Det där nya, och det där äldre

The Legends - Public Radio.jpg

Hej på er, uppdateringen går sådär på bloggen, så är det ibland. Stressen och snoret har gjort att den blivit något eftersatt, men nu när Black Rooster drar igång igen, premiär på fredag klockan 16-17, 95.3 är frekvensen, så kommer nog bloggen till liv också.

Förra veckan var jag i Göteborg och kollade på Magic Numbers, det var, för att använda en milt utryck, helt-fucking-amazing, faktiskt. Jag vet inte hur dom lyckas, men på något sätt så är det kärlek över allt dom gör. Musiken, utrycket, allt är, sjukt. Fint.

Får skriva mer om dom snart, men tills dess så kommer här två recensioner som jag skrivit, en av nya Legendsskivan och en av nya Rolling Stonesskivan. Så håll till godo, så hörs vi snart.

Det där nya som mest låter som 80-tal

The Legends – Public Radio
Labrador / Border

Johan Agnegård är något av ett popmusikgeni.
Tidigare under året släppte hans Acid House Kings en fantastisk popplatta.
Nu är han här igen. Det går snabbt för Johan, man kan fundera på om utbrändhet är något som han eftersträvar.
The Legends ÄR Johan Agnegård, han spelar alla instrument och sköter sången. Vi snackar indiepoppens svar på… jag tänkte säga Robert Wells men han spelar ju bara piano.
Sen håller han i spakarna på skivbolaget Labrador (som gett oss band som Radio Dept. och [Ingenting]) också, bara så att ni vet.

The Legends släppte skramliga ”Up Against the Legends” 2003 men har nu bytt fokus, då var dom nio personer, nu är det en kvar.
Ni ser, alla vägar leder till Johan, som lagom till denna skiva verkat snöat in på The Cure runt deras Disintegration period, eller grävt ner sig, hela skiva badar i en Disintegration pool och verkar inte ha några ambitioner att kliva ur.

Detta kan säkert göra visa personer upprörda, det är förståeligt. Personligen tycker att han kommer undan med det, mest eftersom det alltid handlat om melodier när man snackar The Legends. Lyssna på ”Call It Ours” och ”There And Back Again” från debuten, det är odödliga popmelodier, skillnaden på den här skivan är att melodierna tagit ett steg tillbaka, tidigare låg dom längst fram och stångades med handklapp och blås. Nu har dom tagit några steg bakåt i ljudbilden, men under den tillbakablickande produktionen så lyser dom fortfarande igenom. Det är inte lika glatt och poppigt, inte lika nu-festar-vi-och-har-en-massa-roliga-instrument-aktigt. Och så verkar det som om Johan inte gillar refränger längre, vilket är ett ganska stort steg att ta från debuten som sprudlade av refrängpop.

Bäst blir ”Public Radio” i sommarpoppiga ”He Knows The Sun” som blev en fin p3 hit, och det med rätta, det är en av årets bästa popsinglar, och även en brygga mellan tidigare Legends och det nya som vi får höra på ”Public Radio”. Andra låtar som bör nämnas är inledande ”today” med sin tunga synt och brummande bas, New Order doftande ”Air” och vackra ”This Heart Of Ours”. Ibland tuggar skivan dock på lite på rutin, utan vare sig karta eller kompass, några mer originella grepp och lite mer genomarbetade låtar vore kanske på sin plats. Annars är The Legends anno 2005 en väldigt trivsam upplevelse på skiva.

Dinosaurierock med åldersnojja

The Rolling Stones – A Bigger Bang
EMI

Att sluta på topp är inte lätt, ibland borde artister skita i det helt. Tänk om vi inte skulle fått Solomon Burkes ”Don’t Give Up On Me” eller Johnny Cash sista skivor.
Andra artister, som har fler rynkor på ansiktet än en sån där hund som ser ut som den sprungit in i en vägg, borde det.
The Rolling Stones är ett sånt band, dom är minst 1000 år gamla, har värre åldersnojja än Cher och borde rimligtvis acceptera sin ålder, åka till Dressman och köpa en ny garderob, putsa Birkenstocktofflorna och bli pensionärer.

Men icke. Istället får vi 16 nya låtar som medelålders rockjournalister världen över inte kan sluta dreggla över, ”Bästa skivan sen Exile On Mainstreet” kastar dom ur sig efter att dom somnat vid skrivbordet efter en 500 sidors artikel i någon engelsk musiktidning. Rolling Stones var med och skapade den moderna rocken, det är inget att orda om. Att nya skivan är ett steg framåt från senaste släppet Bridges To Babylon från 1998 kan jag hålla med om. Men det skivan sög faktiskt, så det finns inget egenvärde i den bedriften.

Faktum är att den bluesdoftande rock som presenteras på ”A Bigger Bang” låter både sömnig och tråkig, och det borde finnas en lag som förbjuder pensionärer att skapa låtar som ”Let Me Down Slow”, som låter som, just det, precis som ett alldeles för gammalt rockband.

Det finns dock ljuspunkter, ballader som ”Streets Of Love” och ”This Place Is Empty” känns inte som världens största sextioårskris. Då låter de som de ärade män dom faktiskt är och inte som ett rynkigt bluesrockband som försöker ”rocka till det”.

Rolling Stones skulle ha packat ihop för länge sen, A Bigger Bang visar inget som tyder på att dom fortfarande har ett existensberättigande. Man kan kanske tycka att 1 miljon överviktiga jeansjackor med femtiårskris inte kan ha fel, för jag antar att det är dom som kommer att köpa den här skivan, men Rollig Stones är ungefär intressanta på samma sätt som Cher, man slutar aldrig att förundras över att dom fortfarande överlever…