Sakta men säkert vaknar 2005

Världen börjar återgå till sitt normala jag, regnet piskar mot rutorna och hösten vill inte lämna över stafettpinnen till vintern ännu. På Universitetet är det fler och fler som vandrar omkring med ett orosmoln av tentor och pm arbeten över sig, det är nu popmusiken ska rädda oss, låta oss smita iväg ett tag. Det är popmusikens viktigaste egenskap, att låta oss fly det verkliga livet, att följa med i vackra ljudlandskap och i berättelser som inte handlar om hur man utför en korrekt kvantitativ innehållsanalys. Musik är terapi. Och efter en jul där jag råkade ut för någon slags skivköp hybris så har nu paket efter paket dimpit ner hos den närmaste ICA affären.

Kanske är det tur att dom kom nu. Flodvågen i Sydostasien sköljde inte bara bort massor av människor och hus, även i Sverige sköljdes mycket av den sköna ledigheten bort när massmedia bombarderade oss med bilder på föräldralösa barn och Svenskar som letar efter sin familj. Istället för den där vanliga, små behagliga, lite illamående känslan efter några dagars överkonsumtion av kaloririk mat så blev den riktiga världen plågsamt uppenbar. Fortfarande saknas en tjej i min kurs och hela hennes familj.

Därför tror jag att musik är det som behövs nu. Som tur är har jag ju (kolla Markus, jag använder ordet ”ju”) det i överflöd nu.

Cdons cd rea fick mig att äntligen inhandla Håkan Hellströms debutskiva (59kr) och det är en fantastisk skiva, fast det viste ni säkert redan. Kan bara notera att det är ganska intressant att två medlemmar från ett band som låter som ett självmord skulle göra om det skulle tonsättas (Broder Daniel) lyckas skapa dom två bästa och mest drömmande poppskivorna på evigheter. Jag talar förstås om The Plans självbetitlade debut och ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. Det är ganska otroligt när man tänker på det, har ni inte dessa skivor i er samling så råder jag er att skaffa dem, skivor som kan kombinera ungdomsdepressiva texter med luftiga och busiga gitarrslingor växer inte på träd. Och för er som belåtet tänker att ni växt ifrån sånt där: popmusik växer man inte ifrån, den lever man i.

Annat som flitigt spelats på Tybblegatan 108B:
The Night Keys – Poster (cd)(påminner en del om Tindersticks, mycket piano och vacker sång)
Håkan Hellström – Känn ingen sorg för mig Göteborg (klassiker)
Wilco – Being There (cd)(mästerlig dubbel-cd med snygg paketering)
Ed Harcourt – Something In My Eye (låt)
Dasboard Confessionals – The Brilliant Dance (låt)(akustisk amerikansk indiepop ångest)
Black Belt – Fuzzbox (låt)