måndag, december 31, 2007

Hej då 2007

Vilket håll ska man gå mot 2008?

Nytt år, nya utmaningar. Under 2007 har rotlöshet legat högt på topplistan över mentala tillstånd. Efter ett blött nyår i Karlstad blev det Amsterdam, en vecka i franska alperna, några soliga dagar i Freiburg och en tappad tågbiljett. Hat mot Deuthe Bahn i några dagar. Uppsatsskrivande och intervjuer med företagsledare, ballonger med I’m From Barcelona på Melkweg, Cold War Kids och The Shins på Paradiso, det var sena kvällar, politiska diskussioner. Skrivande av komediserie. Örebro några dagar i juni på Eriks soffa, drygt två veckor i San Francisco, tristess och jobb i Karlstad under sommaren, panik, praktikplats fixad, Way Out West i regn, Regina Spektor sjöng Samson, och det var kanske vackraste ögonblicket under sommaren, södra Spanien, rom och cola på stranden, Granada i värme, sol, Amsterdam, cykla kändes som hemma. Framtidsångest i Karlstad, AIK – Djurgården på Råsunda, moln i London, missade flyg. I San Francisco utan bagage och förhållande. Erik & Markus hälsar på, vi går vilse, jag försökte stöta på The Go! Team tjejen på ett övergångsställe på Market Street, fem böcker av Hemmingway (ny idol), socialt sparsmakat, middagar med homosexuella karriärister, Please Understand Me, Las Vegas, Phoenix och tillslut North Carolina efter tre dagar, tillbaka i San Francisco, Erik med släkt är här. Biljetter till Bottom Of The Hill bokade till ikväll, alkohol ska inköpas, hej då 2007, hej 2008. Pust.

fredag, december 21, 2007

Pancake Song of the Year count down


Det har varit lite stressigt på sistone, blir lätt så runt julen hävdar folk. Idag hade vi lite julspektakel på jobbet. Först lunch på en thairestaurang, modell minimalistiskt trendig, och sen Cirque De Solei. Mitt i detta anordnades även ett väldigt amerikanskt ”secret santa” där vi blev tilldelade en person vi skulle köpa något till. De flesta valde roliga saker, som pinpongbollar till Bear Pong, Vodka och godis (till mig), medan jag själv gick ut och valde den ryske superpoeten Bulgakovs mästerverk ”Mästaren och Margarita”. Den fick väl kanske inget lysande mottagare av sin nye ägare, som mest verkade snegla mot bordsgrannen som fått en mycket mindre intellektuellt krävande gåva i form av två cigarrer. Men hypotetisk gör som vanligt sitt bästa för att sprida lite kultur runtomkring sig.

I morgon flyger redaktionen till Charlotte, North Carolina, för en riktig sydstats jul. Med sig dit tar vi med oss vår nya mp3-spelare, en röd Ipod Nano. Ni som känner mig väl överraskas säkert av detta val, eftersom jag fört mitt eget korståg mot den konformism som präglar alla ensligt trendiga applefantaster. Men, efter noggranna efterforskningar kom jag fram till att den nya Nanon trots allt var det bästa alternativet, så nu är jag lika löjlig som alla andra appletöntar i den här staden, lite sorgligt är det. Har även införskaffat nya pyjamasbyxor från Ralph Lauren, dom är stiligt rutiga och passar perfekt till mina gubbiga tofflor.

Vår redaktionsmedlem i Amsterdam, a.k.a. mr Pancake har återigen ägnat stora delar av december till att hitta dom där låtarna som ni absolut inte får missa från detta 2007. Han skriver väldigt roligt också, och så kan han inte Svenska, trots att han åkte tåg genom halva landet i somras. Dagens postning innehåller låt nummer 10 och 9

Yes, party people, it’s that time of the year again: December. The time of snow, ice, fatsos in red velvet and top ten lists. Now, I ask you, who is more capable of kicking off the top ten season than me, Mr Pancake himself? That’s right, I’ve saved the hypotetisk blog twice before from dreadful oblivion, and I’m here to do it again. Which shouldn’t be hard, I might add, since about 95% of this blog – and rising – is in fucking Swedish now. Indeed, in the last year I’ve obtained a scientific degree, as a way to understate my musical prowess and make sure all of you Pete Doherty fans know you have no clue what you’re talking about, and that I should not be questioned.

So, now that we let those formalities behind us, it’s time to kick off the annual, undisputed Pancake Song of the Year Top 10. Is this awesome or what?

10. Ai Aso – A No L
Don’t worry, I know what you’re thinking. What the fuck is this? Is this a joke? Did this pancake dude spend the last nine months on another planet? Is he just fucking with me?

No, in case you haven’t yet realised, I just happen to fucking own and now where to find great tunes. This, peeps, is one of them. As far as I know – which is, admittedly, remarkably little – this is some Korean female singer-songwriter bursting out one of the finest tunes one will hear all year, while sporting not just one, but two of the best fucking guitar solos by anyone in recent history. Let’s face it: if any of you took the trouble of downloading this, you’d soon agree that it’s been a long time since you heard any guitarist playing so beautifully restrained, with more than a hint of tremolo, yet still hitting every single note right on the spot. Oh, wait, did I say two guitar solos? Hot damn, there’s even a third. Case closed.

What I also like so much about this song is what I call the Sigur Rós-effect: vocals in languages you understand fuck all about kick ass. We all, I assume, remember listening to Sigur Rós’ first two albums, Agaetis Byrjun and ( ), and fantasising about the wonderful Middle Earth ish stories they seemed to spread over their endless epics, in true Zeppelin fashion (I’m talking the band Led Zeppelin here, for the record. Actual zeppelins have insanely little to do with Lord of the Rings, I’m afraid). However, a little bit of research usually proved enough to utterly deprive such myths and show that Sigur Rós spent most of their time singing about new batteries and shit – I’m not even kidding. Anyway, I like this song so much exactly because I will never allow that to happen to myself again. For all I know, ‘A No L’ – what a great song title it is, by the way – is about feeding a cat and clipping your toenails at the same time, and I’ll be damned if I let anything take that thought away from me.

9. M.I.A. – Bamboo Banger
More chick vocals? You bet your ass. One of the themes – spoiler alert – of my top ten this year will be that non-American urban/hip hop music nowadays is actually more interesting than its American counterparts. Wait, did I just use the word ‘themes’ in a top ten list? Damn right I did, since I am actually an academic now and music is not something to get all ignorant about.

M.I.A. probably agrees. I use the word ‘probably’ because I read everywhere that she’s all politically engaged and all, but half of the time I frankly have no fucking clue what she’s talking about. ‘Bamboo Banger’, however, does feature the wonderful lyric ‘Knocking on the doors of your Hummer, Hummer’, and that’s something. The insistent ‘c’mon’ sample throughout most of the song as an addition is almost enough by itself to claim its place in this list – is that Pharrell’s voice?! – but luckily, there’s much more to this song.

Specifically, ‘much more’ kicks in at 1:42, when that amazing beat kicks in at full force, shortly followed by another abundant collection of Bollywood ish samples. Ever since I kind of liked the Mars Volta’s early stuff and Mogwai and stuff, I have always had this fascination for climax postponement: in short, whenever an artist takes somewhere between one and five minutes to take a track absolutely nowhere, and then kick out the jams completely, I go ape shit. That’s what M.I.A. does, really, so who am I not to acknowledge that? Well, quite a cool motherfucker, actually, but when you’ve managed to follow up a mega-hype like Arular with an even slightly acclaimed piece of work that is Kala, you get my vote alright.

tisdag, december 18, 2007

Eagle Vs. Shark (trailer)

Jag skrev om den här filmen för några veckor sedan, men förutom att min syster sett den (och älskat den) så är det oklart vilken inverkan min lilla hype egentligen haft på omvärlden. Därför bifogar jag denna trailer för den bästa filmen jag sett från 2007 tillsammans med Roy Anderssons Du Levande.

måndag, december 17, 2007

Keep the hell away from this café


Det känns om knivar anfaller min hals. Därför ligger jag i sängen med Hemingways A Moveable Feast istället för att sitta på det kalla kontoret och sammanställa de sista rapporterna för året. A Moveable Feast handlar om Hemingways tid i Paris i början av 20-talet, om hans relation med författare, kritiker, sin fru och staden Paris. För oss som skriver mycket är det också en inblick i hans arbete som författare, hur man håller uppe flytet i en historia, och vad som abrupt kan avbryta det. I ett kapitel blir han avbruten i sitt arbete på ett café av en författare tyngd av livet och sitt arbete, Hemingway blir vansinnig och försöker att bli av med honom, det går inte så bra, tillslut frågar han honom vad han skriver:

“I’m just writing the best I can. Just as you do. But it’s so terribly difficult”
“You shouldn’t write if you can’t write. What do you have to cry about it for? Go home. Get a job. Hang yourself. Only don’t talk about it. You could never write.”
“Why do you say that?”
“Did you ever hear yourself talk?”
“It’s writing I’m talking about.”
“Then shut up.”

Jag uppskattar att det finns omkring 125.000 svenska bloggare som borde ta detta hårdsinta tips till sitt hjärta.

Dagens låt: Feist – The Water

lördag, december 15, 2007

På cykeltur med hypotetisk












Lördag. Hypotetisk gick upp tidigt, malde lite kaffebönor och laddade ner Vampire Weekends kommande skiva. Öppnade fönstret, San Franciscoluften var kall och lite fuktig när den trängde in i sovrummet. Mp3spelaren tankades med sommar på burk, dvs. Vampire Weekend, nya The Thrills och förstås Göteborgs finest 2007, The Studio. En banan och lite nötter lades i rycksäcken tillsammans med vattenflaskan. Cykelhandskarna plockades fram, hjälmen lades i ryggsäcken.
Gick upp till Sutter och hoppade på cykel samtidigt som Vampire Weekend hoppade på båten i New York-sommaren i Mansard Roof (som ni kunde lyssna och kolla på i föregående inlägg). Cyklade förbi konststudenterna som hände på sitt café i korsningen Sutter/Leavenworth och försökte bota bakfyllan som dom plockade upp under fredagen, ner förbi trafiken på Polk, rakt över Van Ness, som Highway 1 heter när den går igenom San Francisco. Upp på Franklin istället, mot havet, mot Golden Gate. Håller mig på högerkanten, ingen broms i nedförsbackarna, passerar några bilar, ögonen tåras av farten, blickar vänds på trottoaren. Vem är fartdåren med sommarmusik och cykelhjälmen i ryggsäcken, kanske dom tänker.
Golden Gate bron visar sig i fjärran när jag kommer ut på Marina Boulevard, den ligger inbäddad i morgondimman från havet. Cyklar förbi löpare i färgglada uniformer, bra hållning och vita Ipodsladdar som inte korvar sig under hakan. Upp för Golden Gate, förbi alla Asiatiska turister som tar grupporträtt, ibland är dom lite ”wild and crazy” och låtsas försöka slänga ner varandra över kanten, en gammal tant applåderar, som om det var en föreställning.
Upp på Golden Gate, motvinden slår mot mina öron, men Vampire Weekend har bara kommit till pianoklinkande Walcott. Över bron och upp mot en utsiktsplats, förbi en skylt där det står att man inte ska mata Coyotes. Tar lite kort, fortsätter uppåt, vägen kurvar sig längs bergssidan och den torra vegetationen. Ser ingen Coyote och vänder om när backen blir för brant. Över bron igen, ingen musik, cyklar upp i Presidio, mycket träd, hamnar i Golden Gate park, passerar Presidio Golf Course, innan jag vänder ner mot The Marina på kurviga Arguello Boulevard. Hamnar tillslut på trafikerade Lombard Street, cyklar nästan in i en buss, väljer den mindre trafikerad parallellgata Greenwich Street.
Orken håller på att ta slut, stannar vi Van Ness och sätter på The Thrills nya, cyklar upp för en backe och tar höger vid Polk, cyklar förbi julhandel och Starbucks och en stor orange Jeep. Når tillslut Post, cyklar upp för backen mot Leavenworth och Hyde, hoppar av cykeln efter Jones, är hemma vid 666 Post. Conor Deasy sjunger But I see you now on the outskirts of town. But the fog gets so heavy i Nothing Changes Around Here när jag öppnar lägenhetsdörren.

Vampire Weekend

Vad många inte vet är att mitt i julrushen i downtown San Francisco så sitter det en svensk på sin kammare, iklädd seglarhatt och en stickad tröja från Ralph Lauren slängd över axlarna och lyssnar på sommaren som vi för länge sedan glömt bort.

tisdag, december 11, 2007

Texten om Patrik


Då har det blivit dags att presentera texten om Patrik. Den bygger på ett personlighetstest i boken ”Please Understand Me II” skriven av David Keirsey. Det händer inte speciellt ofta att en bok, eller upplevelse, verkligen rycker tag i mig och kastar ut mig på andra sidan mig själv. Men det var precis vad som hände när jag läste om min personlighetstyp, plötsligt förstod jag väldigt mycket mer om mig själv och hur jag fungerar. Det var som om någon stått i skuggan bakom mitt liv och antecknat, från uppväxten till där jag står nu. Så på något väldigt konstigt, men intressant sätt, så presenterar jag härmed en ganska lång utläggning om vem jag egentligen är. Antagligen det mest personliga som någonsin skrivits i denna blogg.

Vilka följder dessa insikter har fått kommer kanske att presenteras på bloggen i framtiden. För er som funderar på livet och andra saker som är lite tyngre, för er kan den här boken hjälpa till att förklara väldigt mycket. Hypotetisk tycker att det är årets bästa julklapp.

The Healer (INFP)


To the INFP healing means mending those divisions that plague one’s private life and one’s relationships. It means treating oneself and relating to others in a conciliatory manner, helping to restore lost unity, integrity, or what INFPs call “oneness.” These Healers present a tranquil and noticeably pleasant face to the world, but while to all appearances they might seem gentle and easy-going, on the inside they are anything but serene, having a capacity for caring not usually found in other types. Healers care deeply – passionately – about a few special persons or a favourite cause, and their fervent aim is to bring peace to the world and wholeness to themselves and their loved ones.

As a variant of Plato’s Idealists and Aristotele’s Ethicists, the INFPs are little different from other NFs in most respects. Like all the Idealists they are abstract in communicating and cooperative in implementing goals. They want to learn about the humanities, are preoccupied with morale, and work well with personnel. In orientation they are altruistic, credulous, mystical, situated in pathways, and with they eye on tomorrow. They base their self-image on being seen as emphatic, benevolent, and authentic. Often enthusiastic, they trust intuition, yearn for romance, seek identity, prize recognition, and aspire to the wisdom of the sage. Intellectually, they are prone to practice diplomacy far more than strategy, logistics, and especially tactics. Further, with their probing or exploring nature they lean more toward the Advocate’s informative role than the scheduling Mentor’s directive role. And because of their seclusiveness and reserve they seem to care more to be a Healer of conflicts than a people’s Champion. To visualize INFP intellectual development consider the following bar graph depicting the most probable profile of their diplomatic roles [picture of chart]

Healers have a profound sense of idealism derived from a strong personal morality, and they conceive of the world as an ethical, honorable place. Indeed, to understand Healers, we must understand their idealism as almost boundless and selfless, inspiring them to make extraordinary sacrifices for someone or something they believe in. They are the Shaman, Medicine Man, or Which Doctor or the tribe, the Prince or Princess in fairy tales, the True Knight or Defender of the Faith, like Don Quixote or Joan of Arc. Isolated by their seclusiveness and infrequency (around one percent of the general population), their idealism leaves them feeling even more isolated from the rest of humanity.

It may be that Healers seek unity within themselves, and between themselves and others, because of a feeling of alienation which comes from their often unhappy childhood. INFPs live in a fantasy-filled childhood, which, sadly is discouraged or even punished by many parents. With parents who require them to be sociable and industrious in concrete ways, and also with down-to-earth siblings who conform to these parental expectations, Healers come to see themselves as ugly ducklings. Other types may shrug of parental expectations that do not fit them, but not the INFPs. Wishing to please their parents and siblings, but not knowing quite how to do it, they try to hide their differences, believing that they are bad to be so fanciful, so unlike their more solid brothers and sisters. They wonder, some of them for the rest of their lives, whether they are OK. They are quite OK, just different from others – swans reared in a family of ducks.

Even so, Healers find it difficult to believe in themselves and to trust themselves. Deeply committed to the positive and the good, yet taught to believe there is evil in them, they can come to develop a certain fascination with the problem of good and evil, sacred and profane. They are drawn toward purity, but can become engrossed with sin, continuously on the lookout for the wickedness that lurks within them. Then, when they believe they have yielded to an impure temptation, they may be given to acts of self-sacrifice in atonement. Others seldom detect this inner turmoil, however, for the struggle between good and evil is within the INFP, who does not feel compelled to make the issue public.

In evaluating things and making decisions, Healers prefer to follow their intuition rather than logic. They respond to the beautiful versus the ugly, the good versus the bad, and the moral versus the immoral. Impressions are gained in a fluid, global, diffused way. Metaphors come naturally to them but may be strained. They have a gift for interpreting symbols, as well as creating them, and thus often write in lyric, poetic fashion. They show a tendency to take deliberate liberties with logic, believing as they do (and unlike the Rationals) that logic is something optional. They may also, at times, assume an unwarranted familiarity with a certain subject matter, believing in their impressionistic way that they “know all about that, ” though they’ve never really mastered the details. They have difficulty thinking in conditional “if-then” terms; they tend to see things as either black or white, and can be impatient with contingency.

At work, Healers are adaptable, welcome new ideas and information, are well aware of people and their feelings, and relate well to most others, albeit with some reserve. They dislike telephone interruptions and work well alone. They are patient with complicated situations, but impatient with routine details. They can make errors of fact, but seldom feeling. The INFP’s career choices should tend toward the ministry, missionary work, social work, library research, tutoring, child counselling, college teaching in the humanities – and away from business. They seems capable of applying themselves scholastically to gain the necessary training for professional work, and often do better in college than in high school. They have a natural interest in scholarly activities and demonstrate, as do the other NFs, a remarkable facility with language. Often they hear a calling to go forth into the world to help others, and they seem ready to make the personal sacrifices involved in responding to that call, even if it means asking their loved ones to do likewise.

In their mating role, Healers have a deep commitment to their vows. They are loyal to their mates and, while they might dream of greener pastures, if they stray into those pastures they soon locate the nettles. They like to live in harmony and they go to great lengths to avoid interpersonal conflict. They are sensitive to the feelings of their mates and enjoy pleasing them, although they may have difficulty in expressing interest and affection openly or direct. INFPs cling to their dreams, and often find it difficult to reconcile a romantic, idealised concept of conjugal life with the realities of everyday living with another person. Even at the best of times, they seem fearful of to much marital bliss, afraid that the current happiness may have to be paid for with later sacrifices. The devil is sure to get his due if one experiences too freely of happiness, or, for that matter, of success, or beauty, or wealth, or knowledge. This almost preconscious conviction that pleasure must be paid for with pain can cause a sense of uneasiness in INFPs when they marry; they may feel that they must be ever-vigilant against invasion, and can therefore have trouble relaxing in the happiness of mating.

The reserved and soft-spoken Advocates are fierce protectors of home and family – their home is indeed their castle. As parents, they are devoted to the welfare of their children, treating them with great sympathy, and adaptability. In the routines of daily living, INFPs tend to be flexible, even compliant with their mate’s ideas of discipline, and thus are easy to live with. They will often give their children a voice in family decisions – until their value system is violated. They dig in their heels and will not budge from their ideals. Life with a Healer parent will go harmoniously along for long periods, until an ideal is stepped on. Then they will resist and insist.

måndag, december 10, 2007

Fanfarlo - i en svart taxi

Det här med säkerhetsbälten verkar inte vara något för Fanfarlo.

Att vänta lär man sig mycket av. Därför kommer den utlovade artikeln som handlar om mig först i morgon. Det här med dramaturgi är något av ett outvecklat område här på bloggen, så nu gör jag en riktigt såpaavslutning och låter den där puffen hänga lite, lite längre. Så att ni bara måste komma tillbaka i morgon och se vad det egentligen är det handlar om.

Men, ni går självklart inte lottlösa för att ni klickade er in på hypotetisk. Jag ska istället fortsätta mitt ganska ensamma korståg som oberoende promotare av Fanfarlo. Som är från England, men vars sångare faktiskt kommer från Sverige. Musiken är dock brittisk, någon skrev att dom lyckas med att kombinera upplyftande melodier med melankoli. Och så är tydligen David Bowie ett stort fan. Det är hypotetisk också, och även om jag endast lyckats damsuga nätet på fyra låtar så är jag övertygad om at bandet går en så kallad "ljus framtid till mötes". Min favoritlåt heter Talking Backwards. En av de bästa sakerna med den låten är att sångaren sjuger car så att det låter som han säger cow. Och ni som känner hypotetisk vet att det är hans favoritdjur. För er som gillar Camera Obscura, Belle & Sebastian, Snow Patrol, Travis och regnskurar.

Hur som helst, det finns ett brittiskt musikprogram som spelar in olika band i en Svart taxi i London, Fanfarlo åkte nyligen med och resultatet, det hittar ni här ovan. Att köpa Fanfarlos musik kan nog vara svårt, men letar ni noga så kan ni snappa upp lite låtar på nätet.

söndag, december 09, 2007

3 låtar

Band of Horses - fin musik, fina omslag

Det var tänkt att San Diego del två skulle komma upp inom kort, men vi väntar lite med det och kör en klassiker på bloggen, nämligen 3 låttips. Musik är ju hjärtat av hypotetisk och då är det farligt att hänge sig allt mycket åt Packat & Klart journalistik med personlighetsklyvning. I morgon blir det för övrigt en maffig text som handlar om mig, men det är varken jag, eller någon jag känner som skrivit den. Det bli fantastisk, och personligt.

Men för nu presenterar hypotetisk, tillsammans med tillverkaren för alla platsiga juldetaljer på Union Square, tre låtar:

Ravens & Chimes – januari (från skivan Reichenbach Falls)
New Yorkband som influerats kraftigt av Arcade Fires debutskiva Funderal, och även använt sig av samma producent som Arcade Fire gjorde i och med den. Resultatet är drivande trummor, vackert klinkande piano, och storslagenhet utan att bli svulstigt. Som helhel är skivan något ojämnt, men januari är en låt som fans av Arcade Fire, Bright Eyes, Wolf Parade osv. ej bör missa.

Band Of Horses – The General Specific (från skivan Cease To Begin)
Efter fljoårets fantastiska skiva The Funeral är Band Of Horses tillbaka, kanske lite mindre dramatiska, men fortfarande med stundtals hjärtskärande vackra låtar. The General Specific har en luftighet som gör My Morning Jacket-referenserna omöjliga att komma ifrån, men det är alldeles för vackert för att avfärda. Stämningsfull musik som passar perfekt i december.

The New Pornographers – Go Places (från skivan Challengers)
De tre inledande låtarna på Challengers är alla brilljanta, sen tappar The New Pornographers lite. Go Places är klassisk New Ponographers pop. Med Neko Case fantastiska röst och AC Newmans känsla för powerpop blir Go Places en anthem för oss som inte kan stå till:
Yes a heart will always go one step too far
Come the morning and the four corners I see
What the moral of the back story could be
Come with me, go places

onsdag, december 05, 2007

It's almost always sunny in San Diego





Hypotetisk landade på SFO, med ett skrynkligt nummer av Paste Magazine och Bo Kaspers Orkester i öronen. Måndagen spände sina muskler och helgens dekadens kastade sig mot min panna. San Diegos klarblå himmel byttes mot San Franciscos spridda moln, Eriks bäddsoffa byttes mot min för stora dubbelsäng. Somnade på Bart in mot stan, käkade en snabb lunch på Westfield, gick hem och satte på mig kostymbyxorna, bytte skor, kokade kaffe, åkte till jobbet. Meryl var stressad och jag fick jäkta ihop måndagens rapport, lyckades göra lite fel när jag skulle uppdatera tabellerna till december månad, det blev lite dålig stämning. April var maxad som vanligt och gick igenom sina killproblem och helgens drinknota på $100 när vi tog lite luft vid tre. Sista timmen somnade jag nästan, gick och handlade, tränade, läste, somnade.

Långhelgen i San Diego bjöd på det mesta. Efter att Erik i kortärmad skjorta hämtade Patrik med vinterjacka sp torsdagskvällen så bar det av mot hemmet, i surfarparadiset Pacific Beach. Erik rattade sin mörkgröna V6a med stor säkerhet medan nya Jay-Z-skivan jabbade mot våra öron, han sa att han läst på min blogg att det var trendigt att lyssna på Jay-Z, och jag kunde bara nicka och le medan palmerna susade förbi i den mörka natten. Kvällen blev lugn eftersom jag glömt mitt pass när vi skulle gå ut, samt att gårdagens konsert och Dry Martinis satt kvar i mitt huvud. Satte oss istället på en mexikansk restaurang och snackade om det vanliga (relationer, framtid, jobb, och Flo Mo) tillsammans med lite billig flottig mat och Diet Coke.

På fredagen var det uppställning någon gång innan sju, Erik & Erik var extremt effektiva under morgonen, medan jag mest gick runt i någon sorts koma och fick ont i ryggen av deras pygmédusch. Han knappt borsta tänderna innan vi skulle iväg till Svenska Konsulatet (där Erik har årets mest maxade praktikant titel i Consular Assistant for PR & Communication). Regnet piskade mot oss när vi rullade in centrum, där konsulatet huserar i exklusiv skyskrapa med äkta hissmusik. Väl inne på konsulatet så är stämningen lugn, Dr Ulf spelas patiens, Erik lägger upp sin CV på olika sidor och jag slösurfar lite på en medelålders dator. Regnet rasar ner utanför, alla säger att det aldrig är så här i San Digeo och tycker synd om mig och min timing. Vi en snabb lunch med Erik nr2 och en kille från konsulatet, sen iväg mot UCSD där Markus pluggar. Först passar dock Erik på att glömma bilnyckeln på kontoret, vilket han märker när vi gått en kvart mot bilen i regnet (Erik & Erik parkerar vid en high School gratis), Erik går tillbaka i vätan medan jag sätter mig på McDonald’s med en massa skolkande high School elever och läser The Economist tillsammans med en svart kaffe (som var oväntat god). Väl på Universitetet får vi inte tag på Markus utan hänger på Starbucks. Erik tar självklart en ”trendig kaffe med vit choklad” medan jag väljer en $4 fruktdryck. Efter en dryg halvtimme får vi tag på ”kammen” som guidar oss igenom de enorma sportanläggningarna på campus. Vi lyckas även få Erik att köpa någon sorts faktabok, medan jag funderar på att slå till på en sexinstruktionsbok innan jag inser att den i dagen läge inte fyller någon som helst funktion.

Efter några timmar på UCSD sätter vi oss i Pontiacen och beger oss mot Pacific Beach igen. Är det här ”kniven” frågar Erik när Silent Shout pumpar igång medan vi svänger ur från parkeringen i ett avtagande regn. Efter en power nap i Eriks säng är det dags att bege sig till ”San Diegos Beverly Hills” La Jolla, där är det någon sorts hej då fest för en praktikant. Huset är enormt och lite oväntat dyker fyra Karlstadsbor upp. Det snusas och snackas om Nöjesfabriken, vilket känns lite surrealistiskt, fast roligt också. Jag diskuterar utvecklingen i forna Jugoslavien med en av killarna, det är väldigt typiskt Patrik att göra det efter några öl.

Planerna på att dra vidare till en annan fest grusas när vi får höra att det bara är Marinkillar som spelar beer pong (http://en.wikipedia.org/wiki/Beer_pong) där. En polsk tjej gör entré och jag skämtar med Erik och säger att hon säkert är från Torun (liten stad i Polen med ett speedwaylag), vilket är roligt dels för att Erik är en speedway nörd, men mest för att Kajsas maxade kompis heter så. Världen visar sig dock återigen vara liten när hon chockat svarar jag på min skämtfråga om hon kommer från Torun. Vid ett blir vi utsparkade av vår sjuka host och åker hem och lägger oss.

Fortsättning följer självklart inom kort.

För er som tycker att detta blev lite för internt så rekommenderar hypotetisk www.baeblemusic.com där man kan kolla på massor av bra livekonserter. Hypotetiskfavoriterna i Shout Out Louds (som gjort en av årets bästa skiva, vad säger du om det Kajsa?J) kan man exempelvis kolla på här:
http://www.baeblemusic.com/download.aspx?vid=111