Den där indiepopfestivalen
Sommaren börjar lida mot sitt slut, och snart kommer bloggen att bli uppdaterad lite oftare, men innan dess får ni hålla till godo med en liten sammanfattning av årets Accelerator The Big One, som gick av stapeln i Stockholm den 7:e Juli.
Accelerator the Big One
Stockholm kokade den sjunde juli, solen stekte och mitt på dagen satt Bloc Partys trummis i gräset utanför Munchenbryggeriet och rökte en cigarett och stirrade rakt ut.
Bomberna i Londons tunnelbanestationer innebar en lätt förvirrad stämning, var det någon som hade sett The Rakes? Att Europas musikhuvudstad drabbats av flera terrorattentat satte självklart sin prägel på festivalen, om än inte så mycket bland publiken som bland banden, när jag tidigare under dagen intervjuar Torquil Campbell och Pat McGee från Kanadensiska Stars stirrar Torquil till en början apatiskt rakt fram och skakar på huvudet. Det är ytterst få akter på årets festival som inte har några kontakter i London.
Stars: 3/5
Tanken var att festivalen för min del skulle inledas med El Perro Del Mar, men eftersom kön går bakåt istället för framåt in till den lilla scen hon spelar på så ger jag upp. Istället blir Stars konsert inledningen på kvällen.
Det är ingen lätt uppgift dom har.
Solen stirrar de bleka och lustigt klädda kanadensarna rakt i ansiktet.
Trummisen Pat tvingas ha en handduk på sitt rakade huvud för att inte bränna sig. Konserten inleds med titelspåret från deras senaste skiva Set Yourself On Fire, en skiva som med grunden i pop som The Smiths och New Order möter Belle & Sebastian innehåller några av dom vackraste relationslåtarna i år, som precis släppts i Sverige. Bandet ger ett rastlöst och lite valpigt intryck där Torquil ryckigt hoppar runt på scenen, där Amy Millian (som delar på sången med Torquil) försöker få fart på sin vackra röst och där basisten ser ut som en korsning mellan den vapenkåta polisen i Polisskolan och Rambo. Men ambitionen finns där och de recensenter som avfärdar dom som spexiga förstår nog inte riktigt, istället är det befriande att se ett band som våga klä sig personligt och inte försöka ge intryck av ett kollektiv. Stars är individer och det är just där magin föds på skivan, i skarven mellan manligt och kvinnligt, mellan lust och begär.
Skivan dom skapat är alldeles fantastisk, konserten är inte lika bra men de som inte hört bandet förut fick en bra introduktion med mjukpoppiga Soft Revolution, genombrottshitten Elevator Love och avslutande Your Ex-Lover Is Dead, som med sina vackra stråkar och duala relationsvy är en av de bästa i år.
Men Stars är bäst på skiva, i alla fall om alternativet är en stekande sol i ögonen.
Bloc Party: 4/5
Bättre ljus men sämre luft, det var vad Bloc Party hade att jobba med uppe på stora scenen. Förra året gjorde bandet sin första spelning utanför England på Accelerator The Big One, ett år senare har dom växt upp till ett band som med stor pondus tar över den stora scenen inför en stor och hängiven publik. Live sitter de taggiga postpunklåtarna som handen i en svettig läderhandske, och trots att bombdådet i London enligt medlemmarna satt sina spår så verkar det bara tända britterna ännu mer. Från inledande Like Eating Glass, via indiehitten Banquet till kulsprutegiratterna i Helicopter och senare till vackra ballader som So Here We Are (som visserligen slarvas bort lite) och This Modern Love låter det fantastiskt. Ljuset är världsklass och det enda som är riktigt irriterande är den kvalmiga luft och enorma värme som fyller Munchenbryggeriet. Men Bloc Party är på väg mot större mål, med en av årets bästa skivor i bagaget (Silen Alarm) är ett stort genombrott nära.
Någon alkohol mellan konserterna är det inte frågan om på årets Accelerator då köerna är enerverande långa, precis som Stefan Malmqvist konstaterade i SvD så har Accelerator växt ur Munchenbryggeriet och bör leta efter en annan lokal, eller fixa fler öltält. Att i en stekande sol tvingas vänta en halvtimme på ett skummande och smaklös öl borde inte den popeliten i Stockholm tolerera, en student från Örebro gör det inte i alla fall.
Teenage Fanclub: 2/5
Nästa band blev för min del indiehjältarna i Teenage Fanclub, ett band jag aldrig riktigt fastnat för. Jag är fortfarande inte övertygad, trots att flera mysiga melodier uppenbarar sig likt friska vindar i hettan under konserten. Några större visuella konstnärer är dom dock inte, bandet står mest still och gungar lite mysigt med sina gitarrer, är fåordiga precis som indiefarbröder från de brittiska öarna ska vara, och fansen är nöjda och det är väl det det handlar om. Men så många nya fans, det fick dom nog inte med den här spelningen. Fallen Leaves från nya skivan var höjdpunkten för min del.
Cocoroise: 4/5
Efter en uppvisning i anglofili som denna behövdes ett popkulturellt trendbrott i form av Cocoroise som spelar långt uppe i ett hus vid Munchenbryggeriet. Och det är här som Accelerator The Big One 2005 äntligen tänder till, äntligen blir den där musikaliska oas där det smala och annorlunda får plats tillsammans med de större akterna och gör att letandet efter det där nya inte sker för jäves. Cocoroise låter som en skog på morgonen, som en svävande förhoppning, färgad av olika kulturer och intryck, en fantastisk kombination neofolk, hippeutsvävningar och asiatisk mystik. Cocoroise skapar musik utanför de popkulturella ramar som det mesta av dagens indie rör sig inom. Det som skapas är musik som är väldigt svår att förklara men som kryper in i själen, som får mig att glömma mina trötta ben, som får oss att glömma dagens attentat, det låter faktiskt som balsam för själen, hur corny det än låter.
Devendra Banheart: 3/5
Efter Cocoroise händer det inte så mycket mer intressant. Jag kollar ett tag på Sonic Youth som gör ett imponerande intryck, men deras hat mot melodier och kärlek för rundgång blir lite mycket kombinerat med den tropiska luften i lokalen. Istället låter jag den amerikanska neofolkmusikens svar på Tomas DiLeva, Devandra Banheart avsluta årets årgång av festivalen. Till skillnad från på utmärka skivan El Ninjo är det mer folkrock än singer/songwriter över Devandra live, den lysande och tänkvärda lågmäldheten är borta och istället tar en flummighet och frihet över, något som en annars stelbent och medveten stockholmspubliken faktiskt verkar uppskatta vilket är roligt att se. Musikaliskt är det inte speciellt bra, men det är en mysig och en rolig avslutning på en festival som saknade något. Kanske var det Arcade Fire eller Magic Numbers, eller ett mer hälsosamt klimat.
Accelerator the Big One
Stockholm kokade den sjunde juli, solen stekte och mitt på dagen satt Bloc Partys trummis i gräset utanför Munchenbryggeriet och rökte en cigarett och stirrade rakt ut.
Bomberna i Londons tunnelbanestationer innebar en lätt förvirrad stämning, var det någon som hade sett The Rakes? Att Europas musikhuvudstad drabbats av flera terrorattentat satte självklart sin prägel på festivalen, om än inte så mycket bland publiken som bland banden, när jag tidigare under dagen intervjuar Torquil Campbell och Pat McGee från Kanadensiska Stars stirrar Torquil till en början apatiskt rakt fram och skakar på huvudet. Det är ytterst få akter på årets festival som inte har några kontakter i London.
Stars: 3/5
Tanken var att festivalen för min del skulle inledas med El Perro Del Mar, men eftersom kön går bakåt istället för framåt in till den lilla scen hon spelar på så ger jag upp. Istället blir Stars konsert inledningen på kvällen.
Det är ingen lätt uppgift dom har.
Solen stirrar de bleka och lustigt klädda kanadensarna rakt i ansiktet.
Trummisen Pat tvingas ha en handduk på sitt rakade huvud för att inte bränna sig. Konserten inleds med titelspåret från deras senaste skiva Set Yourself On Fire, en skiva som med grunden i pop som The Smiths och New Order möter Belle & Sebastian innehåller några av dom vackraste relationslåtarna i år, som precis släppts i Sverige. Bandet ger ett rastlöst och lite valpigt intryck där Torquil ryckigt hoppar runt på scenen, där Amy Millian (som delar på sången med Torquil) försöker få fart på sin vackra röst och där basisten ser ut som en korsning mellan den vapenkåta polisen i Polisskolan och Rambo. Men ambitionen finns där och de recensenter som avfärdar dom som spexiga förstår nog inte riktigt, istället är det befriande att se ett band som våga klä sig personligt och inte försöka ge intryck av ett kollektiv. Stars är individer och det är just där magin föds på skivan, i skarven mellan manligt och kvinnligt, mellan lust och begär.
Skivan dom skapat är alldeles fantastisk, konserten är inte lika bra men de som inte hört bandet förut fick en bra introduktion med mjukpoppiga Soft Revolution, genombrottshitten Elevator Love och avslutande Your Ex-Lover Is Dead, som med sina vackra stråkar och duala relationsvy är en av de bästa i år.
Men Stars är bäst på skiva, i alla fall om alternativet är en stekande sol i ögonen.
Bloc Party: 4/5
Bättre ljus men sämre luft, det var vad Bloc Party hade att jobba med uppe på stora scenen. Förra året gjorde bandet sin första spelning utanför England på Accelerator The Big One, ett år senare har dom växt upp till ett band som med stor pondus tar över den stora scenen inför en stor och hängiven publik. Live sitter de taggiga postpunklåtarna som handen i en svettig läderhandske, och trots att bombdådet i London enligt medlemmarna satt sina spår så verkar det bara tända britterna ännu mer. Från inledande Like Eating Glass, via indiehitten Banquet till kulsprutegiratterna i Helicopter och senare till vackra ballader som So Here We Are (som visserligen slarvas bort lite) och This Modern Love låter det fantastiskt. Ljuset är världsklass och det enda som är riktigt irriterande är den kvalmiga luft och enorma värme som fyller Munchenbryggeriet. Men Bloc Party är på väg mot större mål, med en av årets bästa skivor i bagaget (Silen Alarm) är ett stort genombrott nära.
Någon alkohol mellan konserterna är det inte frågan om på årets Accelerator då köerna är enerverande långa, precis som Stefan Malmqvist konstaterade i SvD så har Accelerator växt ur Munchenbryggeriet och bör leta efter en annan lokal, eller fixa fler öltält. Att i en stekande sol tvingas vänta en halvtimme på ett skummande och smaklös öl borde inte den popeliten i Stockholm tolerera, en student från Örebro gör det inte i alla fall.
Teenage Fanclub: 2/5
Nästa band blev för min del indiehjältarna i Teenage Fanclub, ett band jag aldrig riktigt fastnat för. Jag är fortfarande inte övertygad, trots att flera mysiga melodier uppenbarar sig likt friska vindar i hettan under konserten. Några större visuella konstnärer är dom dock inte, bandet står mest still och gungar lite mysigt med sina gitarrer, är fåordiga precis som indiefarbröder från de brittiska öarna ska vara, och fansen är nöjda och det är väl det det handlar om. Men så många nya fans, det fick dom nog inte med den här spelningen. Fallen Leaves från nya skivan var höjdpunkten för min del.
Cocoroise: 4/5
Efter en uppvisning i anglofili som denna behövdes ett popkulturellt trendbrott i form av Cocoroise som spelar långt uppe i ett hus vid Munchenbryggeriet. Och det är här som Accelerator The Big One 2005 äntligen tänder till, äntligen blir den där musikaliska oas där det smala och annorlunda får plats tillsammans med de större akterna och gör att letandet efter det där nya inte sker för jäves. Cocoroise låter som en skog på morgonen, som en svävande förhoppning, färgad av olika kulturer och intryck, en fantastisk kombination neofolk, hippeutsvävningar och asiatisk mystik. Cocoroise skapar musik utanför de popkulturella ramar som det mesta av dagens indie rör sig inom. Det som skapas är musik som är väldigt svår att förklara men som kryper in i själen, som får mig att glömma mina trötta ben, som får oss att glömma dagens attentat, det låter faktiskt som balsam för själen, hur corny det än låter.
Devendra Banheart: 3/5
Efter Cocoroise händer det inte så mycket mer intressant. Jag kollar ett tag på Sonic Youth som gör ett imponerande intryck, men deras hat mot melodier och kärlek för rundgång blir lite mycket kombinerat med den tropiska luften i lokalen. Istället låter jag den amerikanska neofolkmusikens svar på Tomas DiLeva, Devandra Banheart avsluta årets årgång av festivalen. Till skillnad från på utmärka skivan El Ninjo är det mer folkrock än singer/songwriter över Devandra live, den lysande och tänkvärda lågmäldheten är borta och istället tar en flummighet och frihet över, något som en annars stelbent och medveten stockholmspubliken faktiskt verkar uppskatta vilket är roligt att se. Musikaliskt är det inte speciellt bra, men det är en mysig och en rolig avslutning på en festival som saknade något. Kanske var det Arcade Fire eller Magic Numbers, eller ett mer hälsosamt klimat.
posted by Patrik Edvardsson at 12:40 em
1 comments
