid att sätta sig in i men som växer och växer, nu är hon klar för den fantastiska endagsfestivalen Accelerator The Big One tillsammans med bland annat Bloc Party och Devendra Banhart, det kommer bli väldigt trevligt att se.

The Verve – Urban Hymns / A Northern Soul
Nostalgi med bandet som fångade mig före Oasis, men som ständigt vandrade lite i skymundan av de stora massorna, tills "Bitter Sweet Symphony" kom. Själv föll jag för låten ”Lucky Man” med den där videon där bandet vandrar runt i någon lägenhet med grym utsikt. Två grymma skivor med bandet som har så svårt att avsluta sina låtar, men som inte känns så daterade som jag befarade.