Två veckor i hemstaden

Det blir inga bilder, eller annat skoj.

Karlstad med omnejd bjuder på molnigt väder, usel uppkoppling och borttappade nycklar. I mina föräldrars rum ligger två tyskar och sover bort all den trötthet som akumulerats under helgens hultsfred. Jag, i egenskap av snål studentradiomedlem som blev nekad press pass stannade hemma och begav mig istället till Stockholm för att besöka Debaser, för att få lite live musik i alla fall. Depressionen nåde sin kulmen natten mellan fredag och lördag när ett sms hittade fram till min enerverande mobiltelefon. "Magic Numbers var jättebra" stod det bland annat, där låg jag i en soffa på ett hotel nära Arlanda och förbannade min snålhet. Samma info fick jag från SvDs recension av konserten och av tyskarna som tyckte att det var den bästa konserten på Hultsfred.

Som tröst så besökte jag den trevliga skivaffären Record Hunter där Magic Nmbers debut inhandlades för 129kr, skönt att kunna köpa skivor i affär för ett bra pris, shysst personal hade dom också trots att jag kanske inte riktigt övertygats av Efterklangs EP Springer som även den plockades med från affären.

I går blev det i alla fall klart att jag kommer att bevaka årets Accelerator the big One för studentradion, tanken är att jag ska försöka intervjua någon intressant artist. Det skulle helt klart vara intressant att prata Harpor med Joanna Newsom eller varför inte diskutera Interpols storhet med Bloc Party... vi får väl se vad man kan skaka fram för intervjuobjekt.

Anledningen till att bloggen, just när antalet besökare blivit så många, avstannat är på grund av att jag inte längre sitter på mitt trevliga bredband i studentlägenheten. Istället får jag stå ut med en modem uppkoppling och en MAC, vilket gjort att uppdaterandet inte riktigt gått som planerat. Men jag ska försöka publicera lite texter som är redo under helgen... för er som fortfarande sitter och trycker framför era burkar med snabba uppkopplingar.

Bäst just nu:
Magic Numbers (2005 års svar på 2003)
Kung öl i flaska (prisvärdighet)
Nya nummret av tidningen Sex (läsbarhet)
Wizzair och Air Nordic som flyger mig och en vän ner och hem från Östeuropa för runt 1000kr (resemotivatorer)
Da Vinci Koden (löjligt fängslande)

Två omistliga samlingsskivor

el perro och Jens Lekman.bmp

Jens Lekman – Oh, you’re so silent Jens (Service / Border)
El Perro Del Mar – Look! It’s El Perro Del Mar! (Hybris / Border)

Två av den svenska indievärldens mest hyllade och spännande artister väljer att under denna kalla vår (eller visst, det kanske är sommar det heter egentligen) släppa en samlingsskiva var. I El Perro Del Mars fall så handlar det om en sammanfattning av de material hon släppt på skivbolaget Hybris under det gångna året. För Jens Lekmans del, som slagit stort här i vårt avlånga land handlar det om 17 låtar som man hittat på de diverse EPs som han släppt under de senaste åren.

Båda skivorna är pärlor på sitt eget sätt.

I fallet El Perro Del Mar så är det mesta materialet nytt för mig, jag hade tidigare hört ”Dog” och ”This loniless” men redan efter inledande ”Candy” och efterföljande ”Sad” så är det tydligt att jag verkligen missat något. El Perro Del Mar har precis som Jens Lekman och även The Concretes lyckats hoppa ur det ekkorhjul av artister som låter precis så 2004 eller 2005 eller vilket år det kan tänkas vara, den här musiken pendlar i ett åldersmässigt vakuum där influenser från äldre dar blandas med nytt.

Valet att recensera dessa skivor på samma gång blir väldigt naturligt när påsen elegant knyts ihop genom den split singel som de båda släppte i November 2004. Då bidrog El Perro Del Mar med låten ”I can’t talk about It”, som är en vemodig poplåt med midtempo handklapp, den dyker upp i slutet av Look! It’s El Perro Del Mar!

I Jens Lekmans fall är låtarna mer kända för min del, men kvaliteten går det inte att klaga på. Och för er som endast hittat fram till förra årets When I Said I Wanted To Be Your Dog så finns det massor av utmärkt Jens Lekman märkt musik kvar att upptäcka. Låtarna från genombrotts EPn Maple Leaves är alla fantastiska låtar, speciellt ”Sky Phenomenon” som är en av Jens starkaste ballader och ”Pocket Full Of Money” med piano och fingerknäpp. Det som är kul med den här samlingen är att vi som inte hann få tag på den väldigt limiterade Rocky Dennis In Heaven EPn här får de tre spåren. Vi får även låtar som ”F-word” och ”The Wrong Hands” som endast funnits på olika samlingar tidigare.

El Perro Del Mar tillhör den förnäma skaran kvinnliga artister som under våren ritat om kartan för popmusik från den singer/songwriter grund som de alla tar avstamp från. Tillsammans med Frida Hyvönen och Jenny Wilson så utforskar El Perro Del Mar nya vägar med sin musik, det intressanta med samlingen är hur enhetlig den låter, trots att den består av flera små enheter i form av Eps och singlar. El Perro Del Mar har något lågmält och väldigt intressant på gång och från och mig nu kommer jag att följa henne med större uppsikt än jag gjort tidigare. Hon gräver i en musikhistoria som jag själv aldrig vandrat i och skapar som jag tidigare varit inne på, något som verkligen känns eget och nytt, och det är första gången på väldigt länge jag kan göra ett sånt konstaterande.

Jag har svårt att bedöma hur troligt det är att någon av dessa artister kommer få ett stort kommersiellt genombrott, antagligen är det inte speciellt troligt. Men om du vill uppleva riktig popmusik, som styrs av hjärtat och inte hjärnan, som styrs av ett eget behov av att utrycka sig istället för behovet av att tjäna snabba och stora pengar. Då kan du nog inte hitta mycket bättre skivor att investera i under den här våren.

Två skivor, två själar, två framtidshopp, två måsten i skivsamlingen.

Top tre klockan 22.16
Damien Rice & Lisa Hannigan - Unplayed Piano (cd-singel)
Damien och Lisa har gjort en hyllningslåt till Aung San Suu Kyi som firar sin 60-års dag i husarest i Burma den 16 Juni. En vacker låt, om än inte lika omskakande som flera av spåren på Damiens succedebut O som sålt i mer än 1.5 miljoner exemplar världen över. Så det kanske inte är så konstigt att han försöker att påverka, precis som Bono och Chris Martin. Visst är dom fina, de brittiska herrarna. När ett nytt album från Rice kan tänkas komma vet man inte, han har tagit en paus i arbetet till förmån för den kampanj för att få Kyi fri som pågår.
Monkeystrikes - I'm sorry, but I'm very dramatic (cd-spår från skivan You Hate My Beautiful Love)
Favoritspåret från Monkeystrikes debut som är riktigt bra, energisk indiepop som påminner om Bear Quartets mer hurtiga nummer, Cecilia Nordlund har både bett och värme i rösten. Det avskalade slutet är magnifikt.
Karl Larsson - Off The Cliff (smakprov)
Sångaren i emobandet Last Days Of April släpper en soloskiva i slutet av juni, den här låten är ett smakprov som man kan ladda ner gratis på skivbolaget Bad Tastets hemsida. Låter som trivsam gitarrpop, ett stenkast från min vårfavorit Brendan Benson, fast det här är lite mjukare, och lite snällare. Som en nallebjörn med gitarr. ungerfär.

Inför veckan som kommer

Think Tank, 49 kr på Ginza

Samlingsskivor känns ofta ganska meningslösa, ofta blir det en greatest hits samling som slumpmässigt sätts ihop och klumpas ihop med någon halvinspirerad text om bandet ifråga. Det brukar vara svårt att hitta en röd tråd eller känsla i ett spår som tagits ur sitt sammanhang.

Men, under våren har jag hittar fram till tre samlingsskivor som alla känns omistliga på sitt eget sätt. Alla samlar EP och singelspår, och alla har hittat den där röda tråden, det där som binder fast låtarna och som skapar en helhet som blir så mycket större än de enskilda låtarna.

Under veckan som ligger framför oss, då sommaren förhoppningsvis börjar göra sin röst hörd kommer jag att presentera tre samlingsskivor som har lyckats skapa positiva konnotationer hos mig i alla fall.

En av dessa kan vara den bästa samling låtar som någonsin fått epitetet samlingsskiva, så det lönar sig att kolla in här lite då och då, för det är en skiva du inte vill missa.

Annat värt att notera är:

Att jag fick den stora äran att vara gästrecensent på dagensskiva.com, där hyllade jag Tiger Tunes skiva och blev sågad för att jag återigen skrev Anders Lokko istället för Andres Lokko. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt och hoppas att indietalibanerna som genast kom till undsättning för sin trendguru kan sova gott inatt trots min infantila stavningsförmåga.
Om ni vill läsa recensionen så gör ni det här:
http://www.dagensskiva.com/index.asp?datum=2005-06-04

Att den trevliga popklubben En Bra Klubb som huserat och levererat popmusik till oss som lever i Örebro lägger ner. Jag, som endast bott här i ett år säger tack för det ni gjort, det har varit mycket kärlek under de kvällar jag besökt klubben och det kommer att bli ett stort tomrum i staden när ni inte levererar den där popmusiken som vi alla älskar varannan fredag. Jag trodde inte att man kunde ha en popklubb i Örebro, men ni visade på motsatsen vilket inspirerat mig och många andra. Tack säger jag.

Att man kan köpa Blurs – Think Tank på Ginza för 49 kronor, ett både bra, intressant och underskattat album. "Out Of Time" är nästan värt pengarna på egen hand.

Att nya Sonic ger Billy Corgans nya album 1/10, min käre granne Jacob (komplett med Smashing Pumpkins tatuering och allt) begav sig genast till de värmländska skogarna för att fundera ut olika sätt att skjuta och stoppa upp Markus Larsson på. The Future Embrace landar 21 juni.

Att det blev en plågsam tystnad under min intervju med Kenny i Hellacopters när jag kallade deras riff på nya skivan “lite robotmetalliska som på senaste The Hives skivan”. Men Kenny var cool, och lite nervös inför turnén.

Att jag försökte fyllesnacka med Hanna Falh i fredags och förklara att jag också håller på med radio. Hon stod där i sin gröna retroklänning och log snällt, som en mamma som tycker sin son är lite söt. Sen spelade hon Hansons mega hit ”Mmm Bop”, och den postironiska dj trend som växt fram i Stockholm kändes tråkigare än någonsin.

Två skivor som saknar något

Inte riktigt lika tråkigt som man kan tro

Turin Brakes – JackInABox
(Source / EMI)

Brittiska Turin Brakes slog igenom i den så kallade acoustic movement, som väl egentligen inte var någon movement utan mer ett begrepp för den akustiska musik som äntligen fick doppa fötterna i rampljuset. Tillsammans med Turin Brakes var det artister som Kings Of Convenience och Kathryn Williams som med det lilla och försiktiga sålde massor av skivor, kändes det som i alla fall. Kings Of Convenience lyckades skapa en otroligt fin uppföljare till sin hyllade debut, det gjorde även KathrynWilliams med det lågmälda mästerverket Old Low Light. Men Turin Brakes promotade tillsammans med sitt skivbolag sönder sin tradiga Ether Song och vi var nog många som önskade att bandet lagt ner efter det.

Men Turin Brakes gav förstås inte upp, och återigen så möter vi två killar med akustiska gitarrer som låter som om dom handlar på Dressman och deras största problem i livet är att mjukglassen smälter så fort i solen. Skivan präglas som tidigare av diverse pop-alster som sådär lagom menlöst svävar omkring någonstans mellan Travis, Remy Zero och Simon & Garfunkel.

Men överraskande nog finns det faktiskt några alster som fungerar riktigt bra som poplåtar, i Asleep With The Firefies låter det faktiskt som om Turin Brakes fått en liten niccokick och vaknat på rätt sida, med en refräng som smittar av sig så blir det nog en fin hit med lite promotion från skivbolaget. Några lugnare låtar som funkar finns det också, bäst blir det i Red Moon och Fishing For A Dream, då har man i alla fall hittat in på samma Arena som Kings Of Convenience även om man inte får vara med och spela boll än. Och den sistnämnda låten är inte långt ifrån Badly Drawn Boys finare stunder, faktiskt.

I titellåten Jack In The Box försöker dom sig på någon sorts The Verve liknande pop men det tänder aldrig riktigt till, Turin Brakes har inte tillgång till den musikaliska kraftkälla som Richard Ashcroft hade under tiden i The Verve och resultatet blir ett Turin Brakes som försöker låta mystiska vilket resulterar i att det mest låter som ett bortglömt spår från Iron & Wines EP Woman King.

Så visst har dessa snälla gossar snubblat en bit framåt, men som skiva betraktat så är den faktiskt ganska sövande. Plockar man däremot ut de 3-4 trevliga låtar som faktiskt gömmer sig bland allt fluff och bränner ihop till en egen cd, då blir det inte så tokigt, faktiskt.

Några kvarter från Concretes och Velvet Underground

Vanessa And The O’s – La Ballade D’o (Rushmore Recordings / EMI)

Det är lika bra att säga det direkt, Velvet Underground är inte något av mina favoritband. Jag fascineras av dom, förstår varför band som The Kills och The Strokes inspireras av både deras estetik som musik. Men i mina öron så är det ofta ganska tråkigt.

Vanessa and The O’s vill nog väldigt gärna försöka fånga något storstadsdekadent i och med sin debutskiva La Ballade D’o. Precis som Velvet underground gjorde en gång i tiden. I pressreleasen kan man läsa att bandet träffades högt uppe i en skyskrapa i New York och att låtarna spelats in i olika storstäder. Något annat som är värt att nämna är att medlemmarna i bandet består av den forne Smashing Pumpkins medlemmen James Iha, Andreas Mattson (Popsicle), Niclas Frisk (Atomic Swing) och den franska sångerskan Vanessa Quinones. Så att det finns mycket kunnande i bandet är ganska svårt att snacka bort.

Vanessa har en klassisk pop-röst som pendlar mellan atonal Nico sång i inledande ”Bagatelle” till en mer varm och känslig sång i ”J’attend Lou”. Hon pendlar elegant mellan franska och engelska medan bandet tar avstamp några kvarter från The Concretes. Ambitionen är det inget fel på, men någonstans saknas en egen känsla i musiken, ofta är det fint och vackert men jag ställer mig frågan, vem har egentligen ett behov av Vanessa And The O’s? Kanske är det för er som letar efter mer fransk musik efter Carla Brunis genombrott förra året, eller ni som letar efter eskapistisk popmusik med en fransk vårvind i håret, eller ni som gillar vad the Concretes gjorde i låten Foreign Contry.

Personligen så kommer jag säkert att plocka fram skivan några gånger under sommaren, och spela ”Till next Tuesday” medan jag dricker lite väl kyld apelsinjuice. Men nästa gång kommer jag inte vara lika nådig när det gäller popmusik med smygerotisk semiviskandesång på franska och faktumet att andra halvan av albumet inte riktigt orkar hålla uppe intresset gör att det mer är en ok än en bra skiva.