2004 i 9992 tecken (med blanksteg)

Det var kanske nu postmilleniesmällen kom? Efter flera år av bra pop år så stannade det upp 2004. När jag till mitt radioprogram skulle välja ut de tio bästa skivorna i år så var det svårare än någonsin, var tog all den bra musiken vägen? Mellan 2000 och 2003 fullkomligt vällde det ut bra musik. Men i år har vi hunnit ikapp oss själva, speciellt den svenska musik scenen tycker jag känns ganska tråkig.

Så tyckte jag för några veckor sedan, men jag antar att jag fick precis rätt dos fantastisk musik under den senaste tiden för jag är beredd att revidera min uppfattning något. Jag hörde Silverbullits nya ångvältarskiva Arc Light, där kom det lite kompromisslös mörk musik, något som Göteborgsbandet Franke försedde mig med under förra året. Jag fick även tillslut tag på senaste The Plan skivan, och där fanns den luftiga lättsamma och drömmande pop jag letat efter. Jag lyssnade även på The Kills tunga singel ”The Good Ones” och The Go! Teams vansinnigt fantastiska clip and cuts popsingel ”The Power Is On”.

Fast visst var det bättre förra året… men varför?

Jag tror personligen att det fanns ett kreativt rus bland folk när vi slängde ut nittiotalets utmejslade musikmaskin. 2000-talet innebar en nytändning. Internetutvecklingen gjorde att folk kunde konsumera musik på ett helt annat sätt än tidigare, artister sökte sig längre bak i musikens rötter och band som The Hives, White Stripes och The Strokes gjorde att rockmusik för första gången sen Oasis kändes relevant, ny och intressant.

I USA växte New York fram som musikstad efter 9/11 och det var på tiden att staden fick ett musikaliskt uppsving. Som vanligt skapas den mest levande och vitala musiken när samhället mår som sämst, katastrofen med Twin Towers var den spark i baken staden behövde. Och New York är det som ger mig hopp om att popmusiken kommer att återhämta sig. Förra året var det Yeah Yeah Yeahs som blandade artpunk med garagehårdrock och smällde sönder de flesta spelställen, Rapture hoppade fram med en vansinnig punkfunk som fick dansgolv att välta, speciellt med cowbell-anthem-låten ”House Of The Jealous Lovers”. I år är det Tv On The Radio som tagit ett steg framåt med sin egensinniga indierock som spiller över åt massa håll. Och så finns Interpol förstås, det mest välklädda bandet väster om Sahara.

Nästa år blir det Bloc Party som håller fanan högt i NYC.

Men vad händer i Sverige, jo, [Ingenting] slår igenom men den ojämnaste låtkatalog på den här sidan Counting Crows, Peggy Lejonhärta leker Håkan Hellströms lillebror och David Fridlundh från den eminenta poporkestern David & The Citizens vill egentligen spela tangomusik men klinkar fram ett pianoalbum som lämnar mycket att önska. Men så kom som sagt Silverbullit, frustande och med en massa elektroniska ljud skrämde dom slag på halva musiksverige med sin Suicideinspirerade musik som verkade vara besatt av demoner eller något annat ondskefullt. Som vanligt var den bara att kapitulera, Arc Light kör över dig som en ångvält och backar tillbaka precis när du hämtat dig. Som en perfekt blandning mellan Interpol, Strip Music och Franke.

Även Strip Musics otåligt pompiga anthem debut var en kul överraskning. Och heter man de la Cour i efternamn (som sångaren Eric gör, det är föresten klart att hans stavar Eric med C) så är man antigen rockstjärna eller porrstjärna, det finns inte mycket mellanting. Emil Jensen var en annan glad överraskning, vackra och klichébefriade texter och ett eget yttryck gjorde att jag klarade min hemtenta period utan synbara psykologiska men. För dig som vandrar i snön, ”kom hem som någon annan” kommer att bli din vän.
Och Jens Lekman, den bästa textförfattare Sverige någonsin sett?

Så popåret kanske inte har varit så dåligt i alla fall, så länge det finns 24-mans band som Pholyphonic Spree som sprider glädjeorgier som ”Hold Me Now” så finns det hopp. Visst finns det massor av godbitar men det är tydligt att det blir svårare att hitta dom med den lavinartade musikutgivningen. Independentbolagen skulle må bra av lite hårdare kvalitetskontroll, men nästa år släpper Trail Of Dead, Bloc Party, Queens Of The Stone Age, Death Cab For Cutie och Logh nya skivor.

2005 blir nog ett bra år.

Så var det dom 10 bästa skivorna också:

1. Von Bondies – Pawn Shoppe Heart
Von Bondies hamnade på Sire Records, som är en underetikett till Warner Music, inför den här skivan. Många trodde att den skitiga lustfyllda garagerock på Jack White producerade debuten ”Lack Of Communication” skulle försvinna. Dom hade delvis rätt. Von Bondies tog ett stort kliv framåt i och med den nyskapande tingel tangel popskramlaren ”C’mon C’mon”, men grunden ligger fortfarande i det garagerock sound som verkar vara inpräntat i Detroits skrovliga asfalt. Inledningsspåren ”No Regrets” och ”Broken Man” visar att Jason Stoltsenheimer fortfarande frotterar sig med den desperataste stämman inom rockvärlden. Bandet har även börjat använda sig av Marcie Bolens och Carrie Smiths stämmor, i Ramones flörten ”Not That Social” står dom själva för sången. Bäst blir det dock när Stoltsenheimer kramar ur sin frustration framför Don Blums karakteristiska trummande i paradnummer som ”Crawl Through The Darkness” och avslutande bluesinspirerade låtar som ”Right Of Way” och ”Pawn Shoppe Heart”. 2000-talets bästa garagerockskiva är också den mest underskattade.

2.Wilco – A Ghost Is Born
Att följa upp en så banbrytande och magnifik skiva som “Yankee Hotel Foxtrot” är inte lätt. Förväntningarna var skyhöga när en skiva med ett ägg på framsidan landade i mitt postfack under sommaren. Det räckte dock att lyssna på det dystra gitarrspelet på första låten ”At Least That’s What you Said” för att förstå att det inte fanns något att oroa sig för. Jeff Tweedy sjunger bättre än någonsin, på flera ställen är det så vackert att jag får en klump i halsen, speciellt i låtar som ”Wishfull thinking” och ovannämnda ”At Least Thats What You Said”. Det är dock ingen lätt skiva att ta sig igenom. Precis som på föregångaren ”Yankee Hotel Foxtrot” experimenteras det mycket med ljud, något som på vissa ställen gör skivan lite seg. Men oftast passar dom kantiga och ångestfyllda gitarrutflykterna perfekt till dom nedstämda och mer melodiska delarna av låtarna. Wilco har gjort ett album som återigen förbluffar, både när det gäller ljudbild och texter.

”his goal in life was to be an echo, the type of sound that floats around and then back down, like a feather. But in the deep chrome canyons of the loudest Manhattans, no one could hear him”
hummingbird

3. Interpol – Antics
Det bäst klädda bandet i New York kom tillbaka för att frälsa oss som förgick oss helst i deras debutskiva “Turn On The Bright Lights”. Det är mycket som känns igen i låtarna, möjligtvis har det blivit ännu mörkare, ännu mindre melodi och ännu mer desperation i Paul Banks röst. Men det är bara bra, skivan slukar upp en från första stund och gitarrslingorna biter lika hårt och skoningslöst som på debutskivan. Många har klagat på bandets texter men det är just det enkla som blir så stort i t.ex. C’mere
”It’s way to late to be locket inside our selves. The trouble is that you´re in love with someone else.
Should be me.
Should be me”
Kanske ingen uppseendeväckande lyrik men på det sättet Paul Banks sjunger blir det sylvassa känslostormar som kläs upp med instickande gitarrslingor och pumpande basgångar. Interpol har hittat sitt sound, sen kan Joy Division fans skrika hur mycket dom vill. Interpol står bra på egna ben.

4. Jens Lekman – When I Said I Wanted To Be Your Dog
Jag har aldrig hört så bra texter skrivas av en svensk, någonsin. Jens Lekman går igenom små dråpligheter i livet och målar vackra kärlekshistorier som om det vore det enklaste i världen. Han kommer undan med retfullt enkla textrader och rimmar på vad som helst, för en man som håller sitt hjärta i högerhanden och sin gitarr i den andra så funkar det. Det låter nästan som om han kommer från en annan tid, som om han stängt in sig i sin lägenhet i någon Göteborgs förort och lyssnat på gamla 50-tals plattor blandat med Jonathan Richman. Resultatet är en skiva med ofantligt vackra ballader som ””If You Ever Need A Stranger…”, ”The Cold Swedish Winter” och ”When I Said I Wanted To Be Your Dog” med poppärlor som ”You Are The Light”, ”Maple Leaves” och ”Julie”. En skiva för alla årstider, för alla sinneslag och den första omistliga svenska skiva sen Håkans debut.

5. Razorlight – Up All Night
Årets skiva från England, halva bandet är dock svenskt. Fantastisk pop som hamnar någonstans mellan The Strokes och Cure, känslofyllda låtar med anthem aktiga refränger.
Låttips: Vice, Up All Night

6. Khonnor – Handwriting
Årets teenagewounder, har snickrat ihop den här skivan hemma i sitt pojkrum, knastrig elektronika möter tystlåten singer/songwriter. Resultatet är årets album att somna in till, eller att lyssna på en söndag när världen sakta rör på sig ute i snålblåsten.
Låttips: Daylight And Delight

7. Silverbullit – Arc Light
Hårdare, grymmare är bättre än någonsin, efter den här plattan bör Silverbullit få sitt definitiva genombrott.
Låttips: Run, Only Gold

8. eMil Jensen- Kom hem som nån annan
Se recension längre ner på sidan.
Låttips: telefonkiosk, kom hem som nån annan

9. Pj Harvey – Uh Huh Her
Tillbaka till det råare, smutsiga sound som präglade hennes första skivor, sjunger bättre än på länge. Tips för er som gillade Yeah Yeah Yeahs debutskiva.
Låttips: the Letter, The Slow Drug

10. Sahara Hotnights – Kiss & Tell
Poppigare än tidigare, helt rätt väg att gå säger jag. Det märks att bandet har självförtroende och vågar gå sina egna vägar, resultatet blir en luftig och lekfull skiva som känns som en av de mest underskattade under året.
Låttips: Hangin’, Stay/Stay Away

Nu ska jag ta jullov, hoppas att ni får en fin jul och ett trevligt nyår. Jag avslutar med några rader från Death Cab For Cuties – The New Year:

“so everybody put your best suit or dress on, let's make believe that we are wealthy, for just this once. Lighting firecrackers off on the front lawn as thirty dialogues bleed into one.”