håller allsång och handklapp på att förändra Sverige?

51.jpg
Originally uploaded by hypotetisk.

Att Sverige har drabbats av allsångshybris är väl ingen större nyhet. Ända sen Lasse Berghagen hade Håkan Hellström på besök har hela Sverige enats runt devisen: allsång är grymt! Själv ställer jag mig frågande till denna samhällstrend som uppenbarar sig på de mest oväntade ställen. På den överfulla tolvan mellan Brickebacken och centrum t.ex. På en överfull buss med mer eller mindre berusade studenter börjas det sjungas längre bak i bussen. Tappra försök gjordes för att få igång en tondöv version av någon hockeylåt. Jag frågade mina närmast sörjande medpassagerare om man verkligen måste sjunga i kör i en buss, det är ju ingen hockeymatch vi är på. En översminkad tjej förfärade sig över mitt uttalande och hävdade att jag minsann var en bitter person som inte unnade andra människor lycka. Jag försökte förklara att jag inte alls har problem med lyckliga människor, däremot förstår jag inte varför denna lycka måste kanaliseras i form av allsång på en överfull buss. Tjejen himlade med ögonen och tyckte att jag minsann var en sorglig filur som stod där och ifrågasatte den svenska allsångskulturen. Det gör man inte i Sverige. Inte på 12:ans buss i alla fall. Och framför allt inte när alkoholnivån är allt för hög.

Frågan är vad det är som leder till denna form av kollektiv masspsykos som verkar drabba Sverige lite då och då. Förra sommaren var det Gyllene Tider som anordnade en fest för alla som gillar att klappa i händer och sjunga med varandra, och folk kom i massor. Sällan har svenskarna kommit i sån omfattning för att få klappa och sjunga tillsammans. Kanske är det så att i ett samhälle som blir mer och mer individuellt så är det en kollektiv kraftansträngning som säger att vi måste göra saker tillsammans. Ställer man inte upp så är man emot, det blir som Bush retorik mot terroriststaterna, ni är med oss eller emot oss!

För ärligt talat, så många personer tror inte jag gillar Gyllene Tider. Däremot finns det massor av människor som älskar att klappa i händerna och sjunga och umgås. Det sekulariserade samhället innebär att ytterst få människor samlas i kyrkor för att lyssna på guds ord och sjunga. Istället betalar geneme svensk x antar kronor för att kunna dricka lådvin och äta potatissallad innan konserten och sen skråla och klappa så mycket dom kan. Den kollektivistiska trenden är inte något som endast kan kopplas till musiken, även fotbollen får fler och fler anhängare i sina klackar. Flertalet av fansen ser knappt matchen eftersom allsången och allt flaggviftande distraherar, men det är ju det som är grejen. Matchen är bara en anledning att samlas med polarna och dricka bärs och sjunga. Svenskar är flockdjur och allsången håller oss samman som nation. Allsången håller samman den vilda och vilsna flocken, i hockeyramsor och schlagerlåtar är alla hemma, Desto högre man skriker desto bättre. Plötsligt betyder Lena PHs låt ”Det gör ont” mer än vilken Bright Eyes eller The Smiths låt som helst. Det gör nog ont att konstatera, om man ska använda sig av en halvrolig ordvits, men så är det.

Eller så är det tvärt om, att handklappet och allsången fråntar värdet från upphovet till yttringen, musiken blir en ursäkt och inte en anledning. Att skrika med i ”Det gör ont…” handlar inte om att det verkligen gör ont, utan, va kul det är att alla kan den här låten.

Kanske har hon på bussen rätt, kanske är jag bitter. Fast även jag skrålar med ibland, speciellt till The Strokes, fast ärligt talat, när kommer det bli The Strokes allsång på bussen? Och om det skulle inträffa, på vilket sätt skulle jag reagera? Antagligen skulle jag fortfarande inte sälla mig till den sjungande massan, för i en upplyst buss är vi alla bleka främlingar, det kan inte ens en hög alkoholhalt förneka.

Så, vilken betydelse kommer denna allsångs- och handklappshybris ha på framtida generationer? Kommer det i framtiden finnas karaokemaskiner på bussarna (det finns ju redan i vissa taxibilar, jag har själv tvingats tillbringa en tid i en sådan när jag var i Norrköping), kommer vi som inte gillar allsång att fängslas, eller kommer vi bära enbart svarta kläder och starta en proteströrelse mot allsången? Kommer det vara allsång och handklapp på konserter trots att den är akustisk och lågmält. Kommer handklapparna i Indepopbanden bli de stora stjärnorna, kommer gitarristen kommer stå i bakgrunden medan handklappkillen blir den självklara frontfiguren, som en religiös gestalt för den handklappsfrälsta massan? Som en symbol för den nya religionen, masshybris med tillhörande allsång och handklapp?
Jag har inget svar på dessa frågor, men utvecklingen är oroande.

Dagens låt:
Tegan & Sara - You wouldn't like me (från skivan So Jealous)
Gullig och lite gnällig flick-gitarr-pop som skulle passa bra i ett avsnitt av O.C, det som är spännande med den här låten är textraden: "I feel like i wouldn't like me if i met me", det finns något väldigt skrämmande och tänkvärt i den textraden... vad skulle man egentligen tycka om man träffade sig själv? Det får bli dagens eftertanke.