Coldplay kör vilse i svulstigheten

Coldplay – X&Y
(EMI)

Det var på ett fint och väldigt brittiskt sätt som Coldplay slog igenom med gå-på-en-regnig-strand-och-sjunga-låten ”Yellow”, precis då alla insåg att det här med millennieskiftet faktiskt inte innebar kaos och häftiga silverkläder. Vid denna tid var jag en förhållandevis lat elev vid Alexander Central High School i North Carolina, Madonna gav 50-årskrisen ett nytt ansikte med Cowboyvideon till ”Don’t Tell Me” och Creeds skiva ”Human Clay” var en given attiralj i varje amerikansk ungdoms pickup-truck söder om West Virginia.

Colplay slog enormt i USA, något som av tradition varit svårt för brittiska band. Till och med Diddy (före detta ”Puffy”, ”Puff Daddy”, ”P Diddy” osv.) gick ut och sa att Coldplay var ett av hans favoritband och att dom fick honom att gråta. Efter skivorna ”Parachutes” och ”A Ruch Of Blood To The Head” har bandets, eller snarare Chris Martins, frotterande i kärleken (eller bristen på den) fört bandet upp till en position som ett av världens största. I och med X&Y tar dom upp kampen med U2 om att vara världens mest engagerade band när det gäller globala orättvisor.

Det blir naturligtvis svårt för ett pianoklinkande gäng britter i ljusgrå ton att försöka övervinna bandet som tonsatte en revolution, som jobbade sig uppåt med en glöd som tände eldar vart än den hamnade att lyckas med detta. U2 har visat att musik och möjlighet att påverka är en fungerande fusion, trots att många avskyr bandets präktighet. Visst var det ett ”fashion massacre” som Bono själv kommenterade deras klädstil, men det är fortfarande svårt att inte bli berörd av den inbyggda energi som finns i låtar som ”Pride” och ”Sunday Bloody Sunday”.

Cris Martin svarar med att rita sig på sina händer, att döpa sin son till Appel (vilket antingen känns som en malplacerad reklamkampanj för dator/livstilstillverkaren med samma namn, eller ett tappert försök att ta trädkramare till en högre nivå.). Musikmässigt, jo det handlar ju om musik också, har U2 hittat ett sound på de senare skivorna som är habilt, men sällan speciellt spännande. Inte heller Coldplay utmanar lyssnaren med några nya grepp, nya X&Y är inget undantag.

Men där man tidigare fann ballader som till och med kunde få Diddy att gråta hittar man mest fluff och oinspirerade texter om samma saker som tidigare på X&Y. När Chris Martin inleder skivan med att sjunga ”You’re In Control Is There Anywhere You Want To Go” så är den spontana reaktionen, så långt från den här skivan som möjligt. Coldplay har i och med denna skiva verkligen försökt att skapa ett Stadium-monster, komplett med en kalorifet produktion och pampiga låtar, men glömt bort att det är Chris Martins förmåga att fånga den i jämförelsen banala relationen mellan två människor som gett de tidigare skivorna en grund att stå på. Istället för otroligt vackra låtar som "Trouble", "Shiver", "The Scientist" och "Warning Sign" får man nu ungefär samma sak, fast betydligt sämre och fegare. Endast i en låt visar bandet att talangen för ballader inte helt sprungit ikapp dom, i ”Fix You” är det precis så fantastiskt vackert som bara en Coldplaybalad kan bli. En klassisk balad som får mig att vilja springa ner till ICA och köpa massor av glass och tröstäta till min projicerade ensamhet. Det är en av årets vackraste låtar.

Annars blir det mest pannkaka av det här, man är på rätt väg i ”The Hardest Part” men tråkrockar istället som ett Embrace med flicetröjor höstskor från Ecco, i ”What If” känns ambitionen rätt men låten lyfter aldrig utan slirar runt som ett överlastad Boeing 747 med en fin gitarrslinga.

Det är ingen som kräver att Coldplay ska utmana sina lyssnare eller kräver att dom ska förnya sig (nej, att sampla Kraftwerk räcker inte), men vad jag kräver är att det åtminstone finns en handfull låtar som får mig att vilja äta kalorifet glass och ägna mig och självömkan, om det inte inträffar så flyter musiken mest förbi som en välmenande föreläsning om längtan.

Men vem orkar lyssna på det egentligen?
Och kalorifet glass käkar man faktiskt inte bara sådär.