I blame Magic Numbers

IMG_6679.jpg
Originally uploaded by hypotetisk.

Jag har varit sjuk i två veckor nu, en segdragen process som inte vill avsluta sig själv. Inte säga hej då, och ta med sig högen av snorpapper ut ur mitt hem, ut ur mig.
Jag tror att det kan ha något med Magic Numbers konsert förra veckan i Göteborg att göra, den var liksom lite för bra för att vara sann, febrigt säger endel, jo, det blev väl så för mig. Lock i öronen fick jag också efter den konserten, tror jag råkade trycka in mina nya öronproppar för långt, så nu låter allt lite snett, som om stereon lutar lite, allt blir så konstigt. Då tyckte jag att det var värt det, när jag tog en öl efter konserten och hade ett stelopererat leende mitt i ansiktet, jag trodde inte att det fanns band som Magic Numbers, som blir så glada av att vi i publiken är glada, och jag tror att stämsången skulle räcka långt i änglarnas version av Idol 2005. Det finns människor som hävdar att bandet inte har låtar att backa upp sitt sound med, jag tycker att det är tvärt om, sällan har väl ett band släppt en skiva så komplett, den har en given plats bland årets top10 skivor. Lätt.

När man är sjuk så finns det inte så mycket att göra, jag sover mest, och lyssnar på musik, fast det gör jag iofs. annars också så det kanske inte räknas.
Idag har det blivit Badly Drawn Boys fina ”The Hour Of Beliverbeast”, och jag blev lite nostalgisk mitt i allt snor och dålig hörsel när jag hörde ”Pissing In The Wind”, en klassisk Badly Drawn Boy ballad.
Jag lyssnade på den när jag åkte buss upp till Cameron Highlands i Malaysia med några finska vänner, en av Malaysias vackraste platser, med teplantage som sprider ut sig i en grönskande natur, med en frisk luft som för tankarna till Alperna, med jordgubbsodlingar och fina hostels där man sitter och dricker öl runt elden på kvällarna.
Då lyssnade jag på ”Pissing In The Wind” och det var så vackert när regnskogen sakta rörde sig förbi vårt fönster i den gamla buss som för 10kr körde oss upp för den slingriga bergsvägen. Med skolflickor med leenden av guld i skoluniformer, med en chaufför som förde en ojämn kamp med den säkert 30år gamla växellådan medan han elegant vilade en cigarett mellan sina spruckna läppar.
Dom har nog inte Lipsyl i Malaysia.

Samma sak inträffar när jag lyssnar på Athletes ”Changes”, en riktigt engelsk ballad som börjar vackert och avskalat men som senare går snett och hamnar i en förkrossande pampighet som på vissa håll säkert framkallar illamåendekänslor. Men för mig kommer låten alltig att förknippas med sommarens tågluff i Östeuropa, när jag och min vän åkte buss mellan Pula i Kroatien och Trieste i Italien och vi får se när Medelhavet knyts ihop, i en vik där man kan se Italien, Kroatien och Slovenien, på samma gång, där Aplerna slutligen ger upp och störtar ner i det ljusblå havet där tankfartyg ligger och väntar på nästa resa. Då lyssnade jag på Changes, och varje gång jag hör den låten så ser jag en av de mest fantastiska platserna jag sett framför mig. Det är fint med musik ibland.

Annan bra musik just nu:
The New Pornograhers – New Cinema (cd)
Den mest nyskapande och medryckande popskiva sen The Shins ”Chutes Too Narrow”, men här är det mer energi, mer powerpop helt enkelt. Årets bandupptäckt för min del.

Editors – Back Room (cd)
Det går inte att komma ifrån likheterna till Interpol. Men Editors har anglofierat de tyngre kollegornas musik och kommer springandes med en lite taggigare, lite pampigare version av mörk musik som bottnar i Joy Division och The Cure. En fantastisk skiva, faktiskt.

Sofia Talvik & The Tallboys – Ghosts (cd-singel)
Det är något med cello i popmusik, det stod klart sen första gången jag hörde Your Ex-lover is Dead med Stars. Nu kommer en Anna Ternheim liknande pianoklinkande Sofia Talvik med en cello och en sång som får världen att stanna ett tag. Bra röst, och vackert pianospel, och så den där cellon, det är något speciellt med den.

Babyshambles – The Man Who Came To Stay – (cd-singel)
Pete Dorthery är mannen som alla rubriker handlar om, det bli kanske så när man är drogberoende och kombinerar det med ett förhållande med Kate Moss. På något sätt lyckas han dock skapa fantastisk popmusik, popmusik som luktar billig öl och cigaretter, som ett sluskigt The Strokes på en brittisk bar, samtidigt låter det så viktigt, som om musiken är det som håller detta fenomen på benen, frågan är hur länge till.