Sagan om Zürich del 4

Zürich 05 070.jpg
Originally uploaded by hypotetisk.

Det har blivit dags för sista delen av min Zürichföljetong här på bloggen, tack för alla roliga kommentarer och mail jag fått angående resan, kul att många verkar gilla min lilla historia, som ju faktiskt är en ganska överdrivet detaljeras sak. Men den är skriven med hjärtat, och då blir det ofta bra. Snart är det dags att sumera musikåret, det kommer inte att bli en lätt uppgift, men någon gång så kommer det en fet, lång, passionerad, kompromisslös, text, om året, som ju var helt fantastiskt, rent musikmässigt.

Men nu ska vi se hur min resa egentligen avslutades, Hypotetisk är stolt att få presentera: Del 4

Vi vaknar sent, äter frukost med massor av olika ostar, jag är lyrisk, över ostarna, Patrick klagar på svensk ost, jag klagar också, vi kollar på Tocotronics DVD. Patrick visar alla deras musikvideos, dom är ganska dåliga, men det är trevligt. Vi ligger på golvet på kuddar och kollar på en projektorbild på väggen. Vi åker ner till centrum, äter en kebab, köper presenter till min familj och hyr ”La Haine”, en svartvit fransk film från 1998 som handlar om uppror i Frankrike, den känns aktuell. Vi åker hem och kollar på den, det är en brutal men samtidigt humoristisk skildring av livet på förorten. Det finns ett obehag som är ständigt är närvarande, en känsla av att allt kommer att gå och fel, snart. Dialogen är rapp och explosiv, vi följer tre kompisar under några dagar, deras relation och hat mot polisen, kampen för pengar, kampen för droger, slutet är dramatiskt, och chockerande, vi rycker till, jag blir kallsvettig, den tar slut, vi ligger tysta på golvet.

Salome kommer hem, vi diskuterar filmen, vi är imponerade, vi lagar vegetarisk mat, jag skär för tjocka bitar av moroten, Salome och Patrick låtsas inte om det, jag känner mig klumpig. Vi dricker en ekologisk öl till maten, sen måste vi skynda oss till The Nationals konsert, jag glömmer mina öronproppar. Konserten är bredvid Zürich första lagliga bordell, alla fönster i bordellen har ett rött sken, Patrick säger att det inte går speciellt bra för dom. The National spelar på Rotefrabrik, det är en liten lokal, det är kanske 150 personer där, många ser bakfulla ut. Vi köper en öl, jag får ett par skumöronproppar, förbandet är jättedåligt, som en trött kombination av Nirvana och dålig talang, sångaren gör sitt bästa för att låta exakt som i Robert Smith i The Cure, mina öron gråter nästan. Patrick tycker att det var bra, jag säger att jag tycker att det är trött, träigt, bullrigt och tråkigt, Salome tycker att jag är hårt, jag känner mig lite taskig, dom kallade mig i alla fall inte för bitter.

Vi köper en öl, The National går på, sångaren är otrolig, rösten är lagom mörk och musiken påminner om Death Cab For Cutie, dom har en violinist med sig, om det skulle ha varit en tjej skulle jag nog ha blivit kär, istället är det en galen och hårig man. Men han är duktig, så jag förlåter honom för hans fumliga framtoning. Jag sveps med i musiken, en kille framför mig röker en joint, bandet är ganska berusat, sångaren snubblar in i sina medlemmar, flera gånger, det ser roligt ut. Konsertens höjdpunkt är ”About Today”, den vackraste ballad jag hört på länge, en tår vill krypa fram från sin tillbakalutade position i ögat, jag säger nej. Efter konserten jäktar vi hem, jag packar väskan, vill inte åka hem till Sverige, vill stanna på en gul soffa, i en stad där jag inte förstår någon, men förstår tempot, livet, tankarna, jag sorterar in staden som en favorit, tätt efter Krakow och Wien. Vi lyssnar på tysk och Schweizisk musik, mina favoriter är Zita Swoon, Saalschutz och Jolly & The Flytrap, vi skrattar mycket, lägger oss för sent, jag vaknar tidigt, tar en dusch, vi äter frukost och åker ner till stationen, Patrick följer med till flygplatsen, allt blir lite jäktigt, vi säger hej då, det känns lite vemodigt, det är då man vet att det betyder något, att känna det man säger, saknar det ofta. Jag köper en Baileys i tax free shoppen, kvinnan i affären är vansinnigt trevlig, på riktigt, jag tänker på alla påklistrade leenden som folk går runt med, dom har ingen chans mot det äkta. Det snöar, jag vill inte åka hem, planet går till Sverige ändå, det snöar i Stockholm också, alla pratar svenska. Så är det i Sverige. Jag glömde att smörja ansiktet med hudkräm.