Två skivor som saknar något

Inte riktigt lika tråkigt som man kan tro

Turin Brakes – JackInABox
(Source / EMI)

Brittiska Turin Brakes slog igenom i den så kallade acoustic movement, som väl egentligen inte var någon movement utan mer ett begrepp för den akustiska musik som äntligen fick doppa fötterna i rampljuset. Tillsammans med Turin Brakes var det artister som Kings Of Convenience och Kathryn Williams som med det lilla och försiktiga sålde massor av skivor, kändes det som i alla fall. Kings Of Convenience lyckades skapa en otroligt fin uppföljare till sin hyllade debut, det gjorde även KathrynWilliams med det lågmälda mästerverket Old Low Light. Men Turin Brakes promotade tillsammans med sitt skivbolag sönder sin tradiga Ether Song och vi var nog många som önskade att bandet lagt ner efter det.

Men Turin Brakes gav förstås inte upp, och återigen så möter vi två killar med akustiska gitarrer som låter som om dom handlar på Dressman och deras största problem i livet är att mjukglassen smälter så fort i solen. Skivan präglas som tidigare av diverse pop-alster som sådär lagom menlöst svävar omkring någonstans mellan Travis, Remy Zero och Simon & Garfunkel.

Men överraskande nog finns det faktiskt några alster som fungerar riktigt bra som poplåtar, i Asleep With The Firefies låter det faktiskt som om Turin Brakes fått en liten niccokick och vaknat på rätt sida, med en refräng som smittar av sig så blir det nog en fin hit med lite promotion från skivbolaget. Några lugnare låtar som funkar finns det också, bäst blir det i Red Moon och Fishing For A Dream, då har man i alla fall hittat in på samma Arena som Kings Of Convenience även om man inte får vara med och spela boll än. Och den sistnämnda låten är inte långt ifrån Badly Drawn Boys finare stunder, faktiskt.

I titellåten Jack In The Box försöker dom sig på någon sorts The Verve liknande pop men det tänder aldrig riktigt till, Turin Brakes har inte tillgång till den musikaliska kraftkälla som Richard Ashcroft hade under tiden i The Verve och resultatet blir ett Turin Brakes som försöker låta mystiska vilket resulterar i att det mest låter som ett bortglömt spår från Iron & Wines EP Woman King.

Så visst har dessa snälla gossar snubblat en bit framåt, men som skiva betraktat så är den faktiskt ganska sövande. Plockar man däremot ut de 3-4 trevliga låtar som faktiskt gömmer sig bland allt fluff och bränner ihop till en egen cd, då blir det inte så tokigt, faktiskt.

Några kvarter från Concretes och Velvet Underground

Vanessa And The O’s – La Ballade D’o (Rushmore Recordings / EMI)

Det är lika bra att säga det direkt, Velvet Underground är inte något av mina favoritband. Jag fascineras av dom, förstår varför band som The Kills och The Strokes inspireras av både deras estetik som musik. Men i mina öron så är det ofta ganska tråkigt.

Vanessa and The O’s vill nog väldigt gärna försöka fånga något storstadsdekadent i och med sin debutskiva La Ballade D’o. Precis som Velvet underground gjorde en gång i tiden. I pressreleasen kan man läsa att bandet träffades högt uppe i en skyskrapa i New York och att låtarna spelats in i olika storstäder. Något annat som är värt att nämna är att medlemmarna i bandet består av den forne Smashing Pumpkins medlemmen James Iha, Andreas Mattson (Popsicle), Niclas Frisk (Atomic Swing) och den franska sångerskan Vanessa Quinones. Så att det finns mycket kunnande i bandet är ganska svårt att snacka bort.

Vanessa har en klassisk pop-röst som pendlar mellan atonal Nico sång i inledande ”Bagatelle” till en mer varm och känslig sång i ”J’attend Lou”. Hon pendlar elegant mellan franska och engelska medan bandet tar avstamp några kvarter från The Concretes. Ambitionen är det inget fel på, men någonstans saknas en egen känsla i musiken, ofta är det fint och vackert men jag ställer mig frågan, vem har egentligen ett behov av Vanessa And The O’s? Kanske är det för er som letar efter mer fransk musik efter Carla Brunis genombrott förra året, eller ni som letar efter eskapistisk popmusik med en fransk vårvind i håret, eller ni som gillar vad the Concretes gjorde i låten Foreign Contry.

Personligen så kommer jag säkert att plocka fram skivan några gånger under sommaren, och spela ”Till next Tuesday” medan jag dricker lite väl kyld apelsinjuice. Men nästa gång kommer jag inte vara lika nådig när det gäller popmusik med smygerotisk semiviskandesång på franska och faktumet att andra halvan av albumet inte riktigt orkar hålla uppe intresset gör att det mer är en ok än en bra skiva.