Lous Armstrong citeras, och jag kommunikationsteoriserar

Lous Armstrong.jpg
Originally uploaded by hypotetisk.

Det hela började en dag, en ganska vanlig dag var det har jag för mig, hur som helst läste jag förljande på bloggen.

"Musik är alltid fint. Men låt det inte ta överhanden"

Detta gjorde mig något konfunderad, så jag ville ha en förklaring, det fick jag:

”Lois Armstrong sa en gång att det fanns två typer av musik: bra och dålig, och att han föredrog...bra musik. Vad jag menar är att en låt består oftast av en melodi och en text, och att jag tar en vacker melodi över en bra text vilken dag som helst. När man sitter och sönder-analyserar texter, då har man missat poängen, för oftast har man inte den blekaste aning vad låtskrivaren ifråga menar.”

För det första så är det väldigt fint att citera Armstrong (ni ser ju på bilden filken sympatisk man han var) och jag förstår absolut vad du menar. Däremot håller jag inte med om att man missar poängen i en text om man överanalyserar den. Eftersom jag i och med mina studier i medie- och kommunikationsvetenskap tagit del av många teorier om kommunikation så har jag också fått en ny syn på texter inom musiken. Den första frågan man måste ställa sig är, vem bestämmer budskapet? Jag har inte en linjär syn på kommunikation, dvs. att det finns en sändare och en mottagare och budskapet är det samma. För mig är det faktiskt ibland helt irrelevant vad låtskrivaren vill med sin text, det som är relevant är hur jag tolkar texten utifrån den verklighet jag lever i. För mig är den popmusik som fångar mig mest, något som jag kan koppla ihop med händelser i mitt liv. Jag tror aldrig att man kan förlora en poäng, däremot kan man kanske skapa betydelse, och läsa in det man vill i en text, men jag tycker inte att det innebär problem, letandet och lyssnandes måste resultera i en känsla, något som rycker tag, som flyttar på saker, som väcker tankar, och frågor. Ibland räcker det bara med en melodi, jag menar, vem bryr sig om vad Franz Ferdinand sjunger om i ”Take Me Out”, låten i sig skapar så många känslor, på ett väldigt primitivt sätt, ändå. I andra fall skakar texten liv i en annars bara ok låt. Det är säkert frustrerande för band att många lyssnare inte tolkar budskapet som det är tänkt, men är det inte det som är konst, att det inte finns någon som äger rätten att tolka den, att när den finns ute bland människor, som lever i sin egen verklighet, att den är helt fri, obunden, och formbar. Jag tror att det är så, och jag kommer säkert att överanalysera, och som någon annan skrev i en kommentar ”tänka för mycket”, för om jag inte gör det så kommer jag att sluta leta, sluta skriva, och sluta lyssna, det låter kanske dramatiskt, eller löjligt, men att ifrågasätta betydelsen av popmusik är viktigt, för precis som med religion, vad är det annars man tror på?

Om ni tycker att denna syn på kommunikation är spännande råder jag er att läsa något av John Fiske, hans bok "Kommunikationsteorier" tar upp lite av mina mycket förenklade tankegångar på en mer djupläggande och intressant sätt.

Sen vill jag tacka "Mange" för hans tips om Strokes nya, ”Juicebox”, som jag inte hade en aning om. Den laddades ner, och trots att många verkar vara besvikna så måste jag säga att jag gillar den, det tog ett tag, och till en början undrade jag vad fan det var som hände, det låter som om dom lyssnat på Weezers ”Hashpip” och trippat på LSD till en början, men tillslut hittar låten fram till en mer klassisk Strokes ljudbild, och Julian sjunger som en gud. Det är ingen klassiker, men inte heller ett magplask.

Andra saker som snurrar nu när tentaperioden är över för den här gången:
Broken Social Scene – It’s All Gonna Break (cd-spår)
Det är inte helt lätt att ta till sig ett nytt album från Broken Social Scene, det är ändå 11 personer som ska klämmas fram genom högtalarna, det blir lätt mycket. Efter att ha låtit skivan snurra några vändor så börjar jag dock få rätsida på dom här 14 låtarna, och det finns helt klart guldkorn, bäst just nu är den mäktiga avslutningen med ”It’s Alla Gonna Break”, en klassisk låt som klockar in på över åtta minuter och som känns som en hårblås i ansiktet en kall vinterdag.

Wolf Parade – Shine A Light (EP-spår)
Ett band som hypats mycket i USA och det är inte svårt att förstå, inledande spåret från deras självbetitlade EP från tidigare i år är en sprudlande indiepophistoria som landar någonstans mellan Arcade Fire och Modest Mouse. Men Wolf Parade är lite mer skramliga, lite mer offensiva, lite mer kaosartade, fullängdaren släpptes precis i USA och kommer hit genom Border i slutet av månaden.

Robyn – Bum Like You (cd-spår)
Har äntligen haft tid att lyssna igenom Robyns senaste skiva, riktigt bra är den. Den här låten har en viss bekant i Göteborg hyllat ett tag, så jag putsar skorna och ställer mig i ledet. Robyn, gitarr och lite trumkomp, en "Be Mine" för mespopparna, om man vill retas. Sen är det rätt kul att hon sjunger ”I could be the apple of your eye”, mest för att jag alltid förknippar den utrycket med Ed Harcourt och hans ”Apple Of My Eye”

Föresten är det grymt kul med kommentarer och mail, det blir roligare att skriva då och det är inspirerande att veta att det är någon som läser mina ibland illa tilltygade meningar. Så tack för dom.