Alf - Som Tomtebloss

Ibland blir jag lite nedstämd när jag hör en riktigt bra b-sida.
För det känns som om alla kommer att missa den.
För egentligen, hur många tror ni köpte Alfs singel ”Söttsalt”?

Iofs, verkade många medelålders journalister i stockholmstrakten gilla låten, och visst, så dålig är den inte.
Men, skulle inte jag ha förmånen att få ta del av en massa bra musik genom Radio Campus, då skulle jag aldrig hittat fram till ”Som Tomtebloss”.
Och det tråkiga är att de flesta andra inte heller kommer att göra det.
Så, därför gör jag en insats, ett slag för en god sak, med den enorma förkärlek för gitarrballader som låter en ensamt piano försiktigt vandra runt i musiken kan jag liksom inte riktigt motstå.

Alf har alltid haft något som vittnat om ett stort musikhjärta, men ofta känns det som om han inte riktigt når ändra fram. Någonstans går den där själen vilse i det svenska poparvet, eller kanske är det vi som skriver om musik som förtvivlat famlar efter referensramar, vilket ju inte är så svårt när det gäller Alf.

Så, kanske är det därför jag slås så hårt av en avskalad historia, som inte egentligen behandlar något nytt, utan den där känslan av att man inte räcker till, att det inte går längre, att felet ligger hos en själv och inte hos motparten, hur plågsamt det än är att erkänna det för sig själv.

Det låter kanske inte så kul.
Det är det inte heller.
Fast det är inte heller så tungt som man fruktar. Inledningen med ett brus och sen gitarren, och sist så sitter Alf där, helt ensam, och låter ljudet av betongen eka i instrumenten, som låter hjärtat viska i vinden.

Vill inte ha nån början, inga vackra slut
du kan väl stanna mest på kul
jag flammar upp i en röd sekund men faller till marken med aska i mun
mitt känsloliv är ett tomtebloss
och allt som du vill ha kan jag inte längre ge
det som får dig att må bra är inget jag kan se

Han har några år på nacken, inte så många så att han blir gubbig, vilket är skönt. Men insikten som kommer med åldern, den känns ärlig, slående och uppgiven. Och slutet med stråkar, piano och gitarr är perfekt för en stunds reflekterande över sin egen verklighet. Sen kan man stänga av och leva, för ännu är jag inte där, och kanske kommer jag aldrig dit.
Men att Alf låter den här låten vara en b-sida.
Det är nästan taskigt.

Ladda ner, köp, steeema, podcasta, eller vad ni nu gör.