Jag skrev en recension av Arctic Monkeys, och försökte komma ihåg hur jag kände mig när jag lyssnade för första gången, när jag lät energin flöda genom kroppen utan att låta den stanna, i huvudet. Det är inte bra att tänka för mycket. Det låter ju löjligt, det tycker jag med när jag läser det, men just då, då var bandet verkligen bäst i världen. Och jag kommer säkert att ändra mig, men det är ju roligare att fria än fälla, att hylla istället för att såga. Därför delade jag igår ut min första femma på Revolver någonsin.

Läser gör du här:
http://www.revolver.nu/album/?article_id=2111

I morgon ska jag intervjua Josh Ritter, en amerikansk singer/songwriter som skriver väldigt fina låtar, inte så utmanande men väldigt fina. Lite som Bob Dylan, eller Cohen, eller Ryan Adams. På nya skivan som släpps den 22 mars i Sverige så hittar man flera låtar om Irak kriget bland annat, det ska jag nog fråga om. The Animal Years heter skivan föresten, borde nog fråga varför man väljer ett så dåligt namn, men mest ska vi prata om musik och politik tror jag.

dagens låtar:
Mates Of State - Parachutes (Funeral Song)
En spännande duo som gör indiepop med stora ögon och lite barnslig attityd, den här balladen är otroligt fin dock, och i refrengen får man en lite klump i halsen, och om det kommer en Garden State 2, då vill jag att den här låten ska få samma roll som New Slang fick i del 1. Piano är grejen föresten. Ifall ni glömt det.

The Concretes - Reverbation
Ni har hört första singeln från skivan "In Colour" redan, Chosen One heter den och är en sprudlande vacker poplåt som, precis som vanligt, inte låter ens nästan likt något annat band. Det är det som gör dem så bra. Det här är b-sidan på singeln, och den låter, som Cat Power ungegär. Fast utan den tunga stämmningen, där Cat Power låter som nattsvart, så låter The Concretes som tidig morgon, då disen försiktigt vandrar över fälten, och med trötta ögon så sjungs den här låten. Och det blir inte mycket vackrare, inte just nu.