Jag tror att jag är kär

Under en kort period i går var jag in något slags febertillstånd. Det var som jag stigit ur min kropp och svävade iväg någonstans. Jag vet inte om det var värmen, att jag håller på och åka på en förkylning, eller Moneybrothers musik som gjorde det. Men någonstans i inledningen av ”Keep The Hurt at Bay” så försvann jag, försvann i känslorna, i värmen, i musiken.

Efter konserten trodde mina vänner att jag hade blivit kär i Moneybrother.
Det kanske var så.
För där stod jag med ett fånigt leende på läpparna och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till.
Så vi åkte hem, och idag, så käkar jag vitlök.

För några veckor sen såg jag en TV-sänd gudstjänst, det var en kyrka med moderna inslag och istället för en predikstol så hade man ett diskussionsbord. Med sig hade man även ett band som mellan dom slentrianmässiga Gudshyllningarna sjöng sånger om hur härligt livet var tillsammans med gud.

Och jag kände att det nog finns saker gud hellre skulle lyssna på än ett gäng opersonliga kyrkomusikanter, som förmedlar lika mycket känsla och passion som en handledare på arbetsförmedlingen. Det fanns något hopplöst i framträdandet, som om svenska kyrkan gett upp hoppet om att locka nya medlemmar. Det fanns ingen passion, ingen känsla.

Det fanns inget, det var ett tomt skal, en församling som satt med söndagskläderna på och fick höra om guds godhet om och om igen. Man läste ur bibeln, något som alla hört tidigare, något som förlorat sin betydelse för länge sen. Någon gäspade, jag gäspade.

Några veckor senare på konserthuset i Örebro.

Trummorna smattrar, Moneybrother håller på att brinna upp, jag kan inte låta blir att le, och det kommer en tår från en ögat. Under över en och en halv timme är Moneybrother en oantastlig predikat. Hans lärjungar är musiker som spelar varje ton med en okonstlad passion. Som åhörare blir jag stum, och klappar artigt mellan låtarna, men innerst inne undrar jag vad det egentligen är som händer, om man verkligen får göra såhär?

Och jag är övertygad om att det är den här musiken Gud skulle vilja höra i kyrkan, för vi befinner oss inte längre i en steril konsertlokal, vi befinner oss i en kyrka. Publikens gensvar är öronbedövande och det var få personer som lämnade konsertlokalen utan att tro.

Att tro på musiken, att tro på att man kan ta sig ur den tunga tiden efter att ett långt förhållande tagit slut, att tro på Moneybrother. Det är en religiös upplevelse.

Den svenska handklapparmaffian försöker visserligen förstöra vissa låtar med ett sitt överdrivna handklappande, men inget kan sänka Moneybrother ikväll. Han predikar om förlorad kärlek, om impulsiva handlingar, han tar god tid på sig, ofta ägnas det lilla stor tid. Precis som det ska vara, Moneybrother vet att det är de små sakerna i livet så betyder något, dom små vinkarna, som när han beskriver upprinnelsen till hans förhållandes slut innan ”It Ain’t gonna work” inleds så vill jag springa upp på scenen och ge honom en stor kram.

För att han vågar säga det svåra, vackrare än någon annan.
Så länge Moneybrother spelar live i Sverige finns det ingen anledning att gå till kyrkan.