The Cardigans - Don't Blame Your Daughter (Diamonds)

Det här med riktigt duktiga band är spännande. Eller inte. Eftersom jag i sann indieanda ofta letar efter ny musik så blir det mycket lite skev och ibland ofärdig musik, oftast är det just där man hittar de finaste låtarna, när banden inte har lärt sig allt perfekt. Man kan undra hur bra Clap Your Hands Say Yeah kommer att vara på sin tredje skiva, risken är att det oborstade och stökiga polerats upp och att sångaren faktiskt lärt sig sjunga.

Sen finns det band som åldras med värdighet, de är inte många, men de finns. Ett av dem är The Cardigans, som började sin karriär med glad pop i pastellfärger i mitten av nittiotalet. Nu har man utvecklats till en otroligt talangfull orkester som jämförs med The Band och andra viktiga amerikanska reliker.

När jag var i Berlin för några veckor sedan lyckades min vän fixa in oss på deras konsert gratis. Och jag blev förvånad när jag insåg att jag kunde sjunga med i nästan varje låt, är The Cardigans ett av mina favoritband i skymundan, som jag inte ens själv märker att jag faktiskt gillar, jättemycket? Det kan mycket väl vara så. På nya skivan finns en låt som jag lyssnat väldigt mycket på senaste tiden, Don’t Blame Your Daughter (Diamonds) heter den, och ni har säkert hört den flera gånger. Om ni inte bott under en sten, eller vägrar att lyssna på P3.

På flera sätt visar den låten alla The Cardigans bra sidor på samma gång, en snygg gitarrslinga som vaggar Ninas sång, som växer med åren, eller som ett årgångsvin om man vill använda en trött parallell. Inför en utsåld konsertlokal i Berlin utstrålar hon en säkerhet som jag aldrig tidigare sett hos henne, och precis som fallet är med R.E.M. så vore The Cardigans lika förlorade utan Nina som R.E.M. vore utan herr Stipe. Till skillnad från ett fotbollslag så finns det endast positiva sidor med att ha en klart lysande stjärna i ett band. Tidigare trodde jag inte riktigt att Nina kunde bära den rollen, men efter bandets mästerverk (lyssna en gång till om ni inte tror mig) Long Gone Before Daylight så finns det ingen anledning att tvivla. Att hon nu kan föra sig även på scenen, det gör att Cardigans går från en gäspning till ett väloljat maskineri som agerar med självsäkerhet och pondus.

På konserten i ett bastuhett Postbahnhof är ljuset fantastiskt snyggt och Eraze / Rewind, som har varit en låt som jag verkligen hatat, blixtrar till med energi och känns otroligt bra helt plötsligt. Mest får vi låtar från de två senaste skivorna, självklart är bandets paradnummer You’re The Strom, med sin karaktäristiska cowbell, och den där refrängen som gör att hela världen borde pausa och kramas eller nått.

The Cardigans är varken nyskapande, eller speciellt häftiga, nästan lite gubbiga faktiskt. Men precis som med R.E.M., så finns det en ton i frontfiguren som skapar ett band till oss som lyssnar som är väldigt svårt att klippa av.

Föresten...

...Emil Jensens nya skiva är fantastiskt bra, speciellt de tre sista låtarna.

...The Concretes är klara för den eminenta gratisfestivalen Popaganda som går av stapeln sista helgen i Maj på Stockholms Universitet, där kommer även Shout Out Louds att spela, bör ej missas! läs mer på www.popaganda.se

...Det fantastiska göteborgsbandet Ziegeist, som gjort den ultimata kombinationen av The Knife och Embassy har fått sin mp3a Tar Heart recenserad av självaste Pitchforkmedia, läs mer här:
http://pitchforkmedia.com/tracks/06-04-11.shtml#song2

...Standing In The Way Of Control med The Gossip bör spelas jäkligt högt på varje förfest i helgen.

...Gnarls Barkley är precis så bra som alla säger.

...Mr. Suitcase, som är musikjournalisten Billy Rimgards namn när han skapar electronisk musik är på G med sin första EP, releasefest i Örebro av alla ställen den 12 maj, det blir nog fint. Inte hört på den manliga resväskan? Ladda ner en fin låt för helgen här:
http://www.shaktar.nu/songs.php?id=10