Ballongen som sprack

Som Chelseafan är man omåttligt nervös när man återigen ser sina blåa riddare springa ut på Anfields gröna matta, den som brutalt sänkte oss både 2005 och 2007. Igår var det återigen dags och det blev ungefär en sån där match vi förväntade oss. Skertl låg som ett lapptäcke på Drogba under hela matchen, lika var det på andra sidan mellan Terry och Torres. Första halvleken präglades av ganska slarvigt passningsspel från Chelsea sida, Drogba tvingades försöka ta emot omöjliga långbollar på sidorna medan Cole och Malouda på kanterna gjort sitt bästa för att gömma sig. Liverpool hade sina egna problem, med en Gerrard som inte fick mycket plats att styra spelet med Makelele i hasorna. Mot slutet av halvleken lyckades dock Liverpool höja tempot och i 43 minuten kom också ledningsmålet, efter att Lampard fumlat med bollen och Makelele lekt Karate kid i straffområdet kunde Kuyt placera bollen mellan benen på utrusande Chech, iklädd moderiktig hjälm med hakskydd. I detta läge jublade säkerligen Glenn Hysén, som helt riktigt blivit förpassad till något sorts kontrollrum där han fick ta emot vad som verkade vara mycket tvivelaktiga mail. Vi som höll på Chelsea målade upp tidigare mardrömsscenario medan Anfieldklacken sin vana trogen förvandlades till en ångande maskin som varvade upp varje gång flyfotade Ryan Babel gång på gång kom förbi Ferreira på vänsterkanten. Det såg helt enkelt ganska besvärligt ut för Chelsea.

I andra halvlek blev det inte bättre, Liverpool spelade snabbt passningsspel och Chelsea envisades med att försöka lyfta mot Drogba som helt saknade understöd,. Carragher och Skerl turades om att ta hand om bollarna istället. I Chelseaförsvaret var Terry som vanligt ståtlig och precis i sitt agerande, medan Carvalho lyckades hamna på mellanhand ibland. Buttre Grant på Chelsea bänken insåg att något behövde göras, och vi som kollade såg det som självklart att han skulle byta ut Malouda, som fortfarande gömde sig på sin kant, mot snabbe Kalou.

Istället plockar han av Joe Cole, som visserligen missat en gyllene chans i första halvlek, då han likt Makelele, också försökt leka Karate Kid efter en fantastisk Lampardpassning, med samma tveksamma resultat, men som ändå visat med än Malouda. Några minuter senare är Malouda otroligt nära ett utjämna efter ett snabbt anfall där Lampard elegant förlängt en passning från kanten. Chelsea fortsätter att spela bra, Liverpool sticker mellan med en jättevolley från Gerrard som Cech akrobatiskt lyckas tippa över ribban. Mot slutet av matchen gör Grant ytterligare ett konstigt byte då han byter ut Ballack, som växt in i matchen allt mer, mot Anelka. Allt tyder nu på att Liverpool kommer att vinna första matchen med 1-0, och man är mycket nära att göra ytterligare ett efter snurrigt försvarsspel i Chelsea efter en hörna. Istället kliver inbytte Riise in i handlingarna när han i matchens absolut sista minut styr in ett till synes ofarligt inlägg från Kalou i eget mål, förvisso med Anelka i ryggen, men ändå.

Jag, som precis uppgivet sagt att det skulle var så skönt om Chelsea kunde få ett riktigt skitmål sekunderna tidigare tror inte att det är sant, reaktionen på Anfield är den samma, det är som att spräcka hål på en uppblåst ballong. Drogba står och sliter i sitt Chelseamärke på tröjan, och skriker ”Come on” om och om igen, medan Torres och energiknippet Marcherano ser ut som om de precis sett ett spöke som kommit förbi och tagit deras Champions League final biljett.

Förra veckan kom Heskey i sista minuten och förstörde en given Chelseaseger på Stamford Bridge, idag kommer Riise och nickade in årets viktigaste Chelseamål i sista minuten på Anfield Road, det är sånt som inte händer, det är sånt som gör fotboll till världens största sport.