architectureinhelsinki_incasewediealbum.jpg
Originally uploaded by hypotetisk.Tentavecka innebär att inget riktigt blir som man planerat, ofta innebär högtflygande planer om 12-timmars arbetsdag att man gör ett icke graciöst magplask framför Scrubs och inser att den effektiva studietiden inte stäckte sig så mycket längre än 3 timmar. Jag vet inte om det beror på att jag är en slö individ, eller att det finns en inbyggd stäng av knapp när korvstoppningen blir alltför påfrestande. Istället för att spendera timmar på biblioteket, så sitter man hemma, dricker för mycket kaffe, tar raster för att inte missa senaste nyheterna från SVT24, läser SvD i två timmar och kollar på MTV European Music Awards. Såg ni föresten Luis Figo och Nuno Gomez, vilka killar, dom en line att säga, och på något sätt så lyckas dom bete sig lika smidigt som en elefant med mobiltelefon på en föreläsning.
Hur som helst så var tanken att jag skulle lyssna på M Ward och skriva lite om hur det var, det har inte riktigt blivit så, jag gick igenom skivan en gång och tyckte väl att det var rätt så bra, men efter det har det handlat om tre skivor som varit med mig under denna vecka av studerande, och aktiviteter i brist på studiemoral. Tre skivor som har olika anslag, men alla besitter en skönhet på sitt eget fina sätt. Och det är dessa skivor den här texten kommer att handla om.
Architecture In Helsinki – In Case We Die (Moshi Moshi / V2)
När jag snackade med Torquil i Stars i somras så trodde han att Australien och Melbourne skulle ta över som indiehypestad nummer ett efter Motreal, jag kunde inte ha anat hur rätt han hade, det visade sig tydligt när Kristin Lundell på SvD intervjuade Architecture In Helsinki: http://www.svd.se/dynamiskt/noje/did_10928191.asp
Att hypa en viss stad känns väl i och för sig lite väl desperat, men om det ger uppmärksamhet år band som AIH, som jag kommer att kalla dom från och med nu, så har jag inga problem med det. AIH spelar popmusik som är full av experimentlusta och instrumentbyten, ”In Case We Die” innehåller tydligen runt 30 olika instrument, och det är en skiva som vänder ut och in på lyssnaren, som kombinerar mång-instrument-indie al la Broken Social Scene, med elektroniska dansrytmer och lekfulla taktbyten. Allt som oftast blir resultatet en musikalisk resa som få band kan matcha, för trots risken att alla instrument startar inbördeskrig som resulterar i en massa ljud som ingen orkar eller kan ta till sig så behåller AIH en luftighet i musiken som är brutalt effektiv, speciellt i naivistiska och gulliga popärlan ”Do The Whirlwind”, en av årets bästa poplåtar, utan tvivel. Men skivan håller rakt över, från söt piano-soul i ”Maybe You Can Owe Me” till garage-pop stompiga ”Frenchy, Im Faking” och vidare till titelspåret som utan problem skulle kunna leka i sandlådan tillsammans med danska Tiger Tunes electro-eufori-pop så sitter man med ett stort leende på läpparna och trallar med, det känns som jag har sagt det några gånger under året, men det här är en av årets bästa poppskivor.
Sígur Rós – Takk (EMI)
Det har tagit ganska långt tid för mig att hitta fram till Sigur Ros senaste skiva Takk. När jag första gången hörde Àgaetis Byrjun så var det något av det kraftfullaste jag hört, låten Svefn-G-Englar vägrade släppa mitt medvetande, den fanns där hela tiden, och jag visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till musiken, det fanns något så nedstämt, men samtidigt så vackert i dom storslagna arrangemangen, något som inte riktigt kändes mänskligt, som något kosmiskt väsen skulle fylla musiken. Nu låter det här säkert som Tomas Di Leva mubo jumbo i era öron, och det bevisar väl ganska bra hur svårt det är att med ord försöka beskriva vad Súgur Rós gjorde med den skivan, uppföljaren ( ) hade inte alls samma dramatiska anslag, och lyckades inte riktigt fånga mig på samma sätt, det är en riktigt bra skiva, men den nådde inte riktigt lika djupt som föregångaren.
Vi spolar fram bandet till en tentavecka då EUs institutioner rabblades om och om igen, jag orkar inte mer, behöver något för att slappna av, jag sätter på Takk som laddadts ner för ganska länge sen. Och just då, när jag precis behövde det, så hittar jag och Sígur Rós varandra igen, precis som vi aldrig tappat kontakten, precis som om vi aldrig släppt varandras händer, aldrig sagt dom där orden vi ångrar, utan bara vilat, för att se allt igen, med nya ögon. Det räcker att lyssna på Glosoli som är första riktiga låten på Takk, för att förstå, en låt som stegras mer och mer och tillslut manglar på som ett Mogwai som ligger ute i gräset och kolla på en stjärnklar himmel. Efter det kommer ytterligare en vacker låt, Hoppipolla inledes med ett försiktigt klockspel och utmynnar i en vers som svävar på försiktiga stråkar, och med ett klockspel som hela tiden vakar över låten, som en vaggvisa för vinternatten, och den där känslan som jag fick när jag stod i en tom kyrka i Skåre utanför Karlstad och hörde Svefn-G-Englar för första gången kommer tillbaka, som en stor klump i halsen som inte vet var den vill, bara att man funnit något man saknat, sett något som tidigare varit suddigt, som när man står på en gata mitt i natten och kollar in i en gatulampa och ser ljuset och inte lampan.
Det är väldigt få band som har den här effekten på mig, och precis som den här texten så är Sígur Rós väldigt lätt att avfärda som pretentiösa, ett band som badar i stråkar och sjunger på ett påhittat språk, men det speciella med musik är att det inte talar ett visst språk, och Sígur Rós är ett perfekt exempel på musik som lämnar dom kulturella ramarna och flyter ihop med ditt eget liv, när man väl öppnat förrän för Takk så är det väldigt svårt att stänga den igen, och mycket bättre betyg än så kan inte jag ge en skiva.
Sígur Rós är hemma igen, och det känns väldigt bra.
Den tredje skivan jag lyssnat på under veckan lämnar jag till ett senare tillfälle, istället levereras några låttips för en seg söndag:
Monkeystrikes – I’m sorry but Im very dramatic (cd-spår från skivan ”Your Hate My Beautiful Love”)
En bitterljud ballad, avskalad med en fin basslinga som enda pulsåder sjunger Cecilia Nordlund om att såra någon man älskar, för att möjligheten finns, för att få uppmärksamhet.
Hederos & Hellberg – Take Care (från Epn med samma namn)
Den här duon gjorde fantastiska covers och egen musik innan dom lade ner 2002, eftersom det tog för mycket tid, Martin Hederos hade fullt upp med sina åtaganden i Soundtrack Of Our Lives och Mattias Hellberg ville satsa vidare på egen hand. Innan dom packade ihop så gjorde dom en avskedsturné, och släppte den här EPn, där titellåten är en fantastisk pianohistoria om att säga hej då. Turnén var fantastisk, bland annat spelades en otroligt egensinnig cover av Hellacopters ”Gotta Get Some Action (Now)” och nu tycker jag det är dags för en återförening, jag vill inte vänta på nytt material längre.
Fler låttips kan man få om man kollar in blackroosterradio.blogspot.com, där hittar man låtlistan från senaste Black Rooster och låtarna jag spelade när jag var vikarie i Projektor.
