Sagan om Zürich del 3

Zürich 05 050.jpg
Originally uploaded by hypotetisk.

Det har blivit dags för del tre i Zürichresan, och innan ni kan kasta er in i den tredje dagen, som gick i lugnets tecken så har jag fått reda på att Patrick, i denna text porträtteras som en något gnällig person, detta är felaktigt. Patrick var under vistelsen mycket trevlig och snäll, enda gången han blev irriterad vad när jag för 111 gången förfasades över prisnivån i landet, och när jag under Bloc Partykonserten aggresivt ryckte i hans vintage piké, då en viss nivå av aggresion kan anses befogad. I övrigt var humöret på topp under samtliga dagar. Så med detta så presenterar jag del tre:

Vaknar klockan 10, Patrick syster har åkt hem, vi duschar (inte tillsammans) och äter frukost, tar tåget ut till Salome som säljer ekologiska grönsaker på ett torg, det är kallt, Salome ser ut som en gammal gumma där hon står med 6 lager kläder och konstig mössa. Patrick letar efter sin osthandlare, vi hittar honom inte, vi köper ost av en annan. Vi dricker kaffe på ett hak där alkoholisterna redan kommit igång, dom ser ärrade ut, som om livet aldrig riktigt passat in på dem, och dom inte hänger med i tanken längre. Men dom skrattar, och röker, och klagar på saker, precis som gamla i Sverige gör. Två äldre damer dricker ett glas vi och sitter tysta och stirrar på varandra, dom är rysta, som om livet passerar revy, i en egen liten film, det ser rofyllt ut. Jag och Patrick diskuterar skillnaderna mellan Sverige och Schweiz, jag tycker att det är dyrt, han håller med, jag betalar 60kr för två små koppar kaffe och vi går till Salome som packat ihop ståndet för dagen. Salomes arbetskompis har lila streck över ögonen, det ser galet ut, speciellt på en ekologisk grönsaksodlare, jag kommenterar det inte.

Vi åker till en secondhand marknad, jag köper en blå sammetskavaj för 30 kronor, och en röd handstickad halsduk med ett vitt Schweizerkors för 60kr, Patrick köper en röd mössa som det står Snow på, vi provar konstiga jackor, Salome vill köpa något som ser ut som en sparkdräkt för vuxna i turkos färg, vi avråder henne bestämt. Vi åker hem och sover, vi lagar god mat och hinner precis åka ner till stan och Film Podium för att se Woody Alens mästerverk Manhattan, från 1979. Tanten i kassan är butter, vägrar ge mig studentrabatt när jag visar upp mitt Mecenatkort, hon påminner om mattanten i Simpsons. Men jag säger inte det, mest på grund av min bristfälliga tyska. Det är fullt i bion. Filmen är fantastiskt, dialogen är rapp, smart, nästan för smart, det är som den perfekta kombinationen av Clerks, Fraiser och Seinfeld. Patrick skrattar på konstiga ställen, jag skrattar när andra skrattar. Efter filmen går vi till en bar, på vägen ska jag se upp för att trampa på sprutor, jag tror att det är ett skämt. Zürich har tidigare haft stora drogproblem, flera gränder är upplysta med UV-ljus för att knarkarna inte ska kunna se sina vener, jag tycker att det är lite läskigt. Patrick och Salome tycker att jag låter som Woody Alen när jag frågar om man kan göra något som är lite olagligt eller om man antigen gör något som är helt olagligt eller något som inte är olagligt alls, finns det flera nivåer av olaglighet? Vi skrattar, utan att komma fram till ett svar, jag erkänner att jag överanalyserar saker, vi hittar en av deras favoritbarer. Vi dricker två öl, jag och Salome pratar om efternamnsbyte vid giftermål, Patrick pratar med några kompisar, dom tycker att min nyinköpta halsduk är rolig. Vi åker hem, Patrick och vi lyssnar på musik, och äter ost, igen. Jag spelar Kents ”Mannen i Den Vita Hatten (16 år senare)”, han blir imponerad, jag spelar remixen på The Killers Mr Brightside, han blir lyrisk, jag ler, han spelar tysk indiepop, endel är skit, endel är bra, ungefär som med svensk indie. Vi går och lägger oss, klockan är halv tre.