de fläskigaste låtarna sen bacon

Jodå, även hypotetisk kommer att förhålla sig till Ingmar Bergman.

Jag tog två timmar ledigt för att under eftermiddagen igår för att kolla på Det sjunde inseglet, som helt klart hade sina poänger. Något oväntat smög sig lite svensk stolthet in i mig när jag pratade med Cheryl och förfasades över att hon inte hade hört om Bergmans död när jag pratade med henne i mångaskväll. Hon hävdade att den största nyheten i USA då handlade om någon död ”football coach”.

Även om jag personligen inte sett många av hans filmer, så märkte jag hur stor han var utomlands, för nästan varje gång jag diskuterat film med någon som inte har Con Air på sin top10 lista så dök hans namn upp. Och varje gång fick jag erkänna min relativa okunskap medan de kunde stå och förklara hans storhet minst lika ärligt som Woody Allen har gjort. Så jag har alltid varit lite stolt över att vara från samma land som Bergman, för det finns något uppenbart exotiskt i hans filmer, och jag tror att det har mycket med hans förmåga att gestalta det svenska svårmodet, som faktiskt är väldigt, svenskt. Så om ni, precis som jag, har lite dålig koll på honom så passa på att se några filmer nu när SVT kommer att visa dem. Här kan man se vad och när: http://www.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=71995&a=876156&lid=puff_876478&lpos=lasmer

Annars har jag läst i en kommande bok från Oxfam om IKEA, en vänstervriden ThinkTank som tvingat Starbucks att bättra sig när det gäller att betala kaffeodlare, och här är man inte nådig mot möbeljätten, tyvärr håller argumentationen ofta väldigt låg nivå och det smyg(?) kommunistiska anti-konsumtionsjargongen blir rätt tunn ofta. Ändå uppskattar den ironiska tonen mot det lite präktiga och duktiga IKEA konceptet, även om den inte kommer att användas speciellt mycket i den bok jag håller på med.

Genomgick två intervjuer med en PR-firma i San Francisco igår. Har ytterligare en idag. Tyvärr kände jag mig lite stel i telefonen medan bossen på företaget verkade vara något av ett socialt monster. Jag får väl skylla på Bergmans svårmod.

DAGENS SKIVA
Editors nya skiva An End Has A Start har inte bara en övertydlig titel, utan innehåller även de fläskigaste låtarna sen bacon. Det är högt flygande brittisk ångest, maffigare refränger än Coldplay och en liten gnutta av den där svärtan (eller svårmod till och med!) som gör att bandet aldrig kommer ur jämförelsen med Interpol. Det märks att Editors bestämt sig för att kliva upp på de stora scenerna, för det är enorma gester rakt över, och jag måste säga att jag älskar det pampiga. Jag älskar den pumpande basen i ”Smokers Outside The Hospital Doors”, jag gillar tempostarka ”Bones” och ”Put Your Head Towards The Air” är en sån där låt som börjar med lite piano och slutar på andra sidan U2. Och gitarren i Escape The Nest river ner alla väggar, eller klöser lite i tapeterna i alla fall. Om du inte kvävs av lite ångest, och mycket pampighet, då kan Editors vara något för dig.