Kanye försökte köra över Way Out West

Det kändes lite som att Kanye West hade bestämt sig för att springa ut och köra över Way Out West publik. Som uppladdning hade han åkt privatplan från New York där han tydligen arbetat till klockan fem på morgonen med att färdigställa sin nya skiva Graduation. Det sket förstås arbetarklassGöteborg fullständigt i, men när stråkkvartetten sådär divalämpligt inleder introt till Diamonds Are Forever en kvart försent, då har precis hela festivalen samlats. Kanye går ut stenhårt och springer fram och tillbaka på scenen, lite som en väklädd hip hop artist som springer idioten. Publiken (och jag) blir minst sagt vilda av att se denna träningspassliknande rap performance och vi viftar på händerna som om vi inte gjort annat än hängt på Jay-Z videoinspelningar de senaste fem åren.

Kanye har planerat konserten väl, inleder stenhårt och avslutar ännu hårdare med låtar som Jeus Walks, When it All Falls Down, Golddigger och Touch The Sky. I mitten trycker han även in ett lite malplacerat duetternade med Peter Bjorn & John. Det sitter lite sådär, men eftersom det är väldigt kul att se dessa tre svenska pojkar med en amerikask superstar med borderline storhetsvansinne blir det ändå fantastiskt.

Även om det är lite otight ibland, och det märks att Kanye inte riktigt är 100 när det gäller rösten, så är det kul att se att hans matchostil bländas rejält av den enorma publikresponsen. Och när han lite pojkigt säger att det är den galnaste publik han spelat inför så inser jag att det nog var vi i publiken som körde över Kanye. Men eftersom han aldrig ger sig, så får vi väl säga att det blev oavgjort.

Resten av festivalen var Shout Out Louds (väldigt svettigt och fint, LaaksoMarkus var med och skrek lite på Hard Rain, även om det var lite oklart varför)

Peter Bjorn & John visade att det blivit väldigt mycket proffsigare live än för drygt ett halvårsedan i Amsterdam. Det blir väldigt mycket rock ibland, och jag har fortfarande lite svårt för live versionen av The Chills, men en avskalad Amsteram, en rivig Let´s Call It off, superhitten Young Folks (med Annika Nordling på sång) och ev avslutande vulkanutbrottig Up Against The Wall gör att det blir en riktigt bra konsert. Peter har för övrigt växt fram till en superenergisk sångare som studat och hoppar energiskt genom hela konserten. Väldigt bra.

Regina Spektor var regn, så vi stod under ett träd. Det var ömsomt fantastiskt, men ibland blev det lite väl mycket lekskola och humor. Men hennes röst fick tyst på de flesta besökarna och hennes naturliga utstrålning saknar motstycke i dagens pianoklinkar samhälle.

Erykha Badu hade världens stösta afro, gulddetaljer och en Pink Floyd t-shirt. Det lilla vi såg lät väldigt bra och funkigt, men en mat och sittpaus hägrade.

Säkert gjorde kanske sin sista spelning någonsin. det lät fint och även om jag kan ha lite svårt för de ursvenska småstadsvisorna så satt det mesta perfekt igår, och publiken gav väldigt mycket kärlek till bandet.

The Ark hade helt galna kläder förstås, men eftersom det ösregnade så satt vi, och några tusen andra och muttrade i Alzeah tältet istället. Efter en halvtimme gick Spoon på och vi fick lite bredbent riffig indierock, kanske lite väl inrutat ibland, men med en låtkatalog med många fina nummer så var det ändå en fullt gonkänd konsert, där frontmannen hade en naturliga aura som påminnde mig och Josh Homme i Queens Of The Stone Age, fast lite mindre och kanske inte riktigt lika cool. Men han är ju en god förebild.

Vad som hände sedan vet ni redan, Kanye kom, och sen blev sig inget riktigt likt.