Om TIGA och Phil Collins

TIGA.jpg
Originally uploaded by hypotetisk.

Tiden har hoppat in i vintern, temperaturen kämpar dock fortfarande tappert mot detta kifte, grönskan frodas fortfarande utanför fönstret, i alla fall om man fäster blicken på gräset. En lång vecka har hittat fram till slutet, och snart är det dags att panikplugga inför den stundande tentan på fredag. I torsdags avnjöts White Stripes i Stockholm, i fredags var det storslagen fest i min lägenhet, inklusive tårtbakning (tack Kajsa) och chokladätartävling för finsk radio (tack Tommy), ni hör ju själva att det var en hejdundrandes fest. Det enda negativa var att en galen student på den studio 54 fest som vi alla gick till efter festen i min lägenhet vill arrestera mig. Tydligen uppskattade hon inte att jag basunerade ut mitt hat för Phil Collins i garderobskön efter att DJn spelat någon ballad av honom. I mitt upprörda tillstånd som senare resulterade i temporärt förlorad röst anklagade jag Phil Collins för att vara en av de mest onödiga personer som existerat och att det är otroligt att dom spelar en av hans tråkiga ballader när det finns så många bra ballader. Detta fick den okända lilla kvinnan framför mig i kön att se rött och hon börja ryta att hon minsann gillade Phil Collins och att jag var en idiot som stod där och dissade hennes favoritartist. Att någon stod upp för Phil kom som något av en chock, vilket jag kungjorde för min omgivning genom att, på något vinglig fyllesvenska, orera om dödstraff och borttagandet av Phil Collins från musikhistorien. Detta fick Phil Collins fanset att tappa fattningen och beordra hennes tystlåtne pojkvän att arrestera mig, han var nämligen polis fick jag höra. Pojkvännen stod där stilla och ville bara sjukna ner genom jorden, jag snappade förstås upp detta och frågade var han hade sin batong, ingen reaktion. Tillslut försvann Phil fannet och den generade polisen ut till jackorna och jag hävdade att jag vunnit slaget och att jag gjort mitt bästa för att förbättra världen genom att sätta ner foten mot ännu ett Phil Collins fan. Efter detta gick jag hem och åt en halv påse chips och kollade på gamla inspelningar av 24 Nöje.

I går var det en lugnare tillställning, vi var några nyktra själar som åkte ner till Satin för att kolla på det väldigt mysiga bandet The Second band från Örebro. Fin popmusik bjöds det på, inte så långt från David & The Citizens, stort plus för att ha fiol med i ljudbilden, det gjorde mycket, bandet håller på att spela in sin debutskiva som kommer senare i år. Dom har dock släppt en fin EP som man kan hitta på cdon bland annat. Huvudakten var två stockholmare som med sina skivor 1,2,3 charmat popnördar med finurliga texter och fantastiska melodier, Suburban Kids With Biblical Names svingade fram sin pop på ett väldigt fint sett. Det var varmt, trångt, och kidsen på scen hade med sig fyra extra personer med sig, för att försöka fånga alla de fina ljud som finns på skivorna. Bäst blev det i den delvis omarrangerade ”Loop duplicate My Heart” och i avslutande ”Noodles”. Själv stod jag mest i hörnet och nickade med i det tralliga musiken, andra dansade, och återigen så blev det en sådär skönt mysig kväll som det faktiskt brukar bli på Klubb Smart, nästa vecka kommer Paris och hälsar på, det känns kanske inte så jättespännande, men det kan nog bli ok ändå.

Föresten börjar min omgivning att undra om min mentala hälsa är intakt efter mitt eviga tjat om Tiga, kolla föresten hur löjligt snygg han är på bilden, hans ”You Gonna Want Me”, kan vara årets dansbomb, jag har i alla fall hävdat att det är väldigt viktigt att alla som går på förfest tar med sig denna låt, sätter på, räcker upp en hand i luften och skriker dansbomb! Allt för att sprida budskapet. Ni som inte hört låten har verkligen missat något, en bas eller synt eller vad fan det är som ligger och bankar frenetiskt på dansnerven, en TIGA som sjunger sådär lagomt avspänt om att ”You gonna want me”, och det är precis så man känner när man svänger om till 3 minuter och 11 sekunder av dansbomb, sällan har en låt förmedlat en så stark känsla av överlägsenhet. Jag kan egentligen inte ett skit om sån här musik, så det blir inga avancerade liknelser eller så, ni får helt enkelt få tag på den här låten på något vis, inta ett dansgolv, eller som jag utryckte det förra veckan i studentradiolistan.
”Ta bort stolarna och borsta bort håret!”
Jag har ingen aning om vad jag menade med det, men så sa jag. Och på något sätt så förstår jag ändå vad jag menade.

Ni som promotade M Ward tidigare under veckan har föresten lyckats, jag har nu laddat ner hans omtalade Transistor Radio, rapport om den kommer senare i veckan.

Tills dess "HELLO, YOU GONNA WANT ME, BUT WHEN YOU WANT ME IT MIGHT BE A DIFFERENT STORY"...damdamdamdamdam.... så låter den ungefär... om och om igen.

Aimee Mann har gjort en fin låt i en kass film

Aimee Mann.jpg
Originally uploaded by hypotetisk.

Aimee Mann – That’s How I Knew This Story Would Break My Heart
Kevin Smith är en fantastisk filmreggisör, han har gjort fantastiska filmer som Chasing Amy och Clerks bland annat. Men när det gode Smith skulle försöka sig på en mysig historia där en framgångsrik man som förlorar allt under en kaotisk presskonferens tacklar livet som pappa så gick allt fel. Jersey Girl är en obehagligt sliskig historia med en Ben Affleck som sannolikt gör en av sina absolut sämsta skådespelarinsatser någonsin. Har är ju ingen stor skådespelare, men han brukar annars klara sig förvånansvärt bra. Nu är han pinsam, väldigt många gånger. Jag skulle inte råda någon att se den här filmen. Men som man säger ibland, det kommer alltid något bra ur det förskräckliga, och i det här fallet så stämmer det faktiskt.

Aimee Mann är en ofta använd singer/songwriter när det gäller filmer, henns texter som är otroligt välskrivna historier har ofta en central roll i filmer, tydligast blev det i Magnolia då hennes ”Wise Up” knöt ihop dom vackra berättelserna om missanpassade människor som danske ressigören Paul Tomas Andersson skapade. En fantastisk film, och en lika fantastisk låt.

I fallet Jersey Girl så hittar Aimee Mann återigen fram till en låt som etsar sig fast i minnet, låten ” Thats How I Knew This Story Would Break My Heart” gör att en annars ganska tarvlig och ordinär scen blir otroligt stark när Ben Afflecks fru spelad av Jenifer Lopez begravs. Visst kan det kännas övertydligt men jag tycker att det funkar väldigt bra. Låten är hämtad från Aimee Manns senaste album som släpptes i våras, ”The Forgotten Arm”. Det är en väldigt amibitös skiva där man får följa en boxares uppgång och fall, lite samma stuk som Christian Kjellvanders nya skiva Faya.

Annat viktigt:
Black Rooster få egen hemsida: Mitt kära radioprogram Black Rooster har äntligen fått en egen hemsida, eller blogg, hur som helst så kan man kolla in låtlistor från tidigare program och annat gott där adressen är:
http://blackroosterradio.blogspot.com

Björklöven-Jonas ger följande rapport från Dylans spelning i Göteborg:
Dylan slaktade sina klassiker något, men när han spelade några låtar från senaste skivan var han helt ok. Vi hade dock ett berusat medelålders par, som "sjöng" med i refrängerna...det är störande i vanliga fall, men nu... när herr Dylan använde sig av andra versioner på de låtarna, och paret hela tiden missade refrängerna blev det desto värre.
2 av 5 krokodiler

Jag är inte förvånad och tycker fortfarande att det är intressan att människor betalar för att se denna vandrande relik. Senare under kvällen lyckades även Björklöven-Jonas få en kasse öl i huvudet av vad som tydligen var en militant-kids-hiphoppare. Ibland är livet svårt.

Rough Wave - Descended like vultures (cd-skiva) Otroligt bra popskiva från ett nytt band på Sub Pop, mjuk amerikansk pop, lite som årets uppenbarelse The New Pornographers utan dom fetaste kännsloutbrotten, släppt 25 oktober i USA.

myspopsamling och låtlista

Push barman.jpg
Originally uploaded by hypotetisk.

Belle & Sebastian – Push Barman To Open Old Wounds
(Jeepster / Border)

Det finns ett band som representerat den taniga, randigt klädda grupp människor vid namn indiepoppare mer än något annat.
Nej, det är inte Smiths
Det finns ett band som spelar mjukare än andra, som sjunger historier om banala och löjliga människor.
Nej, det är inte Neutral Milk Hotel
Det finns ett band som släppt en samlingsskiva med 25 låtar som släppts på Eps och singlar mellan åren 1997-2001 på skivbolaget Jeepster.
Samma band har lyckats att hålla samtliga dessa spår utanför sina skivor.
Det är mycket möjligt att dom skapat den bästa samlingsskivan någonsin.
Belle & Sebastian heter dom.
Gruppen alltså, skivan heter Push Barman To Open Old Wounds.
Den är svartvit och skitsnygg, förstås.
Och är det några som kan det här med preaching the pop, ja, då är det Belle & Sebastian.
Jag skulle kunna räkna upp en massa fantastiska låtar på skivan. Och eftersom jag kan det så gör jag det.
This Is Just A Modern Love Song , Legal Man, Lazy Jane Painter, Dog On Wheels, alla finns dom med på två skivor som bättre än någon annan öppnar dörren för er som ännu inte har hittat fram till detta fantastiska popband.
Paketerad i svartvit estetik, inehållande två skivor och 25 spår är det här en av årets måsten i skivsamlingen tillsammans med Arcade Fire och The Magic Numbers.
Seså, sitt inte där och fundera, stick och köp, ladda ner, beställ eller hur du nu konsumerar din pophistoria.

Black Rooster bjöd i fredags på intervju med Christian Kjellvander och min mamma, så här såg låtlistan ut:

The Rakes - 22 Grand
Job They Live By Night - Truth Or Dare
Arcade Fire - Headlights lokk like diamonds
Christian Kjellvander - Drag The Dirt In
Christian Kjellvander - Roaring 40's
Death Cab For Cutie - What Sarah Said
Stars - Elevator Love Letter
Tiger Lou - The Loyal

Veckan spenderas annars tillsammans med Le Sport, Blood Music, Arctic Monkeys och Part Chimp.

En fin bild

Concretes.jpg
Originally uploaded by hypotetisk.

Fick ett mysigt mail från The Concretes, där stod det bland annat att dom mixat klart sin skiva och att medlemarna nu kommer att ta en paus från bandet och ta det lungt innan skivan släpps och man ska ge sig ut på turne igen, bilden är föresten ritad av Camilla Kåberg, tyckte att den var fin.

Annars sitter jag och filar på bra frågor till Christian Kjellvander som jag ska intervjua i morgon, nya skivan Faya har snurrat åtskilliga varv i spelaren. Det är en väldigt bra skiva med några av de bästa låtarna han gjort, på en låt gästar Nina Persson från Cardigans, hon låter riktigt mystigt, lite som en utmanande prostituerad i en amerikansk western serie. Spännande.

Dagens recension blir:

Anna Ternheim – Shoreline EP
(Stockholm Records / Universal)

Anna Ternheim har snabbt tagit plats bland dom riktigt stora artisterna i Sverige, att hon fick följa med Kent och deras enorma tält tidigare i år är ett tydligt kvitto på hennes framgång. I väntan på nytt material från Anna så släpps nu hennes cover på Broder Daniels ”Shoreline” tillsammans med fyra andra covers på en EP. Inledande Shoreline har ni säkert redan hört, en avskalad och naken version som är något av det bästa Anna spelat in. Efterföljande spår hamnar dock i skuggan av inledningen, ”Little Lies” har varken stark refräng eller vers och det blir en ganska tråkig historia. Inte heller covern på David Bowies ”China Girl” sitter riktigt där den ska. Men på fjärde spåret ”When Tomorrow Comes” hittar Anna fram till den där känslan, den där känslan av ensamhet och lugn som hon lyckades så fint med på debutskivan ”Somehwere Outside”. Men tyvärr så finns det bara två riktigt bra låtar på Epn, avslutande Tom Waits covern ”Anywhere I Lay My Head” är ännu en förhållandevis svag låt som saknar riktigt närvaro. Jag säger vänta på uppföljaren, eller köp debuten om du inte redan gjort det.

Tre bra poplåtar att spendera kvällen med:

The New Pornographers - The Bleeding Heart Show (låt från skivan Twin Cinema) En sanslöst bra poplåt med en refräng som får mig att vilja hoppa ut genom fönstret och vara jäkligt mycket action, antagligen den bästa poplåten som 2005 har skådat, overkligt bra, det är bara att ladda ner eller köpa.
Stars - Elevator Love Letter (cd-spår från skivan Heart) Förra veckan fick jag Stars andra skiva Heart, en fantastisk popskiva med många fina lite lugnare poplåtar, bäst blir det när Amy Millan sjunger om ensamhet i kontorsvärlden i denna låt.
Death Cab For Cutie - What Sara Said (cd-spår från skivan Plans) Från skivan som vände upp och ner på allt och alla, folk visste inte riktigt hur dom skulle ta till sig skivan, var det O.C man skulle diskutera, eller var det en 30-års kris så perfekt tonsatt att den nutide Bob Dylan var född. Hur som helst så är det en helt fantastisk skiva, det är väl egentligen bara "Someday You Will Be Loved" som inte är en fantastisk poplåt. "What Sara Said" är en låt som handlar om rädslan för att dö ensam, inte det roligaste ämnet faktiskt, men med herr Gibbards förmåga att skriva texter som kristrar sig fast i medvetandet så funkar det:
‘Cause there’s no comfort in the waiting room
Just nervous pacers bracing for bad news
And then the nurse comes ‘round and everyone lift their heads
But I’m thinking of what Sarah said
That love is watching someone die'

Stars intervju på revolver.nu

Dagens viktigaste nyhet är självklart att jag fått min intervju med Stars publicerad på den trevliga internetsidan revolver.nu, i mitt tycke en av sverigest bästa musiksiter. Så, gå in och läs min fina intervju med bandet, adressen är:
http://www.revolver.nu/artikel/?article_id=2026

Om ni är intresserad av svensk pop så kan ni söka er vidare till Lösnummers hemsida och läsa min recension av Hello Saferides trevliga debutalbum, läser det gör ni här:
http://www.losnummer.net/index.php?option=content&task=view&id=205&Itemid=

För er som inte orkar klicka på länkar så får ni en recension som jag skrev i somras men som jag glömde bort lite.

Tegan And Sara – So Jelaous
(Vapor / Playground)

Som hämtad från ett avsnitt av the O.C kommer Tegan and Sara springandes med en popskiva som passar i vilken amerikansk collegeserie som helst. So Jelaous innehåller fjorton låtar. Tegan och Sara sjunger och spelar, och så ser dom ut som halvt undernärda poptjejer på väg till en Broder Daniel konsert. Trots detta finns det faktiskt ganska många fina spår, visst är det för långt med fjorton låtar, och visst har man ibland svårt att uppfatta var en låt slutar och var den andra börjar, men trots detta så hittar man som sagt flera fina nummer här. ”Take Me Anywhere anywhere” är den amerikanska OC generationens svar på Shout Out Louds, ”Where does the good go” är ärlig, ledsen gitarrpop om dåligt självförtroende. Och i ”Speak Slow” hittar man Brendan Bensonpop med rött nagellack, inte fel alls

Slutsatsen blir att Tegan And Sara levererar gitarrpop med fina melodier, lite attityd (men inte för mycket, dom vill ju inte skrämma iväg sina fans), som en helt politiskt korrekt kombination av Avril Lavigne och Lene Marlin kan man säga om man är cynisk. Själv tycker jag att det är trevlig gitarrpop.

Ha det gott, inom snart får ni läsa om Anna Ternheims EP som kom i somras och om den där aty skivan som Sleater-Kinney släppte tidigare i år.

Lous Armstrong citeras, och jag kommunikationsteoriserar

Lous Armstrong.jpg
Originally uploaded by hypotetisk.

Det hela började en dag, en ganska vanlig dag var det har jag för mig, hur som helst läste jag förljande på bloggen.

"Musik är alltid fint. Men låt det inte ta överhanden"

Detta gjorde mig något konfunderad, så jag ville ha en förklaring, det fick jag:

”Lois Armstrong sa en gång att det fanns två typer av musik: bra och dålig, och att han föredrog...bra musik. Vad jag menar är att en låt består oftast av en melodi och en text, och att jag tar en vacker melodi över en bra text vilken dag som helst. När man sitter och sönder-analyserar texter, då har man missat poängen, för oftast har man inte den blekaste aning vad låtskrivaren ifråga menar.”

För det första så är det väldigt fint att citera Armstrong (ni ser ju på bilden filken sympatisk man han var) och jag förstår absolut vad du menar. Däremot håller jag inte med om att man missar poängen i en text om man överanalyserar den. Eftersom jag i och med mina studier i medie- och kommunikationsvetenskap tagit del av många teorier om kommunikation så har jag också fått en ny syn på texter inom musiken. Den första frågan man måste ställa sig är, vem bestämmer budskapet? Jag har inte en linjär syn på kommunikation, dvs. att det finns en sändare och en mottagare och budskapet är det samma. För mig är det faktiskt ibland helt irrelevant vad låtskrivaren vill med sin text, det som är relevant är hur jag tolkar texten utifrån den verklighet jag lever i. För mig är den popmusik som fångar mig mest, något som jag kan koppla ihop med händelser i mitt liv. Jag tror aldrig att man kan förlora en poäng, däremot kan man kanske skapa betydelse, och läsa in det man vill i en text, men jag tycker inte att det innebär problem, letandet och lyssnandes måste resultera i en känsla, något som rycker tag, som flyttar på saker, som väcker tankar, och frågor. Ibland räcker det bara med en melodi, jag menar, vem bryr sig om vad Franz Ferdinand sjunger om i ”Take Me Out”, låten i sig skapar så många känslor, på ett väldigt primitivt sätt, ändå. I andra fall skakar texten liv i en annars bara ok låt. Det är säkert frustrerande för band att många lyssnare inte tolkar budskapet som det är tänkt, men är det inte det som är konst, att det inte finns någon som äger rätten att tolka den, att när den finns ute bland människor, som lever i sin egen verklighet, att den är helt fri, obunden, och formbar. Jag tror att det är så, och jag kommer säkert att överanalysera, och som någon annan skrev i en kommentar ”tänka för mycket”, för om jag inte gör det så kommer jag att sluta leta, sluta skriva, och sluta lyssna, det låter kanske dramatiskt, eller löjligt, men att ifrågasätta betydelsen av popmusik är viktigt, för precis som med religion, vad är det annars man tror på?

Om ni tycker att denna syn på kommunikation är spännande råder jag er att läsa något av John Fiske, hans bok "Kommunikationsteorier" tar upp lite av mina mycket förenklade tankegångar på en mer djupläggande och intressant sätt.

Sen vill jag tacka "Mange" för hans tips om Strokes nya, ”Juicebox”, som jag inte hade en aning om. Den laddades ner, och trots att många verkar vara besvikna så måste jag säga att jag gillar den, det tog ett tag, och till en början undrade jag vad fan det var som hände, det låter som om dom lyssnat på Weezers ”Hashpip” och trippat på LSD till en början, men tillslut hittar låten fram till en mer klassisk Strokes ljudbild, och Julian sjunger som en gud. Det är ingen klassiker, men inte heller ett magplask.

Andra saker som snurrar nu när tentaperioden är över för den här gången:
Broken Social Scene – It’s All Gonna Break (cd-spår)
Det är inte helt lätt att ta till sig ett nytt album från Broken Social Scene, det är ändå 11 personer som ska klämmas fram genom högtalarna, det blir lätt mycket. Efter att ha låtit skivan snurra några vändor så börjar jag dock få rätsida på dom här 14 låtarna, och det finns helt klart guldkorn, bäst just nu är den mäktiga avslutningen med ”It’s Alla Gonna Break”, en klassisk låt som klockar in på över åtta minuter och som känns som en hårblås i ansiktet en kall vinterdag.

Wolf Parade – Shine A Light (EP-spår)
Ett band som hypats mycket i USA och det är inte svårt att förstå, inledande spåret från deras självbetitlade EP från tidigare i år är en sprudlande indiepophistoria som landar någonstans mellan Arcade Fire och Modest Mouse. Men Wolf Parade är lite mer skramliga, lite mer offensiva, lite mer kaosartade, fullängdaren släpptes precis i USA och kommer hit genom Border i slutet av månaden.

Robyn – Bum Like You (cd-spår)
Har äntligen haft tid att lyssna igenom Robyns senaste skiva, riktigt bra är den. Den här låten har en viss bekant i Göteborg hyllat ett tag, så jag putsar skorna och ställer mig i ledet. Robyn, gitarr och lite trumkomp, en "Be Mine" för mespopparna, om man vill retas. Sen är det rätt kul att hon sjunger ”I could be the apple of your eye”, mest för att jag alltid förknippar den utrycket med Ed Harcourt och hans ”Apple Of My Eye”

Föresten är det grymt kul med kommentarer och mail, det blir roligare att skriva då och det är inspirerande att veta att det är någon som läser mina ibland illa tilltygade meningar. Så tack för dom.