hypotetisk

Shout Out Louds return

2009-12-02T14:39:00.004+01:00

Shout Out Louds is an important band in my music upbringing. It was the first band I ever interviewed in person (the base player sat in dog poop when we sat down in a backstage area at the Arvika Music Festival) and their first EP, 100 degrees, and following single Shut Your Eyes are so overplayed that they barely hold together in my CD shelve back in Sweden. After two albums they are now gearing up to their third offering and a little nibble of a taste is avaliable right now with their new single Walls which you can see here above. Very nice video, and even though I'm not that found of the unmelodic intro, the song develops into a classic Shout Out Louds pop gem that eventually finds the band throwing themselves into all that desperation and The Cure pop they did so well on earlier songs like Tonight I Have To Leave It and Very Loud. The Airportline welcomes one of its favorite band back into the limelight. Go here to download the song for free

THE FRENCH KICKS - So Far We Are

2009-01-22T19:31:00.001+01:00

Varför har ingen berättat om French Kicks? Deras skiva från förra året heter Swimming och låter mindre U2 och mer Arms än den här singeln från en tidigare skiva. I och med detta tar hypotetisk en paus, vi kommer nog tillbaka någon gång i framtiden. Men nu är det airportline.blogspot.com som gäller. Idag handlar det om skam och hemlösa!

EXTRA EXTRA NY BLOGG EXTRA EXTRA

2009-01-20T00:44:00.002+01:00

Ni är absolut först om att veta om det här, kära bloggläsare. Idag slog jag upp portarna till min nya blogg. Den är på engelska, fast med samma hjärna som hypotetisk. De kommer att bli en riktig resa det här vågar jag lova, var med från början här: http://airportline.blogspot.com/

Frågan om ny dator

2009-01-19T20:10:00.003+01:00

'I'm drinking hot tea bitch, feel me'
Lil Wayne - Shoot Me Down

Förutom detta, dagens citat, så har jag insett jag jag kommer att behöva investera i en ny laptop, min fina LG som jag åkt omkring med fungerar helt enkelt inte som den ska, trots formatering och en massa andra konstiga trick. Så, jag ställer bland annat in en alpresa och lägger pengarna på en dator istället. Det känns deprimerande, men nödvändigt. Eftersom min ekonomiska situation är under all sorts kritik från oberoende källor har jag efter några timmars forskande i frågan kommit fram till att det står mellan en Asus (se här http://cdon.se/hemelektronik/asus_x59sr-ap084c_15%22-4069861) och en Dell Studio (den billigaste varianten, se här: http://www1.euro.dell.com/content/products/productdetails.aspx/laptop_studio_15?c=se&cs=sedhs1&l=sv&ref=lthp&s=dhs ). Frågan är, vilken av dessa väljer jag. Ni läsare får gärna bidra med kunskap i denna viktiga fråga.

And you people just live on rails

2009-01-18T16:30:00.004+01:00

Igår cyklade hem från en popklubb i västra delarna av staden, genomblöt av regnet och med ett vobblande framhjul efter en krock (som involverade en spelare i innebandylaget otroligt nog). Kom hem och kollade på halva Annie Hall. Idag har jag skrivit klart en novell som heter Until Death Comes, den blev fin. Här kommer ett utdrag från en annan jag håller på med som just nu heter And You people just live on rails

Your cell phone started to vibrate in your left pocket, a reminder of the outside world. You picked it up
‘Hey man, how’s my boy doing?’, and energetic voice on the other side of the line said.
‘Hey, good, I’m good,’ you respond distantly as you take a careful step into the real world when you realized that it’s your interior decorator; a narcissistic gym rat with free flowing brown hair and a fetish for minimalistic steel furniture designed in Denmark. When he fucks his blond assistant; a UCLA-student in love with the Parisian subway, Wes Anderson movie soundtracks and black Starbuck coffee, he fantasise about a 1964 limited edition arm chair from a carpenter in the Danish city of Helsingör. These were things he freely shared during their scattered phone calls, as if his detachment from the physical act of sex was a statement of post modern grandeur. Still, for all his obtrusiveness and his somewhat deranged interest in sharing sexual experiences, you liked him because he managed to be so removed from everyday expectations and of course, furnished your apartments so that every woman that entered never wanted to leave.

Framsteg

2009-01-16T20:20:00.002+01:00

Jag håller på att skriva. Det går bra idag, flyter framåt. Här kommer ett inspirerande citat från mannen jag kallar mannen.

Det du nu har gemensamt med Maria, det är, oavsett om det räcker bara i dag och en bit av morgondagen eller om det varar ett långt liv, det viktigaste som kan hända en människa. Det kommer alltid att finnas somliga som påstår att det inte existerar därför att de själva inte kan erfara det. Men jag säger dig att det är sant och att det har kommit till dig och att du är avundsvärd även om du skulle dö i morgon.
Ernest Hemingway – Klockan klämtar för dig

Nu åker jag till Denis och käkar nötter. Föresten, till er som tänkte åka ner och kolla på Agent innebandymatch i morgon utanför Tilburg, den är flyttad till nästa vecka och kommer så att spelas i Utrecht.

Vår Generation

2009-01-14T10:22:00.003+01:00

Det finns många namn för oss, vi som växte upp på 80 och 90-talet, Facebookanvändande dataflytande personer som vill förverkliga oss själva och ifrågasätter gamla sanningar eftersom det var vår tids melodi. Generation Y, Millenials, Net Generation är några termer som försöker beskriva oss, och när vi, med all vår kunskap nu klampar in i äldre organisationer så kan det bli problem, vi vill ha feedback, vi vill att jobbet ska betyda något. Det är skitjobbigt, tycker old school cheferna. En ledare (med den fyndiga titeln 'Managing the Facebookers') i The Economist hävdar att vi måste mötas på mitten, chefen måste inse att feedback och kommunikation är bra saker för hela företaget, och vi då? Jo, vi måste 'take the world as it is, not as they would like it to be'.

Läs och begrunda här:
http://www.economist.com/opinion/displaystory.cfm?story_id=12853955&CFID=38741761&CFTOKEN=24225065

Idag klockan 11 kollar jag på Laura och Gerorge Bush som hälsar på hos en av världens sämsta intervjuare, Larry King. Sen fortsätter jag med min hemtenta. Och så lyssnar jag på Laura Marling på Spotify. Älskar Laura Marling.

Facebook live

2009-01-12T17:25:00.007+01:00

Facebook dans la réalité - Vidéos buzz

Facebook har ju inneburit en hel del förändringar i människors liv, allt blir offentligt och plötsligt har man full koll på vad gamla klasskamrater från högstadiet gör. Vi reflekterar väl inte så mycket över det, utan tänker att det är så här framtiden (nutiden) ser ut så det är bara att köra på. Men hur skulle Facebook se ut om det applicerades i verkliga (inte online) livet? Jo, det ser ni här ovan.

Tack till Simon (a.k.a. I love whales and trees Simon) för länken.

Dagensskiva citerar hypotetisk

2009-01-11T16:52:00.003+01:00

Dagensskiva.com har presenterat läsarnas årsbästalista, så här ser den ut:

1. Fleet Foxes - Fleet Foxes
2. Glasvegas - Glasvegas
3. Håkan Hellström - För sent för edelweiss
4. Bon Iver - For Emma, Forever Ago
5. Markus Krunegård - Markusevangeliet
6. Dropkick - Patchwork
7. Vampire Weekend - Vampire Weekend
8. Frida Hyvönen - Scilence Is Wild
9. MGMT - Oracular Spectacular
10. Hello Saferide - More Moderns Short Stories From Hello Saferide

På plats nummer sju, som motivering för Vampire Weekend har man hämtat min kommentar på skivrecensionen, där skrev jag såhär:
Såg dom för tre veckor sedan i San Francisco, det var helt fantastiskt, skivan är lysande och kommer att vara det även efter att hypen lagt sig. Det här är för bra för att viftas bort som en temporär förälskelse

Kul säger vi på redaktionen, kolla in hela listan och de förutsägbara kommentarerna om hur tråkig listan är här: http://dagensskiva.com/2009/01/10/era-basta-skivor-2008

Nu: Man Utd - Chelsea
Nervöst.

Kulturlivet

2009-01-11T10:45:00.003+01:00

Idéen att allt i ett samhälle blir bättre genom liberalisering och företagsvänliga reformer håller väl på att ifrågasättas lite nu i finanskris och allt. Kulturlivet får ofta en undanskymd roll i dessa debatter, eftersom värdet att forskning i kultur och samhälle kan vara svårt att överföra till ekonomiska termer, regeringens forskningsproposition som ska ge 1,8 miljarder åt forskning, endast 3o miljoner av dessa går till samhällsvetenskap och humaniora. Sverker Lenas på DN skriver om det här: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2207&a=871927

Annars är jag på väg ut i Amsterdamsolen för att försöka åka skridskor på en kanal.

M. Ward - Hold Time

2009-01-09T18:45:00.001+01:00

Jag är inget jättefan av M Ward, tycker väl att Post-War var fin men har inte lyssnat så mycket på honom annars. Nu är han på g med ny skiva och den här videon och låten är väldigt fin.

2008års bästa skivor

2009-01-05T23:05:00.004+01:00

Trots att han fick veta att han hade gjort 2008års bästa skiva oroade han sig för framtiden

Så kommer den då äntligen, årslistan ni alla väntat på. Tittar man bland top10 listor hittar man mest samma skivor. Det känns tråkigt. Hypotetiskredaktionen håller med om en del kollektiva hyllningar (Frida Hyvönen och Markus Krunegård, Bon Iver) men lägger även till några sorgligt bortglömda skivor (Lightspeed Champion och Noah And The Whale bland annat).

Markus Krunegård – Markusevangeliet

Det här är redan en ikonisk skiva hos mig. Ett soundtrack till en frustrerande vår i Sverige, och det var väldigt länge sen en låt som sagt så mycket om min situation som Ibland gör man rätt ibland gör man fel gjorde då. Jag har sen Laaksos första skiva vetat att det fanns något väldigt stort hos den här mannen, han levererade precis i rätt tidpunkt, en svensk klassiker som antagligen kommer återvända till många gånger i framtiden.

Noah And The Whale – Peaceful The World Lays Me Down

Med årets finaste textrad ‘I fell in love with the world in you’ från titellåten svepte denna Londonorkester fram med bitterljuv folkpop med luftiga arrangemang. Från söta och vackert vemodiga Mary, via sommarens kanske finaste poplåt 5 Years Time och en romantikers vädjan i Give A Little Love så sjöng Noah And The Whale så vackert om idealistisk kärlek så att Pitchfork nästan spydde. En ny röst för er som lyssnat sönder Jens Lekman och Belle & Sebastian.

Frida Hyvönen – Silence is Wild

Med större arrangemang, som jag till en början misstolkade som irriterandesvulstighet, fortsatte Frida under 2008 att skriva de bästa historierna, att sjunga med den starkaste rösten och hamra på tangenterna med den finaste klangen. Trots några irriterade låtar så som är Frida, som någon i DN påpekade, en totalt unik röst i dagens popvärld som gör mig lite extra stolt över att vara från Sverige, och veta vad folketshus är.

Ra Ra Riot – The Rhumb Line

Med årets bästa discopoplåt Too Too Too Fast visade Ra Ra Riot att det inte bara var Vampire Weekend som kunde bygga pop med solsken och melodikänsla och välavvägda stråkar 2008. Med kreativa popexplosioner som ofta gräver djupt i både 80-tal och college radio rock är det perfekta skivan för er som gillade The Shins runt Chutes Too Narrow och gillar er popmusik med stråkar. En skiva som gått allt för många förbi 2008.

Bon Iver – For Emma, Forever Ago

Ni har säkert hört historien förut. Dumpad kille sätter sig i en stuga i Wisconsin och gör en skiva med brustet hjärta. Jag köpte det inte till en början, men sen gav jag det en chans och vad som kom fram var den vackraste gitarrmelankoli jag hört sen Red House Painters var som bäst. Med en röst som låter som en mjuk kudde att trösta sig med och en ljudbild som luktar mossa och skog är det perfekt eskapism för den stressade urbana mannen. Re: Stacks hör till årets absolut vackraste låtar och det är väldigt roligt att en sån här skiva kan bli så uppmärksammad 2008.

Lykke Li – Youth Novels

Om 2008 ska definieras av en skiva så blir det nog Youth Novels. Lykke Li är en profilstark själ som vägrar hålla sig till en och samma mall. Så det blev stötig självförtroende pop i lysande Compain Department, kärlekskrank flickromantik i Little Bit och kaxig körparty i Breaking It Up. Det mesta hon försökte sig på blev lysande och den där Lykke Li frisyren hittade till och med till Amsterdam där hon spelade två gånger på Paradiso under hösten, senaste kvinnlig artist som gjorde det var Amy Winehouse om jag inte minns fel.

Cut Copy – In Ghost Colours

Electropop lät bäst i händerna på dessa Australiensiska killar som inte var rädda för att stoppa in lite gitarrer och ibland låta sjukt mycket 80-tal. Till skillnad från mycket annan electropop höll sig Cut Copy sig inte med påklistrad party attityd eller för mycket LSD-trippade kläder. Dom lät så att säga musiken tala för sig själv, och det blev förstås en väldig fest med redan odödliga singlar som Light And Music och Heart On Fire.

Wolf Parade – At Mount Zoomer

Efter en debutskiva som hamnade lite i skymundan av Arcade Fires genombrott så kom Wolf Parade tillbaka i år med en väldigt modig skiva. Med en blandning av luftig pop, mer piano, ibland lugnare tempo, ibland mer teatraliskt, men alltid med den där rastlösa nu eller aldrig känslan som jag alltid älskat med bandet. Konserten i Amsterdam under hösten visade att det här bandet förtjänar en mycket större publik. För er som gillar det här kan jag även rekommendera Isaac Brooks sidoprojekt Sunset Rubdown, ännu lite mer galet och vingligt.

Lightspeed Champion – Falling Of The Lavender Bridge

Stora känslor, stråkar, melodier och folkpop med pälsmössa. Lightspeed Champion gjorde en skiva som kändes personlig, som vågade bli storslagen, som visade upp ett brustet hjärta och sen snickrade ihop låtar med überdramatiska textrader som ’lick my open wound’, jag gillar det väldigt mycket och blir inte förvånad som låtarna dyker upp i lite serier och sånt för att visa någon stackars tonårings brustna hjärta.

The Week That Was – The Week That Was

Sunderlandbördiga Field Music var kroniskt underskattade. Så ena halvan bildade The Week That Was, som låter ungefär som Field Music, fast lite mer modernt polerat. Det handlar om kreativa trummor, vackra melodier och infall från höger och vänster. Det låter både duktigt och ambitiöst, vilket förstås kunde bli tråkigt, men The Week That Was har den där popmusikkänslan som visserligen låter som en brittisk musikskola med stråkar, men som gör att man inte kan sluta att le fånigt och fundera på hur dom egentligen kom på alla idéer. Lisa Millbergs favoritlåt heter The Story Waits For No One, hypotetisktredaktionens favorit heter Yesterday’s Paper, fast det är kanske för att vi pluggar media.

2008 del 4

2009-01-04T15:38:00.004+01:00

Leksakselefanter, 2008års bästa lekredskap.

2008 var året då jag började längta efter den svenska naturen för första gången, efter att ha sett Into The Wild och Dagbok från en Motorcykel. Det var året då jag lämnade San Francisco utan att ha sett Mexico, Highway 1 (mer än till Santa Cruz) eller Red Wood skogen. 2008 var året då jag joggade mer än tidigare och började spela i ett innebandylag i Amsterdam, det var året jag hade tonsillitis och min room mate tyckte att min hals såg ”normal ut” och min mamma sa att jag ”skulle vänta några dagar” innan jag gick till doktorn, och då doktorn när jag väl gick sa att mina halsmandlar ’kysste varandra’. Det var året då bloggen konstant hade runt 1000 unika besökare per månad som sällan kommenterade, 2008 var året jag fortsatte att älska The Economist, året jag gick till stadsbiblioteket i Amsterdam tillsammans med arbetslösa äldre män, konstiga kufar i långt hår och väldigt få människor med tillgång deodorant för att läsa DN, The Independent, The New Yorker, International Heral Tribune och The Guardian.

2008 var året då jag bodde i en lyxlägenhet med modern konst på alla väggar i San Francisco, det var året jag flyttade in i mina föräldrars hus och kände att allt var fel, det var året jag bodde i ett judiskt studentboende där man inte fick ha andra på rummet efter 11 i Düsseldorf, det var året jag bodde en månad i en tvåvåningslägenhet i västra delen av Amsterdam med en takterrass tillsammans med en norska, det var året jag bodde i en studentlägenhet i Amsterdam i ett rum på 10 kvadrat i centrum med en room mate som har tv med CNN.

Det var året då min syster flyttade till Berlin och året då vänner flyttade till Prag, Florens, Karlstad och Stockholm. 2008 var året då Chelsea kom två i Premier League och Terry halkade i regnet i Moskva och gav Chelsea en andraplats i Champions League. 2008 var året jag jobbade och pluggade väldigt mycket och hade väldigt få helt lediga dagar. Det var året jag skulle lära mig tyska och holländska men tappade bort mig någonstans i mitten. 2008 var året jag cyklade en sporcykel över Golden Gate Bridge i San Francisco och hela Lombardstreet, det var året jag cyklade mammas cykel kring Karlstad, året jag cyklade till Schiphol för att dricka kaffe med Denis, året jag fick punktering två gånger och råkade cykla in i en bil.

Förändring i sikte

2009-01-03T11:30:00.002+01:00

Jag brainstormar, funderar på en utveckling, en förändring. Don't call it a nyårslöfte, men den här bloggen kommer antagligen att genomgå någon slags förändring inom en snar framtid, på vilket sätt detta kommer att ske vill jag inte riktigt uttala mig om eftersom jag är väldigt dålig på att hålla vad jag lovar, läs: 2008års bästa album (som jag nu räknar med att presentera på måndag).

Idag fick jag föresten ett mail, med följande innehåll:

amazing
http://www.youtube.com/watch?v=1zeR3NSYcHk&NR=1

Back from the wild

2009-01-01T18:25:00.002+01:00

Åter i Karlstad, med stelfrusna tår och träningsverk i axlarna väntar vi med den utlovade albumtoplistan till i morgon. Nu ska redaktionen packa upp, läsa lite i Gomorrah, och fundera ut vad det innebär att jag precis lade 1000kr på en tur/retur biljett Amsterdam - Berlin i slutet av januari.

2008 del 3

2008-12-27T21:37:00.005+01:00

2008 innehöll mitt livs bästa pudersnöåkning i Bad Gestein, den hade en vårdag i Salzburg som visade hur vacker världen kunde vara, det var att återvända till Paris och att falla handlöst för hur vacker staden är, och utsikten från Sacre-Coeur i duggregn och en promenad i Pierre Lachaise, det var att se våren komma i Stockholm på Trädgården och gå hem i morgonsolen upp längs Kungsholmens norra strand. Det var morgonsol vid Rheinfloden efter en natts dansande på jazz och popklubb i Düsseldorf, det var sommarpicknick i Vondelpark med livejazz i bakgrunden, det var fint samtal på Het Brouwerij 't IJ en lördagseftermiddag i västra Amsterdam.

2008 var ett extremt dåligt år för min ekonomi och min tro på Polska och Ryska aktiefonder, det var året jag tappade min kamera på tåget mellan Bryssel och Paris, det var året då jag glömde en kasse fina böcker på gatan i Amsterdam som jag precis köpt för 50 Euro, det var året jag betalade 1565 Euro från egen ficka för min utbildning, det var året jag betalade 4000kr i månaden för ett 10 kvadratmeter stort rum, det var året jag betalade 200 Euro för att spela i ett innebandylag i högsta ligan i Holland, det var året jag spenderade 600 kronor på en piké från Fred Perry och resterande del av året känna att det var en tvivelaktig investering, det var året jag tjänade pengar i fem månader och lånade från CSN de resterande sju, det var året då mina 5 år gamla hörlurar gick sönder (50 Euro).

2008 var också året jag fick en cykel gratis från Ben när han flyttade till Prag, det var gratis boende i sex månader totalt, det var ytterst få resor som inte involverade en flytt, det var mycket cykelresor till Lidl för billig mat och vin, det var middagar hemma istället för ute, det var väldigt få klädinköp, det gjordes inga dyrare inköp av elektronik eller dyl, det var billiga konserter, det var en gratisresa med snowboardåkande i Alperna, det innehöll sparsamt med biobesök, sparsamt med inträde på dyra klubbar, och en försäkring som täckte mig när jag cyklade in i en bil.

I morgon åker jag Into The Wild, eller Sälen, som andra kallar det för. Redaktionen önskar alla läsare ett gott nytt år, den 1 Januari presenterar vi 2008års bästa skivor, det vill ni inte missa kan jag lova, som enda lista i västvärlden innehåller den inte skäggmännen i Fleet Foxes.

Hunter S Thompson

2008-12-26T17:09:00.001+01:00

The Paris Review, Issue 156, Fall 2000

INTERVIEWER Almost without exception writers we’ve interviewed over the years admit they cannot write under the influence of booze or drugs—or at the least what they’ve done has to be rewritten in the cool of the day. What’s your comment about this?

THOMPSONThey lie. Or maybe you’ve been interviewing a very narrow spectrum of writers. It’s like saying, “Almost without exception women we’ve interviewed over the years swear that they never indulge in sodomy”—without saying that you did all your interviews in a nunnery. Did you interview Coleridge? Did you interview Poe? Or Scott Fitzgerald? Or Mark Twain? Or Fred Exley? Did Faulkner tell you that what he was drinking all the time was really iced tea, not whiskey? Please. Who the fuck do you think wrote the Book of Revelation? A bunch of stone-sober clerics?

American Teen

2008-12-25T23:18:00.001+01:00

För alla som gått på High School i USA, för alla som bott i USA, för ni som gillar Breakfest Club, för er som gillar filmer om att växa upp. American Teen är allt det ni letade efter, en fantastisk dokumentär som visserligen speglar stereotyper, men gör det på precis rätt sätt.

2008 del 2

2008-12-22T17:06:00.002+01:00

2008 var året jag såg Lykke Li i Karlstad inför olagligt få personer i publiken, det var året jag väntade länge på Cut Copy i Göteborg och fick en dansfest när dom väl kom. Det var året sångaren i The Futureheads fick en el-stöt i munnen på en festival utanför Bonn, det var året då Death Cab For Cutie hade alla rätt inför en svettig publik i en före detta industrilokal i en förort till Köln. Det var året då Andrew Bird stod ensam i en kyrka i Amsterdam och lät som en orkester av välartikulerad poplyrik och infallsrika låtar med stråkar. Det var året då Frida Hyvönen kom tillbaka till Amsterdam och spelade Valerie som sista låt så vackert så att det kändes ok att gå ut i det snöblandade regnet på en söndag.

2008 var året då mitt första halvår var en enda lång vandring åt fel håll i livet, då jag skrev saker som gjorde mig deprimerad, då jag kände att Amsterdam var mitt ända val och att det tog för lång tid. Det var en tid av halvhjärtade jobbsökar försök, några fantastiska dagar i Amsterdam/Stockholm med mitt ex, några fina veckor i Tyskland då jag började känna att jag var på väg och rätt håll, och sen, den fina känslan av att vara tillbaka i Amsterdam och känna sig hemma men veta att det ändå är en ny upplevelse. Senare sedvanlig oro inför framtida beslut.

I morgon åker jag till Småland, jag har bränt två skivor med titeln: 'parent proof car cd 1' och 'parent proof car cd 2'. Låtlistor kommer kanske senare.

Amsterdam förändras

2008-12-21T22:15:00.003+01:00

Time Magazine från 22 december under rubriken: Amsterdam - Less Sleaze, More Culture:

'Citing its brothels and marijuana cafés as havens for crime, city officials in the Dutch capital have unveiled a $50 million plan to replace half of them with restaurants, galleries and hotels. Officials hope to broaden the city's appeal and make tourists feel less embarassed about visiting'

Detta följer tidigare instatser som inneburit att Red Light numer ser ut som en konstig kombination av konstinstallationer och lagligt prostitutionsområde. Något ganska markant håller på att hända med staden, och här sitter jag i Karlstad.

Live från Karlstad Sweden

2008-12-20T22:21:00.006+01:00

Precis som Gustav påpekade i kommentaren till förra inlägget så blev det inget Magic Numbers igår, det kändes snopet och det ända positiva är väl att jag har 300 kronor mer än beräknat. Efter en middag tillsammans med Langhoe och hans Asienturnéhemkomna flickvän så gick jag och Kajsa ner till Strand och fick beskedet, så vi tog några öl, lyssnade på en DJ som gjorde sitt bästa för att folk inte skulle kunna dansa och gick hem igen. Det var en ganska trevlig kväll trots allt, men lite myspop skulle inte suttit fel i Sverigemörkret.

Idag börjar en special om året som gått här på hypotetiskbloggen försten, den kommer att fokusera på mig och diverse kulturella strömingar som jag stött på. Fast mest handlar det om mig och hur jag förhåller mig till ett av de tuffaste och konstigaste år jag stött på. Följ med under julen när jag går igenom vad som egentligen hände.

Del. 1

2008 inleddes i San Francisco, hamnade i Karlstad, körde söderut mot Rheinfloden och Düsseldorf under sommaren, i slutet av juli tog året en tur två timmar nordväst, till Amsterdam. Där huserade året med kortare utflykter till Paris och diverse innebandy orter som Utrecht, Enschede och Amersfoort. Avslutningen sker i Sälen med stopp i Stockholm, Karlstad och Småland.

Det var ett år med fina samtal, mycket ångest, en skön sommar i varma fina Düsseldorf, med återvändning till Amsterdam och känslan av att känna sig hemma, sen bli överarbetad av studier men gå och se Andrew Bird och i vissa stunder berusas av livet så som endast en eskapistisk romantiker kan. 2008 var året jag på allvar började skriva mer än bloginlägg och fåtalet frilansartiklar, det var året jag började skriva på en roman och kom 100 sidor in, och sen blev en enorm röra som antagligen aldrig blir klar, och som gör mig deprimerad så fort jag tittar på den.

Det var året jag gick med i min första skrivarkurs och träffade en italiensk småbarnsmamma som levt i ett hippiekollektiv, en homosexuell kompositör med en förkärlek för minimalism, en rysk konstnär som ville skriva en barnbok och en frilansare från South Carolina som beskrev sin egen röst som ’Mickey Mouse on crack’. Det var året jag arbetade fram ett konsultprojekt och träffade Lindex HR-chef för att diskutera det. Det var året jag kom på 6-10 plats i en stor skrivartävling i Vagabond efter att ha suttit och skrivit på Starbucks i Düsseldorf och druckit temuggar med kaffe och sen gåt ut i den varma kvällen och vetat att jag skulle hamna på topp10.

Byte av land

2008-12-19T10:18:00.005+01:00

Redaktionen sitter i Stockholm. Någonstans på Söder närmare bestämt. Har precis ätit en macka med Kalles kaviar som uppvärmning för kvällens utsålda konsert med Magic Numbers på Strand i Stockholm. Jag och Kajsa, som sett bandet tillsammans både i Göteborg och Amsterdam, ska gå och kolla. Läser DN's kulturdel där Johan Croneman klagar över att den politiska satiren i Sverige är ofarlig och att de svenska journalisterna hamnade i den så kända 'group think' (även om han inte utrycker det så) fällan under raporteringen av rättegången mot Thomas Quick. Även Stefan Jonsson kritiserar svenska journalister i hans text 'Krisen ingen naurktastrof'. Han fokuserar på den finasiella krisen och frågar sig varför svenska medier endast fokuserar på problemet som en plånboksfråga medan tyska tidningar ägnar sig åt ideartiklar och ifrågasättande av nyliberalismens principer. Han har helt klart än en intressant poäng. Så är det att vara tillbaka i Sverige, lite välartikulerat gnäll från DNs kulturbilaga, lite Kalles kaviar och snart ska jag iväg och luncha med en gammal bekant. I morgon gpr turnén vidare till Karlstad.

Sometimes in the cold night

2008-12-17T00:01:00.003+01:00

Oj, vad jag kände igen mig i Christina (Scarlett Johansens) karaktär (eller snarare livsfunderingar) i Woody Allens fantastiskt fina film Vicky Christina Barcelona. Oklart vad jag tycker om detta. Jag såg den med ett glas vin och några vänner i The Movies, ett av det bästa sätten att avnjuta film.

Annars lyssnar jag mycket på Noah And The Whale och Lightspeed Champions skivor just nu. Två av årets bästa. Brittisk folkpop med välfraserade kärlekspeoblemlåtar är 2008 för mig. Och så Markus Krunegård då, han var i en klass för sig.

Helgens tidschema

2008-12-15T18:58:00.003+01:00

Igår när jag försökte sova efter att ha ätit en för stor middag så tänkte jag att det går bra för folk jag bott, eller haft sex med. Mitt ex jobbar på PR avdelningen på De Jong museet i San Francisco, min nuvarande room mate jobbar på Philips, Lynn som jag bodde med i San Francisco är vice president för Craigslist Foundation, StockholmHannes jobbar på någon bank i Stockholm och den information jag har gällande före detta flickvänner brukar också se bra ut på papper. Slutsatsen? Ha sex med mig, eller bo med mig, så går kommer det gå bra karriärsmässigt. Lite svårt att veta om denna korrelation går att styrka kanske.

Här kommer helgens tidschema

Lördag

000-03.30 Födelsedagskalasande för Thomas födelsedag med diverse människor på Kriterion, där trodde en tjej från Lettland att jag var arg på henne och så stod en vacker tjej och tittade på mig med vackra ögon och jag visste inte vad jag skulle göra. Så jag satt kvar och ägnade mig åt meningslösa konversationer med mina klasskamrater istället.

03.30-04.00 köttfärssås och spaghetti och The Dirt

04.00-11.00 sömn

11.00-12.00 uppvaknande, frukost, lyssnande på Bon Iver

12.00-17.00 plugg i datasal

17.00-18.00 lagande och ätande av middag. Kaffe.

18.00-20.00 Gruppmöte i stadsbiblioteket

20.00-01.00 Formaterande av dator, läsande av The Dirt och studerande.

Söndag

01.00-10.00 sömn

10.00-11.00 uppvaknande, frukost, lyssnande på Bon Iver

11.00-15.00 plugg i datasal

15.00-16.00 lunch

16.00-18.45 studerande och intensiva diskussioner på msn angående grupparbete

18.45-21.30 överraskningsfest för norsk kompis som fyllde år. Ätande av mycket godis.

21.30-00.00 träning på presenation och skriva klart grupparbete.

Måndag

00.00-00.30 för mycket kvällsmat.

00.30-02.00 försök till sömn

02.00-02.30 Lyssnande till Bon Iver

02.30-03.00 Läsande av Economist.

03.00-07.00 sömn

07.00-09.00 uppvaknande, frukost, träning på muntlig presentation

09.15-13.00 presentation och seminarium

13.00-14.00 gruppmöte och lunch angående kampanj

14.00-14.30 fika med gruppmedlem

14.30-17.00 Skapa power point för presentation angående barnarbete på tisdag.

17.00-18.00 middag och lyssnande på Belle & Sebastian.

18.00-19.00 Kolla nyheter, facebook, skicka power point, maila, panika över julklappar.

Ja, jag behöver ledighet.

anteckningar

2008-12-13T16:11:00.003+01:00

Böcker jag önskar mig i julklapp:

Ian Buruma - Mordet i Amsterdam
Roberto Saviano- Gomorra
Chuck Palahniuk - Choke
Junot Díaz - The Breif And Wondrous Life of Oscar Wao
William S Burroughs - Naked Lunch

Min dator är trasig föresten.

Snorta kokain från Kate Moss rumpa

2008-12-11T13:11:00.001+01:00

"- Alltså, någonstans runt 2001 förvandlades vi till en tidning om premiumdenim, dyra sneakers och kokain. Vice blev en hipsterbibel och för några snubbar från Montreal var det fantastiskt. Liksom, du är 25, det är party, New York, hedonistiskt. Men så började jag resa runt i världen, jag var i Beirut, Bagdad, Kabul, Darfur, Pyongyang och insåg att det fanns intressantare saker än att snorta kokain från Kate Moss rumpa."

Dagens citat, Shane Smith pa Vice som startat TV-kanal:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2204&a=862064

I väntan på julen

2008-12-10T16:32:00.002+01:00

I was looking at a grape that tried to be a raisin. Är det en intresseveckande inledning till en short story? Amsterdam är soligt och idag måste jag läsa 80 sidor innan klockan sju, har nio kvar. Åkte jag till det nya stadsbiblioteket i morse. Kom halv tio, det öppnade 10. Så jag tog en promenad till vattnet där dramatiska moln mötte blå himmel och pråmarna flöt förbi där jag stod och lyssnade på LCD Soundsystem och lät solen blända mig. Ibland glömmer jag bort var jag bor, var fint att få en påminnelse. Sen gick jag in på biblioteket och insåg att jag tagit med mig fel böcker… så jag köpte International Herald Tribune istället.

Mitt liv just nu består endast av läsande och skrivande. Jag är djupt inne i The Dirt av Neil Strauss, en fantastisk bok om Mötley Crüe, men det visste in förstås redan. Sen försöker jag skriva klart några short stories som jag ska skicka ut till några litterära magasin under julen. Annars håller jag på att analysera IKEA och Nikes kommunikation kring barnarbete, skriver om marknadsföringsmodeller som jag måste presentera på tisdag, och så håller vi på att skapa en kampanj för att få bönder att odla organiskt. Roligare än så är det inte just nu, men igår träffade jag i alla fall en grekisk kompis som jag pluggade med under mitt Erasmusår, hon bor med hennes holländska kille som jobbar på MTV. Hon berättade allt om upploppen i Aten och sa att hon kunde hjälpa mig att skriva min uppsats med MTV om jag ville det.

Igår såg jag även Drogba komma in och visa hur viktig han är för Chelsea föresten, helt plötsligt hade Deco någon att passa. Annars var Ballack otroligt slarvig i Lampards roll, Mikel var lysande och har utvecklats sitt passningsspel och Joe Cole gick för lite i djupled.

Dagens citat kommer från en Tribune artikel om Juande Ramos tillträde som tränare för Real Madrid där författare illustrerar relationen mellan Barcelona och Real Madrid på följande sätt:
Barcelona is to Real Madrid what the United States is to Iran: you never knowingly praise anything in its ideology.
Läs hela artikeln här: http://www.iht.com/articles/2008/12/09/sports/CUP.php
Nu ska jag ut och jogga innan jag läser mina sista nio sidor innan mitt möte klockan 19.

The Extenden Parallel Process Model

2008-12-08T17:51:00.007+01:00

'We have t-shirts: they are ugly, but warm' sa Frida Hyvönen innan hon gick av scenen for sista gangen. She's a bit quirky and aloof sa jag till hon jag gick pa konserten med. Fint var det dock som vanligt (3e gangen jag ser henne, andra pa Paradiso), speciellt nar hon sjong Dirty Dancing, Science, N.Y och sa avslutande Valerie. Nu ar jag dock tyvarr aterigen nedsjunken i studier i en datasal med operationsljus och engelskt tangentbort. Min dator har i princip crashat dar hemma. Nu ska jag tillbaka till Kim Witte's EPPM-model som forklarar hur manniskor kan tolka 'fear appeal messages': typ, om du roker sa kommer du att do en plagsam dod. Det funkar inte pa alla, men pa vissa kan jag val saga som en mycket kort sammanfattning.

And he was a dancer

2008-12-06T15:39:00.003+01:00

Det är sol i Amsterdam! I kid you not. Jag inledde dagen i en datasal bland rapporter om organisk odling, träffade Silvia som skulle på modern dans på danshögskolan, så jag hängde på henne, Anna och Barbara för det lät roligare än att sitta och försöka rädda miljön. Så vi betalde 3 Euro och fick se tre föreställningar abstract dans, jag ska inte ens försöka mig på att analysera vad det egentligen var vi såg, men två av tre grupper var bra. I den ena var dansarna galna och strang runt och kastade sig på golvet (jag trodde det hade med krig att göra, de andra trodde att det skulle illustrera ett mentalsjukhus) den sista påminde mig lite om den där Sigur Ros videon jag postade på bloggen för någon månad sedan. Danstjejer är extremt sexiga, noterade jag också. Och danskillar måste raka benen.

Igår var jag och kollade på Burn After Reading med en sönderstressad Thomas och Denis och Gail. Den gick på min favoritbiograf i staden, The Movies på Harlemmerstraat. Fantastiskt bra film som är fylld av så mycket oväntade inslag och vändningar att den skulle kunna falla sönder när som helst, men bröderna Coen vet förstås precis vad dom gör och skådespelarinsatserna är fantastiska rakt igenom, årets roligaste film, lätt.

Nu ska jag cykla iväg och träffa några människor som ska äta svampar, såna som precis blev olagliga här i staden. Ska skriva en historia om dem hade jag tänkt, får se hur det kommer att gå, jag räknar med många konstiga samtal. Och så har jag fixat biljetter till Frida Hyvönen på Paradiso i morgon. Det blir en helg i kulturens tecken, och helt vit (dvs. ingen alkohol) också.

Vi kör ett Frida Hyvönen citat på det:
Once I was a serene teenaged child
Once I felt your cock against my thigh
You said you were a poet, man
your poetry wasn't obvious to me

Hon kan det här med texter som inte glider förbi.

Such a lack of health

2008-12-04T19:27:00.003+01:00

Så jag blev sjuk igen, och alla säger att: du är ju jämnt sjuk! Som om det inte räknas, som om det skulle hjälpa, jäkla folk! Inte nog med att jag spenderade gårdagen i sängen, jag lyckades dessutom missa Tv On The Radios sen länge utsålda konsert här i Amsterdam. Som tur är lyckades Bertus sälja min biljett. I tisdags fick jag i alla fall se Wolf Parade och det utvecklade sig till en smått fantastiskt konsert. Efter en seg inledning, där bandet gick på en halvtimme för sent (mycket ovanligt i Paradiso där de flesta spelar på exakt utsatt tid), och där en medlem saknades av okänd anledning, kändes det inte om riktigt rätt dag att se bandet. Det lät aldrig dålig egentligen, det kändes bara lite för mycket som en tisdag i inledningen. Låtarna satt men det kändes inte riktigt, till och med bultande You Are A Runner And I Am My Father’s Son lät lite oinspirerad.

Men så någonstans i mitten så får vi höra Fine Young Canibals, en av de bästa låtarna från nya skivan, och då bränner det plötsligt till, sången har lite mer energi, trummorna är lite direktare och Isaac Brook slår lite hårdare på klaviaturen. Efter det blir det mer och mer energi både på och nedanför scenen. Efter en mördande tung California Dreamer, en energisk This Heart’s On Fire och slutligen en totalt kaotisk Shine A Light så står vi och fånler för jag har dansat och har öl över halva kroppen, trots att jag inte druckit något. En så kallad arbetsseger som Amsterdampubliken hyllade som sig bör.

Sen blev jag sjuk förstås, så nu är jag bitter, men på söndag kommer Frida Hyvönen hit, kanske är jag frisk då. Nu måste jag läsa en rapport om anledningarna till varför tjejer i åldern 12-17 år inte vaccinerar sig för någon sorts livmoderscancer. Ni borde sätta på California Dreamer och sjunga med i refrängen istället, det sägs vara ungefär tio gånger roligare än att läsa om livmoderscancer.

För mycket

2008-12-02T19:12:00.000+01:00

Nu har det varit lite för mycket av allt, i lördags var det för mycket studier och sen för mycket Kanadensisk whiskey, i söndags var det för stora hål i Chelseas försvar och så var det studerande till två på natten, och i måndags var det fyra timmars seminarium, sen rapportskrivande innan vi hade information om masteruppsatsskrivande som ingen har hunnit tänka på, och sen fick vi öl och vin av Universitetet och lite plockmat, och sen gick jag Thomas och Simon till en bar och hade för många öl och i morse hade jag så mycket huvudverk att jag knappt kunde stå, men jag var tvungen att skriva ihop en kodbok som vi ska använda för att analysera hur IKEA och Nike kommunicerar kring barnarbete. Den serbiska tjejen jag jobbade med är så stressad att hon inte kan sova och vi såg ut som två vrak (hon något mindre eftersom hon jobbat som modell) och nu sitter jag med en kopp kaffe och ska cykla ut i den fuktiga kvällen och kolla på Wolf Parade. Behöver en paus nu, två veckor och två dagar till Sverige.

Fishermans Friend och näsdukar

2008-11-28T20:22:00.003+01:00

Förkyld. Satt i en datasal och försökte skriva en rapport idag om vilka anledningar det finns för bönder att inte odla organiskt. Det gick inte alls. Så jag cyklade hem i den kalla vinden och läste vidare i All the Sad Young Literary Men av Keith Gessen. Den handlar om tre olika karaktärer som effektivt förklarar problemen med två av mina framtidsdrömmar (att doktorera och att skriva en bok). Så här beskriver en karaktär sitt eget liv:

‘He was, to put it most plainly, a divorced fifth-year graduate student who lived in Syracuse and masturbated to simulations of on-line pornography that he refused to pay for – but who knows the secrets of the human heart?’

Den är förstås väldigt rolig att läsa om man har liknande ambitioner (inte on-line porr biten, utan skrivarbiten:)). Den här bloggen förklarar vad som är fint med boken lite närmare:
http://readingforwriters.blogspot.com/2008/07/all-sad-young-literary-men-by-keith.html
Allra bäst beskriver dock New York Times Book Review boken, med paralleller till F. Scott Fitzgerald’s böcker i inledning och en djup genomgång av karaktärerna är det en lång och fantastisk hyllning till en bok som passar alla oss som går omkring i livet efter Universitetsstudier (ok, jag är inte ute än, men snart) och försöker skriva något.
http://www.nybooks.com/articles/21316

Ni får ett citat till:
‘Mark was like those stunned post-Soviet Russians during the draconian free market reforms, watching their ten-thousand-ruble lifetime savings, still active in their memories, turn overnight into fifty dollars. The Devaluation, it was called. And it hurt.’

Igår kollade jag och Enda på The Wackness, en fin film som gör att man
A, Vill åka till New York
B, Vill lyssna på hip hop från mitten av nittiotalet
C, Vill röka på med en gammal psykolog

Idag har Gail och Denis inflyttningsfest, trots att dom flyttade in för över tre månader sen, min medverkan är mycket osäker, kan nog bli en kopp te och lite mer All the Sad Young Literary Men i sängen istället.

There will be snacks

2008-11-26T15:43:00.001+01:00

Ok, jag hade väldigt höga förväntningar på Andrew Bird. Men, det var ingen av oss som var redo för den förbluffande uppvisning i musikalisk talang som anspråkslöst basunerades ut i kyrkan De Duif. Vi kom dit tidigt, drack rött vin och fick bra platser nära scenen. Sen gick han på, och det samplades fioler, handklapp, visslingar och gitarrer till höger och vänster och jag satt där och var totalt uppslukad av musiken, med en fånigt leende på läpparna. Vi tittade på varandra och skakade på huvudet ibland mellan låtarna, vad fanns det att säga?

Bird blandade nya och gamla låtar och allt lät helt otroligt, hans förmåga att arrangera om gamla favoriter som Plasticities, Oh Sister och Weather Systems med alster från hans kommande skiva Noble Beast gav oss känslan av att vi såg något unikt, något som jag ofta saknar på konserter. Och så har vi den där rösten också, som är så säker och vacker och det låter otroligt till och med när han mumlar (vilket inte var hel ovanligt). Det var inte en i raden av konserter, nej, nu stod Andrew Bird ensam på scenen i en kyrka i Amsterdam, några kvarter söder om Rembrandtplein, då ska man utnyttja det.

Allra finast blev det mot slutet när det han spelade Gails favoritlåt tables and chairs. När vi gick ut i den stjärnklara Amsterdamnatten hade vi den där känslan som man får ibland efter en fantastisk konsert, som att man blev påmind om vilken enorm kraft musik faktiskt kan ha. Det var vackert, och när Andrew Bird själv kom ut på kyrktrappan så gick jag fram, som ett fån, och sa att ”that was totally amazing”, han sa ”thank you very much” och sen gick han in igen, som om han just sett en galning. Sen förstörde vi kvällen lite genom att gå till en pub med kass musik och något kort idiot från Barcelona försökte få oss alla att gå och dansa. Man dansar inte efter att man sett Andrew Bird i en kyrka, ville jag säga till henne, men jag stod där och försökte glömma bort verkligheten. Sufen filmade en av låtarna så det är inte omöjligt att ni kommer att få ett smakprov här på bloggen inom kort.

Andrew Bird - Plasticities

2008-11-25T11:11:00.001+01:00

Halv nio ikväll i kyrkan De Duif på Prinsengracht 756. Jag och Andrew Bird. Först måste jag hålla en persentation om newsframing av EU utvidgningen 2004.

Taken By Trees

2008-11-24T19:56:00.003+01:00

Jag älskar när musik kommer och hoppar på mig när jag inte är beredd. När jag sätter mig ner framför datorn efter en dokumentär om reggae och några efterföljande öl på en bar och kollar mailen. När Taken By Trees dyker up, eller Victoria Bergman som hon egentligen heter och försiktigt sjunger i mina öron. Ja, det var hon som sjöng på Young Folks med Peter Bjorn & John, och som tidigare sjöng i fantastiskt fina The Concretes (som tappade allt när hon försvann). Nu kallar hon sig för Taken By Trees och det visste jag sedan tidigare. Skivan har funnits på min itunes-lista och ibland så har jag lyssnat, men tröttnat.

Men så i lördags, lite innan två på natten så dök plötsligt Too Young upp, och jag som satt där med lite müsli och trött huvud stannade upp, som om jag var med i en film och var en väldigt dålig skådespelare. Det var som om allt plötsligt var självklart, att hennes minimalistiska folkpop passade perfekt en stormig lördagsnatt, som att hennes längtande och veka stämma tryckte på rätt knappar. Så där satt jag, och tuggade försiktigt och långsamt för att inte missa de sparsmakade arrangemangen, de försiktiga trummorna, pianoklinkandet och all den där lite vinromantiska luften som finns i hennes musik. Nu lyssnar jag på skivan om och om igen, mest på Too Young, och så Only Yesterday, och så… ja ni förstår, allt är otroligt fint. Så ni som precis som jag tyckte att det lät lite tråkigt första gången, ge Victoria en ny chans, gärna på natten, då det är lugnt och tyst. Det finns nämligen något oerhört stort och starkt i de här små sångerna om längtan och kärlek. Det tog ett tag för mig att förstå, men så brukar det vara med riktigt bra musik.

En vecka tillbaka

2008-11-23T20:38:00.003+01:00

var jag och Erik och kollade på den här grejen http://www.svd.se/resor/nyheter/artikel_2079347.svd

Den kostade tydligen £14 millioner att producera och Hirst själv hävdar att han har sålt den för £50 millioner, men det råder delade meningar om detta är sant eller inte, vissa hävdar att han ännu inte lyckats sälja den. Erik försökte sig på en fuling och ta kort på den (vilket man absolut inte fick) men en vakt i mörkret harklade sig då Erik skulle ”låtsas vara en idiot”.

Nu en vecka senare ligger snön vit i Amsterdam och jag har precis lika mycket att läsa som förra söndagen. Igår var vi och kollade på Rise Up! en dokumentär om raggae och Jamaica som ingick i den pågående Internaltionella dokumentärfilmsfestivalen som håller på över allt i staden, regissören var där och svarade på dumma frågor, innan det vann Agents årets sista innebandymatch med 4-3, efter att ha tappat en 2-0 ledning till 2-3 i sista perioden, lagkaptenen satte sig då som anfallare och satte två mål precis is slutet av matchen, jag var ok men inte mycket mer, hade ett skott i innerstolpen och några fina passningar, men gjorde också en hel del misstag. Grolsch bryggeri ligger i Enschede föresten, och så FC Twentes moderna fotbollsarena, mycket mer än så fanns det inte att hurra för.

Enschede, we're going!

2008-11-22T07:32:00.002+01:00

Snöblandat regn utanför, och här inne sitter jag och väntar på att cykla ner till Overtoomb sluiss där jag ska vara 08.15, sen sätter vi oss i en bil och åker så långt åt Tyskland man kan utan att korsa gränsen, och där spelar vi semifinal i holländska cuppen i innebandy. På lokalmål kallas staden Twente, men Enschede för alla oss andra. Då kör vi.

tre drycker och Larry

2008-11-21T11:55:00.002+01:00

En kopp te
En baguette
Ett glas juice
En kopp kaffe
Lite Statik Selektah
Börsoro med Larry King
Vi kör ett möte angående forskningsmetodik på det.
I eftermiddag kommer en känd amerikansk forskare hit och berättar om hur media rapporterade kring Obama under valkampanjen.
Först lysnar jag klart på Destined to Shine.
Han kan sin tråkfyllda 70-tals doftande hip hop, den gode Statik Selektah.

Phuket

2008-11-20T11:08:00.001+01:00

On the plane back from Phuket, Thailand seeing the white snow covered trees of Sweden outside the airplane window; I told my mom I didn’t think I would live in Sweden when I grew up. I was 10 years old then.

nerds on bikes

2008-11-19T13:41:00.005+01:00

Erik och jag valde att endast ta pisstråkiga cyckelbilder under helgen

Lördag morgon och vi möter en superbakfull Jussi på innegården, han ska åka till Utrecht över dagen och ser ut döden utklädd till en finsk student. Vi cyklar ner till Waterloopleinmarknaden och går runt lite bland en massa onödiga saker tills vi hittar flera lådor med VHS-porr. Vi står och skrattar åt de bisarra videorna innan försäljaren kommer och börjar skrika på oss på Holländska, man får tydligen inte skratta åt hans porr. Cyklar vidare, förbi Universitetsbyggnader, på smala kanalgator och upp mot Nieuwmarkt, vi dricker kaffe på ett fik utomhus. Sen vidare mot Noordermarkt, förbi Dam Square som är grått och turistigt som vanligt, på Noordermarkt hittar Erik en bok om holländsk fotbollsrasism med kladdig baksida, vi strosar runt i Jordaan medan vi diskuterar internkommunikation.

Promenerar på Haarlemmerstraat som är lugnare än vanligt, sen vill Erik till Red Light Distric, så vi cyklar dit och hänger lite med alla brittiska turister och kollar på kvinnor i fönster och jag tycker fortfarande att det känns lite obehagligt, men ”det hör ju till”. Efter det cyklar vi västerut och hamnar på Brouwerij ’t IJ i västra delen av staden, där dricker vi öl och diskuterar åttiotalister (dvs. oss själva), om framtiden, valmöjligheter och familj och sånt där som jag och Erik brukar prata om när några öl kommer fram. Blir hungriga, Denis tipsar om en Thairestaurang i Chinatown, så vi cyklar dit och köper skitmycket mat och öl och servicen är grym och vi svettas av maten.

Cyklar hem till mig, kollar lite på Chelseamatchen som blir totalt ointressant eftersom Anelka och co dominerar totalt. Silvia kommer förbi med all sin italienska energi och jag och Erik tar en Hoegaarden var. Silvia går och en halvtimme senare kommer Rachael förbi och vi dricker några öl och Erik och Rachael försöker stryka hans skjorta på mitt skrivbord medan Erik muttrar något om att jag bor i en hungkarslya eftersom jag inte har en strykbräda. Jag spelar Noah And The Whale som vanligt men det uppmärksammas inte så mycket.

Vi går till en lägenhetsfest i huset bredvid och träffar en italienska som hört talas om mina hemmalagade köttbullar, jag lär mig att hon prenumererar på The Economist vilket gör mig lite uppspelt, vi dricker Albert Heinöl (6 pack för 2 Euro) och det är sjukt studentigt. Erik och jag diskuterar asymmetriska frisyrer på tjejer (jag är för, Erik emot) och Estländare. Vi stannar till tre, går vi hem och käkar och sen somnar vi och på morgonen väcker Erik mig genom att dra ner en kaffekopp och en lampa på golvet med sin arm när han vänder sig om, totalt omedveten om sin egen kropp.

Erik i Ams del 1

2008-11-18T12:32:00.003+01:00

Erik kom till Amsterdam som en symbol för det moderna Sverige, med blont kort hår, rak rygg fostrad i lumpen, och med en trendig Palestinaschal liknande halsduk virade över en militärbrun jacka. Patrik mötte upp i second hand rock, Stadiumsneakers och en halsduk som alltid leder till frågan: är du norsk? Han tog även med sig Enda som efter en två timmar lång eftermiddagssömn precis hunnit till den lilla förfest som pågick ett kvarter bort.

Efter lite meet and greet så var det dags att skynda sig bort på Denis och Gail på Neiuwendijk där Saki, Rachel och Justus satt och sög på lite öl och vin. Erik, tagen av en überhård arbetsvecka och oroad över en stressrelaterad finne i pannan, hamnade mitt i en Amsterdamlägenhet. Efter några minuter var det dags att skynda iväg för kvällen underhållning, Hot Chip på Melkweg. Erik fick Denis cykel och vi begav oss söderut i Amsterdamkvällen som var fuktig och rå. Erik var inte helt nöjd med den låga sadeln eller all trafik som vi andra Amsterdambor totalt struntade i. Vi lyckades dock ta oss ner till Leidesplein och in på Melkweg. I garderobskön hör vi hur Shake A Fist mullrar igång i bakgrunden så vi rusar in och möter en överfull konsertlokal. Som tur är skiter båda Saki och Justus i allt vad sociala koder heter och vi driver fram genom det överfulla havet av nickande människor tills vi tillslut hamnar ganska långt fram.

Hot Chip spelar med liveinstrument den här gången men publiken är lite seg och när jag försöker välta dansgolvet till Over And Over så skakar folk mest på huvudet istället för att hjälpa till. Bandet väljer även att hoppa över sin första fina skiva Coming On Strong och fokus ligger istället på senaste skivan Made In The Dark där Ready For The Floor, tillsammans med Made In The Dark (med ett intro bestående av Nothing Compares To You(!) något oväntat tillhör höjdpunkterna. Efter konserten ville vi ha öl, men det gick inte eftersom Ed Banger (världens trendigaste skivbolag för drygt ett år sedan) och Justice (världens trendigaste electroartist för drygt ett år sedan) skulle ha fest. Så vi ställde oss i en jackkö där jag och Erik stod och surade över bristen på mänsklighet och respekt i liknande situationer.

Efter detta skulle vi hitta en bar, vilket var lättare sagt än gjort halv tolv på en fredag, De Spuit var full med Belgiska ölälskare, De Balie (där jag en gång såg fina Camera Obscura) var även den full, men av diverse kulturarbetare, och inte helt oväntat var även Weber totalt packad. Tillslut hittade vi en teaterbar på en sidogata där vi kunde stå i ett hörn och suga på några öl. Eftersom samtliga inblandade var ganska tagna av senaste veckan då Erik planerat event på Grand Hotel och jag maratonskrivit en uppsats stämplade vi in redan vid halv två och cyklade hem. Jag, Erik och Enda passade på att kalasa på det exklusiva pålägget jag införskaffat på Lidl innan vi gick och lade oss för att orka med lördagen, som gick under parollen ”cykla och turista”. Mer om det i morgon, nu ska jag iväg på föreläsning i forskningsmetodik och sen måste jag göra en blandskiva med svensk pop till Patrik i Zürich.

It's bigger

2008-11-17T20:34:00.001+01:00

I morgon får ni läsa allt om helgen då Langhoe (karriär remix) kom och hälsade på. Det kommer bland annat handla om diamanter.

Amsterdam will break your legs

2008-11-14T18:24:00.002+01:00

96 procents luftfuktighet väntar Erik när han landar på Schiphol Airport om en timme ungefär, tänk dig tropiskt klimat i 10 gradig värme så förstår du ungefär hur det känns. Blåser lite gör det också, men det gör inte så mycket för 19.30 möter jag och Enda upp Saki, Rachel och en tysk med rastaflätor och går till Denis och Gail för några öl, sen hämtar jag Erik på Amsterdam Centraal och ger honom en sån där manlig kram som vi män ger varandra när vi inte setts på länge. Sen dricker vi burkAmstel innan vi tar cyklarna och styr söderut på Singel, korsar det lilla torget Spui och sen vidare ner mot Leidesplein där turisthorderna är fulla och höga, och in på ett slutsålt Melkweg och där någonstans kommer fem nördar från England som kallar sig för Hot Chip spela funkig electro och det kommer att dansas och spelas luft cowbell. Efteråt kanske det blir en squat klubb söder om Vondelpark men då har vi redan lämnat verkligheten för det är fredag och jag har lagt alla mina rapporter om oljebolag och internationella regelverk för företag i en liten hög i hyllan. Det är helg i Amsterdam, vi tar en bolognese och kollar på Daily Show (där Papa Bear är gäst) på det!

Peach och kiss

2008-11-13T11:27:00.002+01:00

Jag lyssnar bara på Noah And The Whale just nu, vart jag än cyklar så finns de där fina folkpoplåtarna med mig, nästa helg kanske jag åker till Utrecht och kollar på dem live. Namnet är föresten en kombination av The Squid and the Whale och regissören till den filmen Noah Baumbach. Han gjorde även den där mörka filmen Margot at the Wedding, som sög men som alla kulturtanter i Sverige älskade. Enda har installerat en sån där grej i toaletten som gör att det luktar peach (eller persika som man säger i Sverige) när man spolar. Tidigare luktade toaletten mest kiss, nu luktar den kiss och peach. Lite svårt att avgöra vilket är bäst (lugn Erik, lägenheten kommer att städas innan du anländer). Jag har ett 15 sidigt arbete att skriva till i morgon kväll om multinationella företag och human rights, hittills har jag skrivit noll tecken. Klippte mig idag också, har senaste gångerna haft med en bild som jag pekat på, har fungerat mycket bra. Den här gången hittade jag ingen vilket har resulterat i en inte helt lyckad klippning, dessutom tyckte frisören att ett vax som känns och ser ut som klister skulle passa mitt hår, blir en så kallad mössdag idag. Annars är det soligt och vackert ute, i morgon kommer Erik, då ska det regna lite lätt. Då kanske man ska börja skriva då…

Noah and the Whale - 5 Years Time

2008-11-11T17:56:00.001+01:00

Idag lyssnar vi på Noah and the Whale, läser om hur företag kan arbeta för Human Rights, spelar fotboll på världens lerigaste gräsmatta, och kanske kanske så blir det lite tvätt ikväll. Wild and crazy altså, här i Amsterdam. Ni kommer bli glada av den här musikvideon föresten.

Magic Numbers Monday

2008-11-10T19:35:00.002+01:00

Vi kör Magic Numbers måndag här på bloggen, lyssnar in nya låtarna Fear OF Sleep och Sing A Song For You (jag tror att de är nya i alla fall) på deras myspace. Idag mailade bokningsbolaget Luger och sa att dom spelar i Stockholm den 19 December, finns en chans att jag också är i Stockholm då, kanske att det är med lite mjuk Magic Numbers pop man ska välkomna julen i år. Fear Of Sleep är i alla fall en väldigt fin låt, lyssna på den här:
http://www.myspace.com/themagicnumbers

På deras myspace finns även en fin liveversion av Close Your Eyes som Magic Numbers gjorde tillsammans med Chemical Brothers, en av absoluta favoritlåtar med bandet.

Idag gjorde jag gröt för första gången sen någon gång i juni föresten, Gail gav mig en påse havregryn när jag var hos henne och Denis igår och käkade pizza, har letat i mataffärer efter det länge men inte hittat, förra veckan frågade jag en kille i Albert Hein efter oat meal, han kollade på mig som om jag var dum i huvudet och skakade på huvudet. Dom är roliga, holländare.

Idag började jag en ny kurs föresten, Persuasive Strategies in Campaigns, läraren verkar helt galen, får återkomma om hur detta utvecklar sig.

7-0

2008-11-09T17:26:00.002+01:00

Så all den där taktikträningen vi kört på de senaste träningarna fungerade utmärkt. Från första stund kunde man se att det skulle bli tufft för FC Utrecht mot Amsterdam Agents. Nummer 88 , utvilad och utsövd för en gång skull tappade visserligen två lätta pass i inledningen med växte sedan till ett ständigt orosmoment med kluriga passningar som hans lagkamrater borde utnyttjat bättre. 0-0 efter första perioden.

I andra rivstartade Agents och det var återigen dags för nummer 88 att skriva in sig i målprotokollet, efter en fantastisk passning från vänsterbacken dundrade Edvardsson in bollet i närmaste krysset. Efter detta mål producerade kedjan mycket, domaren missade en otroligt tydlig handboll, han blåste även av Edvardsson för slashing när han gjort mål vilket resulterade i en hel del protester. I sista minuten av perioden vinklade vänseranfallaren perekt till nummer 88 som kom fri, han försökte sig på sin patenterade Mats Sundin-dragning, men fick en hand i ryggen och ramlade framåt när en spelare kom flygande över honom. Ingen avblåsning från domaren, då släppte det för Edvardsson och i frustrationen sparkade han iväg motståndarens klubba: 2 + 10 minuter och en bad boy stämpel väntade till hemapublikens förtjusning.

Sista perioden utökade Agents sin ledning och tillslut ran det iväg till hela 7-0. Det firades vilt i natt av nummer 88 som fram till utvisningen varit en av planens bästa spelare.

dagens citat

2008-11-08T14:15:00.002+01:00

'bond is for pussies. agents men's training is for girls.'
-Ville, spelare och almänt galen figur i Amsterdam Agent

Idag spelar föresten Agents en så kallad ödesmatch mot Utrecht 17.45, efteråt går hypotetiskredaktionen på indieklubb och firar, alternativt dränker sorgerna i gitarrlarm och hipsters. Nu ska jag skriva klart en short story om kärlek och en födelsedagstårta.

3 låtar

2008-11-07T23:03:00.002+01:00

Andrew Bird – Cataracts
Jag har ingen aning om vad han sjunger om, men sättet han gör det på är så förkrossande vackert. En låt för alla er som älskade sönder Damien Rice skiva O, och gillar lite stråkar, visslingar och plockande akustiska gitarrer. Är fortfarande lite tagen av att jag kommer få se honom spela om två veckor.

Modest Mouse – Steam Engenius
Min favoritlåt från skivan We Were Dead Before The Ship Even Sank är fortfarande Missed The Boat med sin fina refräng och mjukhet. Steam Engenious är punkigare, hårdare och lite mer obstinat, den börjar lite jobbigt men runt 2.10 blir det väldigt fint och tillslut mynnar låten ut i den fantastiska textraden Stasisity's what you brought Like a rickshaw getting pulled around by another rickshaw
Gillar folk som sjunger om rickshaws, det händer inte tillräckligt ofta i popmusik.

Throw Me The Statue – Lolita
En indierökare med handklapp, och studsande tempo, lite som om Conor Oberst och Shout Out Louds skulle sätta sig vid en stubbe och komma på en låt som både vuxna och barn skulle gilla. Plus för refräng med många taktbyten.

Från anteckningsblocket

2008-11-06T11:04:00.001+01:00

Koffeinet från lunchkaffet lämnar långsamt hjärnan och lägger sig platt på den orangeröda heltäckningsmattan i rummet. Jag betalade 1565 Euro för att sitta under ett trätak i centrala Amsterdam och lyssna på en sönderstressad student som försöker hålla stånd mot en nitisk opponent från München. Jag går och kissar mitt i en presentation. Fönstret till en innegård är öppet, gapiga röster studsar mot fönsterglas och betongväggar. Spolar och går ut i en steril vit korridor. En trappa upp fortsätter presentationerna på ett rullande schema, som en akademisk version av Henry Fords löpandeband princip. En fabrik av akademiska rapporter presenterade med monotona röster på Erasmusengelska och diverse överutvecklade Power Point presentationer. 1565 Euro och diskussionen fortsätter: Metoden är otydlig, svarar du verkligen på forskningsfrågan? Dina meningar är väldigt långa, har du hört talas om kommatecken? Bygger vi kunskap eller misstänksamhet? Är det samma sak?

Like an angel from a bedtime story

2008-11-05T21:01:00.003+01:00

Så vi kastade om hela veckan. Stod och diskuterade medan nummer från olika delstater flög förbi på CNN. Jag förklarade hur otroligt jag tyckte att det var att North Carolina kanske skulle kunna bli demokratiskt. Anderson Cooper och Wolf Blitzer bollade nummer och biografdelen var full av studenter som tagit med sig vinflaskor och vi käkade "Obama burgers" och någon skrek McCain ibland, och folk buade. Det hela var rörigt och omtumlande och så precis när vi funderade på att åka hem, sådär vid halv fem, så blir hela salongen en ända stor karneval när det står klart att han faktiskt vann. Sasha från New Jersey börjar gråta av lycka, och även jag, som aldrig riktigt tivlat på Obama under senaste månaden var ytterst nära att börja gråta. Så stort och starkt var det, sen cyklade vi hem och kollade lite mer på CNN som visade McCains fina tal, sen gick jag och lade mig vid halv sex. Idag har allt förstås varit upp och ner, men det var det värt, inte varje natt man upplever en historisk händelse i en biograf i Amsterdam.

Red House Painters - Have You Forgotten är dagens låt, en såndär oerhört vacker och vemodig dagenefter låt.

Osexiga modemonster

2008-11-04T20:43:00.003+01:00

För några veckor sedan på Weber bar. Jag diskuterar Sverige med två holländska tjejer i min klass. Dom säger som många andra: att alla är så trendiga i Sverige, och jag säger att det är sant men att jag inte tycket att det är så positivt för att det också gör folk ängsliga. En av tjejerna håller med, killarna från Sverige som hon kände när hon pluggade i Vancouver var otroligt måna om sitt utseende och ägnade vad hon tyckte för mycket tid på att både fixa och diskutera det. Inget nytt under solen där inte, tänkte jag. Men du är väl modeintresserad säger dom, och ja, det är jag väl säger jag. Men jag låter inte det definiera mig som person, jag är inte mina kläder, det är en viktig markering för mig. Trots att jag gillar kläder så kommer de aldrig att bli mer än just kläder.

Idag, flyttar omkring bland bloggar innan Roma – Chelsea, och det slår mig hur trött jag är på bloggar som ger modetips, som länkar till Kate Moss-bilder, som skriver om alla saker man vill köpa, om alla modehus som gör klänningar som man bara MÅSTE ha. Alla tjejer som skriver om mode, som låter som vandrande konsumtionsmonster. Det är otroligt osexigt. Kanske är det för att jag inte har pengar och inser hur mycket roligare saker det finns att lägga pengar på än dyra jackor på NK, eller designerjeans från någon liten trendig Japan som något trendigt magasin träffat på en trendig gata i Tokyo. Allt skrivande och tänkande om begär, det känns plastigt och ointressant. All den tid och tankeverksamhet som går till att fundera ut nästa trend som skull kunna användas till något mycket viktigare, något som skapar en personlighet. Jag kommer antagligen alltid att vara klädintresserad, och jag är inte trött på mode som företeelse, men jag är oerhörd trött på snacket, om skrivandet, om drömmarna som är så förankrade i konsumtion, håller vi på att glömma bort hur man drömmer, har Svenska bloggare blivit så världsfrånvända att de enda de bryr sig om är nästa Acnekollektion och den nya trendiga maträtten från Afrika?!

Hårda ord från hypotetiskredaktionen som njuter av Jenny Wilsons Love And Youth och nu sätter på Roma – Chelsea innan vi tar med en flaska rött och går över innegården till en förfest som senare leder till en valvaka inne på Kriterion. Något stort håller på att hända och det är inspirerande!

Power Point hatare

2008-11-03T19:44:00.004+01:00

Måndagar är intensiva här i Amsterdam. Seminarier mellan 09 – 16, och idag var jag även tvungen att fixa en Power Point presentation till i morgon. Då jag ska berätta om The Guardian och Svenska Dagbladet på internet. Jag är annars officiellt Power Point hatare och brukar ofta referera till Edward R. Tufte (se bild), professor på Yale University, som hävdar att Power Point förenklar och fördummar. Läs mer här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article306857.ab

Vilken nation är då bäst på Power Point? Om du frågar mig så säger jag tyskarna, varje tysk jag någonsin jobbat eller pluggat med har varit Power Pointflytande. Den här gången hade jag inget val eftersom jag måste visa lite bilder och grafer och sånt, men gillart, det gör jag inte. Betong-grå bakgrundsfärg har jag använt också.

Ikväll är det extrainsatt träningsmatch med innebandylaget mot vårat B-lag. Krisen i Amsterdam Agents är ett faktum efter senaste chockförlusten (känn på den Aftonbladet!)och nu måste vi vinna alla matcher som är kvar för att spela vidare i nästa serie (tänk kvalserien upp till Elitserien). Den där Edvardsson effekten som alla talade om har väl inte riktigt infunnit sig, och denna vecka tappade vi även en av våra bästa målgörare då hans jobb flyttade honom till Düsseldorf. Men, efter att ha tillbringat helgen i Woody Allen kostym, på Malaysisk filmfestival och en fin italiensk restaurang så finns det nu mycket energi att hämna i denna halvfinska kropp, på lördag får Utrecht se upp!

I morgon blir det valvaka föresten, Kriterion öppnar upp sina dörrar mellan 12-05, det blir stand up, politisk debatt, tv-sändningar i biografdelen, dj och en massa annat fint, helt gratis också.

On the threshold of new times

2008-11-02T15:24:00.004+01:00

Click here for more videos from Vote For Change

På tisdag inträffar det mest hypade politiska valet under min livstid. Jag har läst, lyssnat, diskuterat bussar, i fikarum, på barer, sett Obamafans i protesttåg i San Francisco, fått ett Hillary Clinton klistermärke från min före detta chef, sett youtubevideos, läst långa essäer i The New Yorker, gått igenom drivor av svenska bloggar, streemat Meet The Press, sett Anderson Cooper på CNN leda paneldebatter och The Daily Show och The Colbert Report trippa över allt blabber med sin klarsynta politiska satir.

På tisdag tar det slut, jag har ända sedan John McCain plötsligt blev galen och först utvalde Palin till sin vice president kandidat och senare försökte stoppa en debatt för att åka till Washington DC för att ”rädda ekonomin”, sagt att Obama kommer att vinna. Mycket tyder på att jag kommer få rätt. Och det går nog inte att underskatta vikten av att han faktiskt vinner, för vad många kanske inte vet är att många unga människor i USA tappat tron på politiken, inte för att dom inte bryr sig, utan för att de inte tycker att det spelar någon roll, det står alltid mellan två äldre vita män, och i kongressen lyder alla efter sin egen partipiska och plånbok. Jag har hört det om och om igen. Den här gången händer något helt annat, och även om risken är stor att även Obama kommer att mynna ut i en politiker som inte skiljer sig så mycket som folk kanske vill och hoppas, så skulle det vara en viktig symbolisk händelse som skulle uppmuntra unga människor att fortsätta engagera sig så som de gjort för Obama. Vinner han inte däremot, då kommer det leda till en både internationell och nationell baksmälla modell jättestor.

Saul Williams är en arg svart politisk rappare och performance artist. Hans två bästa låtar heter Black Stacey och List of Demands och ryker av sylvass samhällskritik fjärran bling bling och glassiga produktioner. I videon ovan ser ni hans bidrag till valdebatten, en energisk skottsalva som är överdramatisk, pretentiös och adlelses fantastisk. I USA handlar val alltid om så mycket mer än de politiska idéer som de olika kandidaterna står för, och Obamas spinndoctors har verkligen lyckats banka in ett enda budskap som kommer slungas runt världen någon gång under onsdagen, nämligen: Change.

Hypotetiskbloggen stämmer in i rubriken i senaste The Economist och säger: It’s Time

The Texas Chainsaw Massacre Scream-A-Long

2008-10-31T17:05:00.003+01:00

Idag är det ju Halloween. Förra året var jag på en galen fest på en trendig gayclub i San Francisco där operasångare och dansare uppträdde medan vi åt lyxig plockmat och drack för många Dry Martinis. I år blir det något helt annorlunda, mitt favoritställe när jag bodde i västra delen av staden i somras, De Nieuwe Anita, kör följande grej ikväll:

Halloween Scream-A-Long: Texas Chainsaw Massacre

A HULKING BRUTE WIELDING A CHAINSAW IS COMING RIGHT FOR US! AAAAARRRGGHH! Now you’re in the right mindset to enjoy the newest KLIK! & Play activity. After the Big Lebowski Night, The Animation Night and the Scarface Swear-A-Long, we are proud to present The Texas Chainsaw Massacre Scream-A-Long and accompanying Halloween Party!

Det är lite oklart vad detta egentligen innebär, men ölen kostar 1,80, deras drinkar är som importerad Brasilianskt solsken och i dörren står en kille med världens coolaste mustach. Från vägen ser det inte ens ut som att det är en bar, men väl inne, bland olika soffor och bokhyllor händer det något, gå längre in och du hittar en liten klubbdel i två våningar. Efter några timmar här drar vi vidare till sunkga Doos (öl 1,30), där de som inte orkar cykla till västra delen av Amsterdam håller hov. Finns potential i den här kvällen, min kostym väntas bestå av blodig innebandyspelare.

Dagens låt heter London! och finns på Frida Hyvönens nya skiva Silence is Wild, som är väldigt väldigt fin. Hon kommer hit i december och spelar på Paradisos lilla scen. Jag såg henne där för ungefär två år sedan, då kastade hon vindruvor på oss och sjöng så starkt och bankade så hårt på sitt piano att vi alla blev lite överraskade, på ett positivt sätt.

Andrew Bird kommer!

2008-10-30T13:42:00.004+01:00

Så har man skrivit klart en uppsats. Ute är det friskt och kallt och vi cyklade för att lämna in våra nytrycka ex och det kändes som att vara i Sverige en sån där kall, frisk solig höstdag. Åt precis väldens största portion med köttfärssås och spagetti och kollade på The Daily Show som hade Barak Obama som gäst och visade det där roliga klippet när ”Joe the Plumber” säger att han tror att Israel kommer att förintas om Barak Obama vinner valet nästa vecka. Joe alltså, vilken kille.

Annars njuter jag av att inte behöva göra något speciellt fram till måndag då jag ska opponera på en uppsats och tisdag då jag ska presentera min egen uppsats. Innan det blir det lite Halloweenfest, en Malaysisk film (Denis har hittat en Malaysisk filmfestival i stan, och jag som bott i den Malaysiska palmolivdjungeln kan förstås inte missa detta) och några öl med delar av klassen på någon bar vid Neuwmarkt. Idag ska jag köpa skor, posta bok till min syster, posta skiva till Düsseldorf, köpa ketchup och ge mig ut och jogga.

Igår fick jag föresten reda på att Andrew Bird kommer hit och spelar i en kyrka i slutet av november. Jag blev så uppspelt att jag glömde bort min uppsats och satt och lyssnade på hans makalösa skiva Armchair Apoctypha och sen kom Enda hem och var avundsjuk för att jag kunde bli så glad över en kommande konsert. Och det är väl en av de mest positiva sakerna med mitt musikintresse, att jag kan bli så sjukt lycklig över en låt, eller i det här fallet, en kommande konsert med den artist jag lysst näst mest på av alla artister de senaste året enligt last.fm. Så bra tycker jag att han är, han är aktuell med en ny skiva i januari, här kan ni ladda ner första låten från skivan, en ganska typisk Andre Bird låt med vissel, stråkar och sånt fint. Oh No heter den.
http://www.fantasticweapon.com/mp3/andrew-bird-noble-beast-mp3

"We don't lease we buy the whole car"

2008-10-29T18:46:00.003+01:00

Tidspress;, artikelhögar, ont i nacken, på golvet resterna av ett Whopper Meal som jag konsumerade framför datorn, snart kommer killen vars bil jag cyklade in i förra fredagen. Kaffet kokar, Jay-Z rappar och ute är det mörkt, fuktigt och kallt. I morgon efter 12.00 är allt annorlunda: då breder en helg ut sig igen och jag kan packa ihop alla artiklarna och lägga i min byrå. Snart, snart. Nu: back to work

Journalism as a process

2008-10-28T11:34:00.002+01:00

In middle of paper writing, and no Swedish keyboard. But, I found this article that I think describe where journalism needs to go. And, since I know some of you are a bit interested in journalism and media, I thought you might be interested in Jeff Jarvis suggestion that journalism needs to step away from the foundation of it all: the story:

I want a page, a site, a something that is created, curated, edited and discussed. It will include articles. But it's also a blog that treats a topic as an ongoing and cumulative process of learning, digging, correcting, asking, answering. It's a wiki that keeps a snapshot of the latest knowledge and background. It's an aggregator that provides curated and annotated links to experts, coverage from elsewhere, a mix of opinion and source material. Finally, it's a discussion that doesn't just blather but tries to add value. It's collaborative and distributed and open but organised.

I think he is on to something very important, read the whole post here:
http://www.guardian.co.uk/media/2008/oct/27/digitalmedia

Now I will return to final paper writing.

Bike towards the night

2008-10-27T20:34:00.002+01:00

Måndag och jag deltog i en debatt angående ett framtidsscenario gällande ”freedom of thought”. Med slips, kavaj och ljusa chinos försökte jag hävda att ”freedom of thought will be the new corporate social responsibility in 2050”, det gick väl ganska bra. Annars susade helgen förbi ganska så snabbt.

Fredagen spenderades först på Kriterion’s bardel där några av oss samlats för att staka ut kvällen. Min engelska vän Saki som ser ut som en hipstertaliban (han har aldrig rakat sig) lockade med fest ute vid ett studentområde vid ett kryssningsfartyg med ”a bunch of Danish women”, medan resten av gänget planerade att cykla ner till en bar i De Pijp där en massa norskor tydligen hängde. Eftersom jag inte varit på en hemmafest på länge cyklade jag norrut genom Amsterdamnatten, helat iden på Marningsstraat, ända tills jag skulle svänga vänster och lyckades cykla in i en bil som plötsligt stannade mitt i svängen. Jag brakade in med cykel och allt och skrapade upp baksidan av bilen ganska rejält. Detta var inte populärt hos föraren, en typisk holländsk kille med långt blont vågigt hår i 30-års åldern. Han hade dock inga försäkringspapper med sig, så i morgon ska vi mötas så får vi se vad som händer. Annars var festen bra, en italiensk bartender försökte hävda att man inte kan skaka Bombay Saphire, en amerikansk kille i Obama t-shirt försökte få mig att stöta på tjejer med en apelsin och en tjej from Litauen försökte få mig att åka dit eftersom de har så vackra sanddyner där (?). Sen förklarade jag varför alla danskar är terrorister för en dansk kille och en tysk tjej, de var båda övertygade om att jag var galen, jag lämnade dem med att säga att jag skulle ”bike towards the night, cause if you don’t bike towards the night, what’s left is morning, and no one want’s to see the morning after a party like this”. Sen cyklade jag hem med ett snett styre.

Lördagen förtjänare egentligen ett eget inlägg, men vi säger såhär. Kaffe på ett soligt Nordemarkt med Denis och Gail, cykel ner till Overtoomb Sluss för vidare färd i bil mot Amersfoort. Innebandymatch, vi förlorar med 4-5, målvakten kastar hjälmen i backen och två spelare kastar klubborna i väggen. Stämningen är tryckt, jag gör en hyfsad match men återigen lämnar vår kejda planen mållös, jag blir nästan utvisad efter att jag blir galen när jag gör en perfekt dribbling men får en handflata i bröstkorgen så hela chansen försvinner. Öl i omklädningsrummet efter lugnar något. Hem i bil med mörka fält utanför, Enda har lagat mat, softar en timme, cyklar till en födelsedagsfest, vidare till en annan fest i en tvåvåningslägenhet mitt i Red Light District, en tvåvåningsfest där en tysk går runt som en Beduin och någon spelar två sekunder av Yeasayer, och alkohol från Prag som smakar anis snurrar omkring. Denis och Gail är där, och några från klassen och allt är perfekt, och jag cyklar hem med två fransmän och vi krockar med varandra och jag lägger mig fem och går upp åtta för jag måste analysera webbsidor mellan 08-20, och sen förlorar Chelsea mot Liverpool, men Eva hade med sig pannkakor med smält choklad till matchen så det var ok, och Thomas lagde pesto med pasta i köket och sen somnade jag i mina artiklar.

The National - About Today

2008-10-26T19:28:00.001+01:00

Det var nästan exakt tre år sedan jag stod bakfull på Rote Fabrik i Zürich en söndag och hörde The National spela den här låten. Det är fortfarande ett av de starkaste konsertögonblicken jag haft. Bra för dagens bakfylla/ Chelseaförlust/ rapportskrivande/ ösregn

Att sticka ut hakan, del två

2008-10-26T16:46:00.001+01:00

korv.

Att sticka ut hakan

2008-10-26T13:44:00.002+01:00

Per, Marcus, Rikke, Eva, Erik's kompis Danne, Jacob och alla ni andra Liverpoolfans, idag kommer ni se ert lag falla samman på Stamford Bridge. Det var allt.

klä ut sig till Jay-Z

2008-10-24T12:53:00.005+02:00

Ett foto på mig efter helgens innebandymatch ledde till en rad kommentarer på Facebook under gårdagen. Hypotetisk visar nu exklusivt historien om den sårade innebandyspelaren som klär ut sig till Jay-Z:

Simon wrote at 3:11pm yesterday
Quite a sweat worked up there, considering you were only on the bench....

Florian wrote at 3:46pm yesterday
he probably had chilli for breakfast.

Jussi wrote at 4:32pm yesterday
Obviously you'll get sweaty warming the bench. It's implied in the terminology.

Patrik wrote at 4:41pm yesterday
I'm gonna quote Jay-Z on this one: Ain't no love, in the heart of the city/.../What's all the fucking fussing for? Because I'm grubbing more and I pack heat like I'm the oven door? Niggas pray and pray on my downfall/.../Males shouldn't be jealous that's a female trait

word.

Simon wrote at 4:44pm yesterday
I translate that as; 'I'm can't even get in a floorball team in Holland. And I'm sexist.'

Patrik wrote at 4:46pm yesterday
"Nigga respect the game, that should be it. What you eat don't make me shit - where's the love?"
Simon wrote at 4:48pm yesterday
Now: 'I'm racist, homosexual and constipated.'

Jussi wrote at 4:49pm yesterday
I can vouch for the second part.

Patrik at 4:53pm yesterday
Jay-Z - Say Hello
"Before I go to work and feel my pain, Saying, I'm a bad guy, why's that?/.../Secretly though, I know you admire that You wish you had the balls to fire back/Look around and see what 'ordinary' gets ya"

Jussi wrote at 4:55pm yesterday
Abba - Dancing Queen
"Friday night and the lights are low / Looking out for the place to go / Where they play the right music, getting in the swing / You come in to look for a king / Anybody could be that guy"

Florian wrote at 4:56pm yesterday
i'm chocking of laughter here, please don't stop!

Simon wrote at 5:03pm yesterday
Ask any politican and they'll tell you its true,
Its a fact music makes you violent,
Like Michael Jackson telling little Timmy to be silent,
You don't believe me? Heres my hype,
Offer me the record and i'll show you the type,
Of criminal this rap shit is breedin,
Its a fact that MC Hammer left me bleedin,
Vanilla Ice made my mother say 'Fuck',
If I stuck with UB40 then I woulda been in luck,
But I didn't I got it wrong,
Cypress fucking Hill told me to make a fucking bawng,
I should've stuck with floorbawwll.

I think this discussion is now well and truly over.

Patrik wrote at 5:08pm yesterday
This is that ignorant shit you like
Nigga, fuck, shit, ass, bitch, trick, plus ice C'mon,
I got that ignorant shit you love
Nigga, fuck, shit, maricon, puta, and drugs C'mon,
I got that ignorant shit you need
Nigga, fuck, shit, ass, bitch, trick plus weed
I'm only trying to give you what you want
Nigga, fuck, shit, ass, bitch, you like it don't front (Simon)

Simon wrote at 5:09pm yesterday
Fair point. You win.

Om Düsseldorf

2008-10-23T14:51:00.004+02:00

I somras deltog jag i en reportagetävling som tidningen Vagabond arrangerade. Eftersom jag under denna tid insöp tyska avgaser i Düsseldorf så blev det staden jag skrev om. Ganska bra tyckte jag själv och utgick ifrån att jag skulle vinna. Nu visade det sig att dj Drake Ramoret's krulliga vän Martin tog hem segern istället, men er hypotetiskredaktör hamnade i alla fall på plats 6-10 av 325 inskickade bidrag. En glad tjej från Vagabond ringde upp mitt i min tonsillitismardröm för några veckor sedan och sa att jag hamnat på plats 2-10, och att jag skulle få veta den slutgiltiga platsen dagen efter. Jag var oerhört otrevlig eftersom jag både hade feber och knappt kunde prata, därav tror jag att jag förlorade några platser, och ingen från Vagabond har ringt eller svarat på mina mail sen dess. I have a beef with them!

Men, texten finns på deras webbsida tillsammans med de andra bidragen som hamnade på plats 1-10. Så, medan jag cyklar iväg till Lidl i höstsolen så föreslår jag att du går in här och läser mitt fina reportage, en text jag faktiskt själv är väldigt nöjd med, vilket inte hör till vanligheterna:
http://www.vagabond.se/Tavlingar/Resereportagetavling-2008/6-10-Dusseldorf---en-stad-med-sjalvfortroendeD/

Om att plugga

2008-10-21T19:14:00.003+02:00

Skillnaden mellan att plugga och jobba, förutom att man tjänar pengar på det ena, och skuldsätter sig genom det andra, är att man har en arbetsdag: den har en början och ett slut, för de flesta i alla fall. Så är det inte när man pluggar, projekten och uppgifterna går alltid runt i huvudet när man har för mycket att göra. Detta diskuterade jag med mitt ex under helgen, hon gillade den definitiva friheten efter att hon lämnar sitt jobb, känslan av att hon inte måste tänka på något som har med jobbet att göra förän nästa arbetsdag börjar. Jag förstå det, speciellt nu när jag försöker staga upp ett ”final paper”. Bytte ämne en gång, trots att min professor tvekade. Idag bytte jag tillbaka, fick skicka ett mail till honom där jag ursäktade mig för min beslutsångest, har ännu inte fått något svar. Min nya tanke gick helt enkelt inte att genomföra, detta gjorde att jag sov extremt dåligt under natten eftersom jag inte visste hur jag skulle lösa detta problem. Trots att jag och några vänner gick och såg Garden State på en studentpub under gårdagskvällen, en film jag normalt sett blir väldigt lugn av att se, var det ångest. Hur som helst, nu är bytet gjort, vilket innebär att jag under morgondagen (och på söndag) kommer spendera hela dagen mellan 08-20 framför The Guardian och Svenska Dagbladets webbsidor. Det känns sådär. Så ni som sitter och tänker att det där studentlivet inte var så dumt, visst det är det inte, men det finns mycket positivt med att komma ifrån det också. Men jag köpte ett par chinos på H&M för 15 Euro idag, alltid något.

Har börjat kolla på Mad Men också, väldigt bra serie om man är lite intresserad av reklam och kommunikation och sånt, men det visste ni kanske redan.

Jonathan Johansson

2008-10-20T17:00:00.005+02:00

Fel Johansson

Vi är väl sällan först med något på den här bloggen. Så därför passar det väl bra att även vi sällar oss till den allt större skara människor som gillar Jonathan Johansson, och då pratar jag inte om den finske fotbollsspelaren i Malmö FF (se bild). Nej, Jonathan Johansson spelar svensk pop någonstans mellan Tomas Andersson Wij’s vardagsrealism och Markus Krunegård’s ”coming of age” berättelser, lägg till lite mjuka elektroniska element och ni håller på att hitta fram till Innan Vi Faller, som sparkar igång veckan fint här på bloggen. PSL spelade in honom akustiskt, och det blev fint, kolla här:
http://blogg.svt.se/psl/2008/10/17/musik-med-jonathan-johansson/

Men allra finast låter ändå Innan Vi Faller i sin myspacekostym som ni hittar här:
http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=120412551

Om någon vet var man kan hitta en mp3a med låten så vore jag mycket tacksam. Annars i Amsterdam? Jodå, tack som frågar. Jag har precis lämnat i ett 40-sidigt grupparbete som ockuperat min hjärna den senaste veckan, så nu är det dags att börja tänka på de två arbeten jag måste skriva klart de närmaste två veckorna. Känner mig dock sjukt omotiverad just nu, kanske har något med att jag spillde ut mitt kaffe över veckans Economist. Kanske har något att göra med hösten.

Träningsmatch mot landslaget

2008-10-19T19:23:00.003+02:00

Söndagen kom och plötsligt skulle man cykla ut för att spela träningsmatch mot Holländska Landslaget (som av oklara skäl importerat en kedja med Schweizare). Det visade sig att jag sovit under en sten när jag missat att Amsterdam Marathon gick av stapeln idag, vilket spärrade av stora delar av staden. Blev riktigt mekigt att ta sig ner till De Pijp men tillslut kom jag fram, svettig men med The Cool Kids Black Mag i lurarna. Det visade sig att vi bara var åtta utespelare, av dem var majoriteten från tvårt andralag, så det stod klart att det skulle bli en tuff match. Precis innan matchen startade tågade då nummer 88s egen supporterskara upp; en tio man stark delegation där Singapore, USA, Rumänien, Frankrike, Italien, England, Grekland och Finland representerades. Det var den mest internationella supporterskara som innebandyvärlden sett.

Matchen då? Jo, vi fick som väntat problem men höll uppe spelet väl, jag assisterade till vårat 1-1 mål efter fint passningsspel med vår center. Jag låg bakom de flesta av våra farligheter men vi hade svårt att skapa klara chanser; samtidigt hade landslaget svårt att sätta press på oss, trötta ben efter en helgs träningsläger märktes. Matchen slutade 4-1, ett något missvisande resultat då vi skapade i princip lika mycket som de gjorde sett över hela matchen, men med endast en ordinarie back och två kvinnliga målvakter (som förvisso skötte sig bra, förutom en riktig tavla) så blev det svårt.

Överlag var det en ganska trevlig match där mina fans fick se en godkänd insats från min sida, men inte så mycket mer. De verkade dock imponerade av sporten och det utbrasts saker som ”there was much more action that I thought” och favoriten ”I didn’t realize that you used sticks” och jag var mycket ödmjuk inför faktumet att dessa personer trotsat Amsterdam Marathon och tagit sig ner till sporthallen i De Pijp. En seger för innebandyn, kan man kanske säga.

Sigur Rós - svefn-g-englar

2008-10-18T19:52:00.001+02:00

5:05 in i den här videon ser ni allt som är vackert med världen. Någon skrev att hon smälte när hon såg den här videon, och ja, vi på hypotetiskredaktionen skriver under på det med en fet röd penna. Ikväll stannar vi hemma och youtubar och dricker Leffe Blond.

Sverige 1-0 Norge

2008-10-17T19:55:00.002+02:00

Så här såg det ut när jag piskade hela norska samhället i Super Mario Cart. It's just a game hävdade Norge, men det lyssnade jag inte på och sköt iväg ytterligare ett sånt där rött sköldpaddeskal.

Dagens facebookmedelande

2008-10-16T19:29:00.001+02:00

So, it is time for what some people call "the game of the year" (ok, no one calls it that) between Amsterdam Agents (where I play) and the Dutch national team in Floorball. Since no one really knows what floorball is (sort of a combination of ice hockey and field hockey the Dutch like to say), and my futile attempts to explain it is always met with confusion I invite you all to the wonderful Sporthall De Pijp to experience a truly nordic sport. It's a practice game and it's free, and it's the only game my team will play in Amsterdam, so this is the time to come and indulge in nordic culture.

The game begins at 13.30 on Sunday in Sporthall De Pijp (Lizzy Ansinghstraat 88), and it will be the perfect opportunity to get that hang over in check by watching me and some other foxy gentlemen running around after a white plastic ball with holes in it. I personally can't think of a better way to spend your Sunday:)

One

2008-10-15T21:42:00.003+02:00

Jag skrev den igår, och läste upp den idag. En liten historia om ensamhet och ett. Ni som orkar läsa till slutet får gärna kommentera, om den var kul, konstig, svår, oklar osv. Men, det är ju internet, så majoriteten av er kommer nog aldrig till slutet. Vill ner ha mer action kan ni ladda ner M.I.A. - XR 2 (Diplo Turbo Remix), hård!

One

He bought one six-pack of Leffe Blond and one pack of Lucky Strike. Everything in his life was singular. He had one car with one seat. When he drove he listened to one song: Nas – One Mic. He had one apartment with one room. He put his one six-pack in his one refrigerator. He turned on his one TV with his one remote control; he had taped over all the buttons except for the button that had the symbol 1 on it. He only watched one channel, one newscast and one drama show (Desperate Housewives) and then he turned it off. He had to go to the TV and push the only button on it: the on/off button. If he had more than one six-pack before getting up he sometimes hit his only leg on his only glass table. Then he used to hit his one head with his one arm and yell: fuck, one time. Sometimes his one neighbour would bang on the wall one time when this happened. Before he went to bed he read one sentence in the only book he had (The book of one – the spiritual path of advaita). The main idea behind the book was that “in reality there are no two things”. This was the one quote he had in his head. When he woke up he had a hangover, this happened exactly one time a day and lasted between 11 and 111 minutes, this one hangover seemed destined to last for 111 minutes.

He drove to work in his car, it had one wheel, but he called it car anyway. At work he had one computer, it was the number one slow computer in the company, and while he waited for it to load he drank a cup of coffee in the one office kitchen. It was here he had the only conversation during the day; He asked the coffee machine if it would brew him one really shitty, or one moderately shitty cup of coffee today. The one coffee machine in the office though about this question for a while before it began to make a mechanic sound that resulted in a pouring of a really shitty cup of coffee. This was the only time of day he combined two singular words into one; he said: fuck, you. He returned to the number one slow computer that was still struggling to load. He poured the really shitty cup of coffee into his only plant, it had died four years ago from a caffeine overdose. He had not noticed this since his only eye was on the left side of his head. He only saw one side of the world, the left one.

When he had worked for one hour he had completed one task and felt that this was enough for the day. He walked straight to his car. He drank one six-pack. Then he saw the reflection of himself in the only window of the car, the left side window. He threw his only full beer bottle through the one window. It landed on one red shoe. He looked up and someone threw one bottle of whiskey in his head. The red shoe and the one man were silent; one string of blood slowly made it’s way down his singular face. The person in the red shoe said:
- You should not throw beer bottles through the only window you have. Someone might throw a whiskey bottle at you.
- In reality there are no two things, he said, since this was his only thought, and since he already has used his line: fuck you, once today.
- I know, I am one and you are one, she said while the rain kept falling down on her already soaked body, showcasing one breast under her one-armed sweater.
His one dick usually got hard one time a day, when he saw the weather girl on the news. His dick did not care about this scheduled activity so he now had one Eiffel tower inside his pants.
- Your dick is hard, she said while wiping away one wet lump of hair from her one forehead.
- Fuck, he said, realizing that he just used his only fuck for the day, and now had to make sure to not walk into his coffee table tonight.
She walked towards his one car, with one wheel, and one cd, but no window.
- I can only fuck you one time, she said.
- All we could ever do is fuck one time, he said.
- Yes, she said as she took off his only pair of pants and kissed his one bellybutton. She kissed his one mouth and there was no longer two one people in one car, with one wheel. There was one existence, one life, and singularity was just a word, and individuation was just semantics, and fuck was not just a world, and when it was over there were one bottle of beer in the street and one bottle of whiskey in his car.

And when the first morning opened it’s one eye - and the only sun that has ever brought life to this planet spread over the one city where these two one people existed – they are no longer there. They are here, and if you don’t see them, they will not see you.

Sweden Heaven and Hell

2008-10-14T12:21:00.001+02:00

SvD:s ledarblogg lånar Strages youtube concept och kör sin egen topplista, här är ett riktigt mästerverk från den här posten: http://blogg.svd.se/ledarbloggen?id=9365 se även Al Jazeeras inslag från Rosengård, väldigt intressant.

Formsvacka i Amersfoort

2008-10-13T19:05:00.003+02:00

Det var fint väder i helgen. Jag spenderade lördagen i en sporthall i Amersfoort. Där spelade jag min andra match för säsongen för Amsterdam Agents, en inte helt lyckad match för min del, vilket jag skyller på bakfylla (vilket jag i sin tur skyller på Ben) och tennisspelande med Enda under fredagen. Nummer 88 var en mycket seg högeranfallare som aldrig riktigt kom in i matchen, benen fungerade inte som de skulle och jag förlorade i princip varje närkamp, en gång ramlade jag över sargen. Som tur var skötte sig vår andra kedja bättre och vi van tillslut med 4-1. Jag tillhörde dock de sämsta spelarna på planen, så det gäller att det blir bättring till nästa helg då vi möter Holländska landslaget i en träningsmatch i trendiga Amsterdamstadsdelen De Pijp.

Lördagskvällen spenderades på Studio K som hade Balkanfest, svettigt och med en massa människor från Balkan som dansade, i trappan satt två killar och spelade dragspel och i rökrummet visade dom Youtubevideos med en balkanfokus, en intressant upplevelse. Söndagen ägnades åt studier innan jag mötte upp Ben och Denis, vi cyklade till Amstelfloden och satt och dinglade med benen över vattnet medan solen gick ner framför våra ögon. It’s a damn fine city, sa Ben innan vi cyklade ner till The Taco Shop för världens största burrito, sen blev det lite Big Lebowski innan jag var tvungen att bege mig hem för att öva på den presentation jag höll i morse. Intensivt och hektiskt, så känns livet just nu, vet inte om jag gillar det så mycket, men, det är bara att köra på, som någon sportfåne skulle säga. Så, jag kokar en kopp kaffe och så ska jag vinkla om min innebandyklubba (som jag inför laget skyllde min svaga insats på) innan måndagsträningen som börjar klockan 21.

I morgon får ni kanske läsa en short story jag skrev förra veckan.

Nånting hände

2008-10-10T14:19:00.003+02:00

I ett land, i en värld utav glas, nånting hände men ingen vet vad/.../ vi vär där när alla ropade lev, världen var vacker och så underbart skev/.../ var det bara så det var när våran dröm försvan /.../ Nu står jag kvar här och vet ingenting alls /.../ vad vi har druckit/.../ jag glömmer aldrig hur du sjöng när du brann, jag glömmer aldrig när min rädsla försvan.

Parken - Vi som visste

Har inget mer att tillägga.

Så kom solen

2008-10-09T18:42:00.003+02:00

Vi får njuta av några fantastiskt fina dagar i Amsterdam just nu, värme sol, och gatorna fulla av harmoniska människor. Och så jag då, stressad på min cykel på väg mot morgonlektionen, där presenterar jag min idé till final paper innan jag cyklar hem igen för att sova. Jag och Enda vill kolla på The Daily Show men gårdagens avsnitt funkar inte, så det blir The Colbert Report, men det har tappat lite senaste veckorna. Sen börjar jag på min presentation till måndag, somnar två gånger mitt i artikeln jag ska argumentera utifrån. Cyklar ut i solen för att lämna in en skrivuppgift, vidare söderut till Lidl, där alla bara vill bort, men jag hittar billig Mango och Brieost. När jag börjar tjäna pengar ska jag aldrig handla där mer.

Hem igen, över Amstelfloden och stekarna som sitter i solen vid teatercaféet på andra sidan Amstel Hotel och dricker Espressos. Mer läsande, byter till American Pastoral som jag ännu inte tagit mig igenom, han skriver så omständligt (eller detaljrikt om man vill se det positivt), den Nobelpristippade Philip Roth, lika bra att en fransman fick priset i år. Enda ville spela tennis men min kropp är mör efter första innebandyträningen på en dryg vecka, lyckades springa in i en ribbstol också, gjorde ont. I morgon kommer Ben från Prag för att hälsa på, så det är viktigt att allt jag måste göra inför måndag är klart innan det. Ikväll ska jag käka chips, dricka cola och läsa David Sedaris Me Talk Pretty One Day, den är ungefär 14 gånger roligare än American Pastoral, fast också 12 gånger mindre djup. Vad betyder det? Jag vet inte, fråga någon som kan matte. Det är torsdag i alla fall, hoppas ni mår bra.

Dagens låt: Glasvegas – Geraldine (storslagen höstpamp)

Hur ser ditt liv ut på Facebook?

2008-10-08T16:07:00.003+02:00

Det här med Facebookfoton är lite intressant. Hur ser ditt/mitt liv egentligen ut om man utgår från Facebook? Det finns för närvarande 98 foton på mig på Facebook, jag har inte lagt upp ett enda av dem. De flesta är suddiga festbilder med glansiga blickar och halvfulla ölglas, är det så mitt liv ser ut utifrån? En enda lång rad mer eller mindre suddiga kvällar på olika platser i världen, i dunkla barer, i plastiga studentrum?

Igår var en sån kväll, svartklubben The Doose hade ölprovning, 5 öl för 5 Euro. Ni kan säkert räkna ut resten, men vi kan säga såhär, Wolf Man och Anderson Cooper på CNN snackade så mycket skit i sin ”post-debate analysis” att jag och Enda bara kunde sitta och skaka våra huvuden åt det när vi varvade ner med lite politik vid femsnåret efter en mycket spännande cykeltur hem från The Doose. Dagens projektmöte klockan tio var en utmaning, cyklade nästan in i en vägskylt på väg dit. Snart ska jag träffa min superkonstiga Short Story Workshop grupp och sen blir det innebandyträning.

Steven Millhauser har skrivit en rollig essä om The Ambition of the short story för International Herald Tribune. Den är lite luddig (Jacob skulle absolut kalla den pretentiös) men han har ändå flera fina poänger när han bland annat skriver:
The short story concentrates on its grain of sand, in the fierce belief that there — right there, in the palm of its hand — lies the universe. It seeks to know that grain of sand the way a lover seeks to know the face of the beloved. It looks for the moment when the grain of sand reveals its true nature. In that moment of mystic expansion, when the macrocosmic flower bursts from the microcosmic seed, the short story feels its power.

Läs hela artikeln här: http://www.iht.com/articles/2008/10/07/arts/millhausert.php

Summer Rain

2008-10-07T12:54:00.002+02:00

Många kanske inte vet att Anna Ternheim hör till redaktionens favoritartister. Den där My Secret från hennes förstaskiva är en odödlig lite sång i arkivet, och för ett och ett halvt år sen stod jag och Gustav på trägolvet nedanför lilla scenen på Paradiso och andades försiktigt. Jag andades försiktigt i alla fall - Gustav var - om jag inte missminner mig inte riktigt lika förälskad i hennes vemod som jag. Så här beskrev jag konserten på min amsterdamblogg:

På kvällens program stod konsert med Anna Ternheim, slutsålt sen en dryg vecka tillbaka. Tyvärr lyckas jag tappa biljetterna under cykelturen till Paradiso. Jag tvingas cykla tillbaka ända hem, kollar nervöst och svettigt längs vägen, blir nästan påkörd av en spårvagn och två bilar på kuppen. Hittar tillslut biljetterna på trottoaren halvvägs till Paradiso. Känner mig lättad och cyklar till en väntande Gustav. Svettas kopiöst.

Konserten var fin, Anna var ensam med sin akustiska gitarr och spelar alla de bästa låtarna från skivorna. Hennes mellansnack är fint och naturligt, och istället för att som många andra singer/songwriters som försöker lätta upp stämningen genom att skämta lite mellan låtarna, så berättar Anna lite bakgrundshistorier om låtarna. Det är ärligt, rakt, och smart och skapar precis det mervärde som en konsert borde förmedla. Vi lär känna artisten och får veta lite mer hur hon tänkt kring hennes låtar. Att få höra My Secret, som är en av mina favoritlåtar genom alla tider, var förstås oerhört fint.

Nu är Anna tillbaka med ny musik och snart ny skiva. Det låter ganska sorgligt och vemodigt, vilket ju är lite av hennes kännetecken. PSL spelade in henne och låten Summer Rain i en kyrka, det ser ni här ovan. En annan sak som är vemodigt är börsutvecklingen som slängt bort de mesta av mina sparade pengar. Så går det när man satsar på halvkommunistiska ryska oljebolag och Polska industriutvecklare. Nu: Kaffe, nässpray och framtidsscenarioskrivande.

Amsterdam concert watch

2008-10-05T14:56:00.003+02:00

Dagens facebook meddelande till en grupp av 20 personer:

Except for jumping between having tonsillitis (two weeks ago) to a cold (current), I also do some music listening on my spare time. Thus, I have taken it upon me to browse through the concert calendar in Amsterdam and come up with some pop shit worth shaking some money, and ass, too.

I’ve already gotten tickets for the Wolf Parade and Tv On The Radio shows in December, and will probably get Fuijya & Miyagi tickets this week. I buy my tickets at the Waterlooplein post office (mostly because it’s nice hearing the old postal employees saying “what was the name again? Tv On The Radio?” and then shaking their head in disbelief over the “crazy youth”). There are also other locations around the city where you can buy tickets I believe, those that know can post tips in this thread.

All right, over to the music:

Fujiya & Miyagi – Paradiso – Saturday – 18th October – 8 Euro
Straight outta England; plays funky repetitive white electropopmusic with a funky touch, not too far away from the likes of LCD Soundsystem and the amazing Hot Chip. When they are good it’s super catchy, especially in songs such as Collarbone, Ankle Injuries and their new single Knickerbocker, other times they run a little on empty. Will probably be a really nice concert with some funky dancing to kick in the Saturday with, and, it’s damn cheap too. They have a new album out which is supposed to be great, listen to them here:
http://www.myspace.com/fujiyaandmiyagi

Johnossi – Paradiso – Thursday – 6th November – 8 Euro
Swedish rock duo, amazing live band. With electric or acoustic guitar and a crazy drummer they create a much bigger sound than you would think two people could manage. This is not White Stripes blues drenched primal rock, this is more poppy, especially in their outstanding song Man Must Dance from their first album, but they know how to rock out as well, in songs such as Execution Song and in their gritty Party With My Pain they actually do sound, eh, like the White Stripes.
http://www.myspace.com/johnossi

Hot Chip – Melkweg – Friday – 14th November – 15 Euro
If you see one concert this fall, this should be it. I’ve seen them two times before (in Amsterdam and San Francisco), and it’s all out dancing to one of the most interesting electropop bands around. With three great album, from the softfunky sounds of Coming On Strong - which sounds like Prince playing in a sandbox with some white nerds – via the eclectic Warning with hits such as Boy From School and Over And Over – to this years Made In The Dark, it’s all pretty much amazing. Live they turn up the danceability and shake it in front of their small audio equipments, just five nerds going nuts pretty much. Outstanding songs include, except for the already mentioned, The Beach Party, Shake A Fist, The Warning and the ballads (yes, they do those as well, not that often live though) We’re Looking For A Lot Of Love and Colours. You really don’t want to miss this, Friday night’s does not get much better in November.
http://www.myspace.com/hotchip

Wolf Parade – Paradiso – Tuesday – 2nd December – 16,50 Euro
No doubt on of the best Canadian band around. After sounding like a fiercer and more restless Modest Mouse on their excellent debut Apologies To The Queen Mary - ripping through the songs with the same energy as Arcade Fire – they just released their second album. This time they have a bit of a softer sound, making it more diverse and interesting. It’s a varied journey; from the poppy start of Soldier’s Grin through the piano riding angst chorus of California Dreamer it’s a dramatic trip into how good contemporary indiemusik can be when it wants to. The minimalist song Fine Young Cannibals also deserves mentioning. With songs like Shine A light and the stubbornly drums of You Are A Runner And I Am My Fathers Son from their first album, this has the potential to be a great live show.
http://www.myspace.com/wolfparade

Tv On The Radio – Melkweg – Wednesday – 2rd December – 12,50 Euro
Broke though in 2003 with their haunting and brilliant song Staring at the Sun, and kept it up through songs like Wolf Like Me. A New York band that plays what some people like to call arty rock. It’s not that straight forward, but the two singers make sure that you don’t stop listening. They are masters at creating this weird atmosphere in their songs which is very captivating. Their new album is their most accessible yet - sounding more positive and poppy - specially in the brilliant opener Halfway Home, which sounds better than everything Bloc Party tries on their last album. Tv On The Radio are experts at shifting from dense moods to funky Prince only to go nuts with some harmonies seconds later. It’s all very exciting. I’ve never seen them live, but rumours are they play a crazy live show. They also lived in Berlin for a while, don’t really know what affect it had on them, but judging on their new album, I would say it was a good choice.
http://www.myspace.com/tvotr

All of them lost souls

2008-10-04T14:42:00.003+02:00

It shames me to no end,
To feed poison to those who could very well be my kin
But where there's demand, someone will supply
So I feed them their needs at the same time cry
Yes it pains me to see them needness
All of them lost souls and I'm their Jesus
Deepest regret and sympathy to the street
I see no pity for they fix when they kids couldn't eat (so sorry)
And with this in mind, I still didn't quit
And that's how I know, that I aint shit (I aint shit)
My heart bleed but that's aside from the fact,
I live from my kids and theirs and them youngins after that

Malice i Clipse berättar om sitt yrke i fina I’m Not U från debutskivan Lord Willin’. Det är en fantastisk skiva rakt igenom - inte bara för att Pharrells minimalistfunk passar Malice och Pusha T’s flow som en välsmord läderhandske på en Lehman Brothers anställd en kall höstnatt - utan också för att det är en skiva fylld med historier från ett liv på andra sidan samhället. Här följer vägen ut inga lagar och Toyota Camrys fulla med knark i listerna och pistoler i baksätet är vardag. Här finns få, eller inga, moraliska regler; hip hos som den började, som en kommentera på ett ojämlikt samhälle. Våldsglorifierande? Ja, men avfärdar du det på den nivån missar du allt.

Clipse är bäst när dom är förbannade. Nu är dom tillbaka med sin tredje skiva och äntligen har dom fått den uppmärksamhet som de förtjänade redan efter debuten, och kanske är det inte så konstigt då att första låten från kommande skivan, Fast Life, låter så tandlös. För vad kämpar dom mot nu? Nu när de nått ditt dom hela tiden ville nå? Ladda ner gratis här:
http://www.pitchforkmedia.com/article/download/51364-clipse-fast-life-mp3

Annars har förkylningen inte gett vika och jag fick precis ställa in min medverkan i dagens innebandymatch i Haag, och det efterföljande besöket på någon sorts hippieklubb i södra delen av Amsterdam. Istället blir det alltså drug dealer rap, nya The Economist och lite kurslitteratur.

You got a big ass bell? Lemme see you jingle it baby

Sjuk, igen

2008-10-03T13:57:00.003+02:00

Det är lite motvind nu. Efter att ha avslutat min penecillinkur på måndagen var det dags att testköra den pencecillinfria kroppen. Detta gjordes på diverse barer och slutade med att jag vid halv fem satt och kollade på tisdagens aktuellt på svt play. Efter en intensiv onsdag med gruppmöte och skrivar work shop blev det en lugn kväll. Torsdagens plan var att gå ut med klassen, först till trendiga Weber bar precis söder om Leidesplein och sen vidare till Paradiso. Men, efter morgonföreläsning och ett subventionerat besök på Amsterdam Zoo så kändes något fel, i halsen. Så jag sov någon timme, vaknade upp och kände att en förkylning var på intång. Så jag käkade vitlök, drack juice och käkade honung och allt det där. Men, fick ändå avstyra utgången efter en trevlig förfest hemma hos Thomas. Kvällen slutade istället med att jag och Enda kollade 5 avsnitt i rad av Entourage, han har aldrig sett serien så vi kör igenom den med energiskt tempo just nu. Jag är dock sjukt bitter över att vara sjuk igen, det ska jag inte sticka under stolen med.

Idag är förkylningen i full blom som man säger; snorig, seg i huvudet och ont i halsen. Var ändå tvungen att ge mig ut i vinden och regnet för att fixa en massa praktiska saker, som lampor till cykeln eftersom polisen tog mig och Ryan på väg mot en bar i Niewmarkt i tisdags. Jag sa att jag var en turist, Ryan var inte lika smart, så polisen sa att vi får dela på hans böter, sen tillade han att om jag tog en till klunk från den Amstelöl jag hade in handen så skulle jag få 70 Euro i böter. Ok, sorry, sa jag och ställde den på marken. Plockade även upp biljetter till Tv On The Radio och Wolf Parade i december.

Dagens bästa låtar heter That Time och Complain Department och kommer från sexiga och kaxiga Regina Spektor och Lykke Li. Starka kvinnor, näsdukar och Fishermens Friend är the shit här i studentrummet just nu.

En soffa

2008-10-01T11:11:00.003+02:00

Så vi satt i en soffa igår, på en bar där röken långsamt slingrade sig mot det smutsiga taket. Klockan passerade tre för en kvart sen. Jag ställer en fråga:
Do you ever feel like your not taking advantage of life, that you really could be doing something more meaningfull, something that makes you feel that this is what life is about?
No, säger dom båda.
Vi cyklar hem.

Nu åker jag och diskuterar reglering på internet.

2008-09-30T19:18:00.002+02:00

BBC's 5-dagarsprognos för Amsterdam, "heavy showers", alla dagar. Nu går jag och dricker öl.

Dom kallar det tisdag

2008-09-30T10:57:00.001+02:00

Så vaknar man upp till första dagen utan penicillin. Regnet är tillbaka i staden efter två veckors frånvaro, ett bananskal ligger på golvet i mitt rum och här sitter jag på min obekväma stol och läser lite nyheter och käkar frukost. Ikväll får jag dricka öl, det känns lite ovanligt, speciellt, och roligt. Innan det måste jag dock ta mig igenom en oroväckande stor mängd litteratur samt betala hyran, sånt man gör på regniga tisdagar helt enkelt.

Dagens låt hämtar vi från Spencer Kruegs (en av sångarna/låtskrivarna i Wolf Parade) lilla sidoprojekt Sunset Rubdown. Den heter The Mending Of The Gown och har en jättefin gitarrslinga som för tankarna till70talsbandet Television, och så låter det lite Wolf Parade över det också, inte fel alls. Skivan heter Random Spirit Lover och är inte helt oväntat en väldigt omtumlande och levande popskiva.

Idag avslutar vi med ett citat från Miranda Julys short story Ten True Things.
I laughed and said, Life is easy. What I meant was, Life is easy with you here, and when you leave, it will be hard again.

Debuten

2008-09-28T23:19:00.002+02:00

Är helt nergrävd i studier för närvarande, men, ni ska förstås få lite info om debuten för Agents som skedde igår:

Solen lyste som vanligt när Amsterdam Agents rullade ut ur Amsterdam. Efter en krock på motorvägen som ledde till enorma köer kom vi tillslut fram till sporthallen där Agents säsongspremiär skulle gå av stapeln. Efter en taktikgenomgång där lagkaptenen körde en analog rit-Ola på en sån där liten white board tavla som ser ut som en hockeyrink så var det dags. Edvardsson, tog plats som högeranfallare.

Efter en trevande inledning där Agents hade lite problem med positionsspelet så hittade Edvardsson fram med en passning bakom ryggen till högerbacken, som likt Jose Boswinga i gårdagens match mot Stoke, dök upp och tryckte in den i mål. Patrik försökte desperat hitta sin rätta position men fick sällan de bollar han ville ha, trots det hade han en boll i ribban i slutet av första halvleken, som slutade 1-1.

I andra halvlek presenterade sig då Patrik på allvar, efter en tekning fick han en passning från lagkaptenen, drev bollen likt Michael Owen mot Argentina i VM-1998 runt en spelare innan han elegant lyfte in bollen i bortre krysset, mycket vackert. Patrik flyttades under perioden till center för att sätta tryck på motståndarnas backarna, detta innebar oklara defensiva uppgifter som skapade luckor till motståndarna. Laget tappade 3-1 ledning till 3-3, numer 88 var dock inte inne på något av de målen.

Sista perioden gick bättre och vi fick ett turmål till 4-3, men återigen straffade HDM 2,s krullige anfallare oss med ett bra avslut efter en liten markeringsmiss av nummer 88. På slutet pressade Agents hårt, Patrik brände ett fint läge innan han återigen fick bollen, dribblade en spelare och hade raka gatan mot mål, då blev han brutalt överfallen bakifrån. Domaren pekade på straffpunkten. En finne tog den och missade. Med minuten kvar missade lagkaptenen öppet mål och även Patrik missade ett bra läge efter han blivit inkallad i power play kedjan.

Slutsats: Med tanke på oklarheten i taktiken och långvarig sjukdom så är Patrik förhållandevis nöjd med 2 poäng och skapandet av en straffsituation. Defensivt var han dock mycket osäker i positionsspelet på grund av bristen av träningar, men, det kan nog bli bra och nummer 88 skapade mycket oreda hos HDM 2’s backar under eftermiddagen.

The Corner

2008-09-26T16:52:00.003+02:00

I onsdags var jag på en Short Story Work Shop, det var en intressant upplevelse. Vi fick en uppgift: gå ut på stan och hitta ett hörn som representerar din personlighet och skriv om det. Detta genererade väldigt olika tolkningar. Hypotetiskredaktionen presenterar här sin egen tolkning, av sig själv, och hörnet. 13 minuter tog det att skriva. Oredigerat, och med frusna fingertoppar. Trevlig helg!

The Corner

I have my back against it, but the view is open. It’s freedom to choose, but then again, there are only a certain number of roads to choose from. You don’t know me, I say to someone. Or did I just think it? Does it matter?
There are three roads. I want to pick all of them, steal all the bricks that cover them and rearrange them. I want to make my own road. What? No, I don’t know where that coffee shop is. Can’t you see I’m building? Yes, it’s my own road, it doesn’t need bricks.
The wind is in my face, but it’s not a metaphor, its just wind. It’s going where the world wants it to go. Where does the world want the wind to go? I’m building; I’m not even using bricks. What? You think that’s pretentious, well, you don’t see my pile of bricks either, do you? Where is it going? I don’t know, do we always need an answer?
I got my back against it but the bricks are piled up next to me and the wind is. There. They don’t know, and its ok, it will be fine. Cause tomorrow the wind feels different, and it still doesn’t mean anything. And the road will still be there – but I will not be. But there is always a new corner where you can pile up the bricks. There is always time to make your own road.

Hypotetisk skriver på för Agents

2008-09-25T12:21:00.003+02:00

Efter en hel del rykten på den internationella innebandyscenen är det nu slutligen klart att Patrik ”hypotetisk” Edvardsson kommer att spela säsongen 08/09 med Floorball Club Amsterdam Agents. Efter en uppvisning av hans bländande tekniska kvalitet under en träning för drygt två veckor sedan visade klubben ett sälland skådat intresse för den forna supertalangen. Planen var att Patrik skulle ha debuterat redan i lördags - men på grund av hans allvarliga sjukdom fick han stå över den matchen - trots att hans medverkan skickats ut i matchprogrammet. Besvikelsen lade sig dock snabbt efter tre raka segrar mot motstånd från de lägre divisionerna.
- Det är alltid kul att komma in i ett vinnande lag, kommenterade Patrik nyligen sin övergång.

Patrik, som tidigare var firad försvarsspelare och delvis spelfördelare i innebandylaget King Edvard, kommer nu att i första hand förstärka Agents anfallsspel. Att han tilldelats nummer 88 är ingen slump då han delar flera egenskaper med den forne hockeylegenden Mario Lemieux, främst känsliga handleder och hög skadefrånvaro.
- Det där med att jag är sjuk hela tiden är en överdrift, hälsar Patrik mitt i sin penicillinkur.

Agents har vunnit den holländska ligan två av de senaste tre åren, men tappade titeln till Haag under förra säsongen. Haag ryktas fortfarande vara det största hotet med en stark uppställning nordiska spelare i både klubbens lag i högsta divisionen. Frågan är om nyförvärvet Patrik kommer att kunna lyfta Agents igen? Kritikerna hävdar att han är förhållandevis oprövad i liknande sammanhang och att han likt fotbollsspelaren Deco ibland spelar med för små marginaler. Andra ser hans blick för spelet och utmärkta passningsspel som mycket viktiga egenskaper för Agents framgång. Patrik själv är inte speciellt oroad över förväntningarna:
- Men tanke på att jag är van vid att anpassa mig till nya situationer, och har mycket livserfarenhet att plocka ner till mitt innebandyspelande så tror jag att det kommer att gå bra. Lagets aggressiva lobbyingprocess för att få mig in i laget tyder också på att de ser att jag har en viktig roll att fylla.

Första chansen att se Patrik in action blir nu på lördag då första ligamatchen spelas i Schuilenburghal i Amersfoort klockan 12.30 då HDM 2 står för motståndet. Obekräftade spekulationer hävdar att laget redan studerat hypotetisk, bland annat genom en mytomspunnen fotbollsvideo från sommarens parkspel i Düsseldorf.

Korta iakttagelser i verkligheten

2008-09-23T17:13:00.003+02:00

Hannah takes the stairs är en väldigt dålig film. Dialogbaserad och spontan och med dåligt ljud. Det är definitionen av den nya våg av DIY-filmer i USA som går under parollen mumblecore. Det behöver inte bli dåligt, men Hannah takes the stairs lyckas med att missa i princip alls, karaktärerna är tråkiga, tycker tråkiga saker och gör tråkiga saker. Någon sorts kontorshumor försöker man sig på, det blir väldigt pinsamt, sen är det rent berättartekniskt pinsamt enkelspårigt och övertydligt. Efter 1 och en halv timme så vill man helst kliva in i filmen, sno deras kamera, hoppa på den och gå därifrån, ingen av karaktärerna skulle göra något åt det.

Bra, eller till och med briljant, lågbudgethumor står dock Jake And Amir för. Men en ny video nästan varje dag lyckas man med humoristiska samtal i kontorsmiljö skapa något väldigt eget och roligt, kan nog utvecklas till en riktig serie det här. Kolla in här:
http://www.jakeandamir.com/

Wise Up med Aimee Mann är fortfarande en sån där låt som man stannar till för, så att man verkligen hör Aimees röst, och så tänker man på all fina människor i filmen Magnolia.

Varje gång jag går upp till min lägenhet så är det någon som steker ägg, oberoende av tidpunkten. Vem gillar ägg så mycket?

Haschrökande skogstrollen i Brightblack Morninglight har släppt en ny skiva, undrar om det låter lika mycket mossa, soldis och droger som den förra? Jag hoppas på det.

I veckans Charlemange i The Economist sätter författaren fingret på EU’s största problem: Att folk helt enkelt inte bryr sig om EU: http://www.economist.com/world/europe/displaystory.cfm?story_id=12263166

Penicillin är ändå rätt häftigt, att man kan gå från att känna sig döende till en hyfsat funktionell människa inom loppet av 24 timmar. Respekt åt han/hon som kom på det.

Och så till sist, den där maffiga väggen av ljud som dunkar igång som en molande tandverk i Tv On The Radio’s Starring At The Sun är fortfarande helt fantastisk. Ibland sätter jag på den när jag promenerar, testa det du med. Empowerment tror jag man definierar det känslan som.

Wolf Parade 2 december, Tv On The Radio 3 december. Live, bara i Amsterdam.

Två skivor på två dagar - 2

2008-09-22T19:32:00.003+02:00

Glasvegas – Glasvegas
Har fått väldigt många musikjournalister att damma av väldigt stora ord, Andres Lokko började yra om viktigaste sen The Strokes, eller Oasis första, och ja, något om samhällsklimatet skrev han också om. Liksom många andra musikjournalister så längtar han förstås efter en tid på pop och rockmusiken hade en lika viktig politisk funktion som under Thatchertiden.

Jag sätter mig inte på riktigt lika höga hästar, men, det är en otroligt vacker skiva. Med superskottisk röst drar Glasvegas igenom på mörka gator och trampar på gasen i varje refräng som om man duellerade med Coldplay. Och jag tror att Editors kan lägga ner nu, för Glasvegas gör allt det dom vill göra, men så mycket bättre och mer innerligt. Det är maffigt mest överallt, men på det där fina sättet som i You Were The Generation That Bought More Shoes And You Get What You Deserve, och det är mörkt på det där rivande sättet som The Stone Roses var när dom bjöd upp till pop. Framför allt så ligger det så mycket vackra känslor i sångaren James Allan röst att jag nog ändå förstår alla lovorden.

I England talar man om kaosartade spelningar som leder tankarna till Arctic Monkeys plötsliga genombrott. Det är lite (eller mycket) working class heroes över dom här killarna, och deras mörkt målade vardagsbetraktelser, det är ju något jag brukar ha svårt för - men nu köper jag det faktiskt - eftersom det - för att använda ett slitet uttryck - känns ärligt. Som Niklas Elmér skriver i Sonic:
…det som gör helheten så unik är att James Allan verkligen kan skriva texter som bottnar i sociala missförhållanden och svåra ämnen utan att det blir vare sig banalt eller plakatpolitiskt. »Geraldine«, till exempel, en rak redogörelse för en socialarbetares tillvaro som bärs av en så skimrande melodi och så självklara doowopkörer att man knyter varje hand i tyst protest varje gång man hör den.
http://www.sonicmagazine.com/index.php?option=com_content&task=view&id=2645&Itemid=85
Jag håller med. Det är svårt att tänka sig en mer passande skiva att kliva in i hösten med, en höst där det händer ovanligt mycket skit i världen. Då behöver man kanske lite skottisk vardagsrealism ändå.

För att lära er mer om detta band, som mer all rätt kommer vara överallt inom den närmaste tiden rekomenderar jag denna fina intervju med bandet i The Times:
http://entertainment.timesonline.co.uk/tol/arts_and_entertainment/music/article4674682.ece

Två skivor på två dagar - 1

2008-09-21T23:35:00.003+02:00

Ikväll kan redaktionen rekommendera ett utomordentligt popalbum, och i morgon, ytterligare ett. Vi kallar det: två skivor på två dagar. Det är inte så påhittigt, men det skiter vi i. Det är inte omöjligt att ni har hört en del surr om dessa skivor redan innan – och att hypotetisk gillande mer är en bekräftelse på det ni redan visste – än egentlig ny information. Preaching for the quire kanske man till och med skulle kunna säga. Men det gör väl inte så mycket. Så, efter för många timmar skrivandes på en artikel om EU’s media policy kommer här då lite popmusik.

Ra Ra Riot – The Rhumb Line
Amerikansk band som ligger på Barsurk, det där skivbolaget som födde och till slut släppte ut Death Cab For Cutie till den stora världen. Ra Ra Riot spelar studsig popmusik med lätta stråkar, stötigt mjuka taktbyten och för med sig en ganska positiv känsla. Ungefär som sommar, eller ljumma vårdagar, och det kan ju vara bra att ha nu för tiden. Många har jämfört dem med Vampire Weekend, och det är något jag håller med om, släng in lite av den där powerpoppen som New Pornographers gör så fint och du börjar närma dig Ra Ra Riots kärna.

Ganska fint tänker ni, men jag tror att ni, trots mina beskrivningar kommer att bli positivt överraskade (är det möjligt, tänker ni kanske nu! Nej? Jo?). Det är nämligen sån där musik som det är väldigt svårt att skriva om, för alla delar har redan gjorts, men någonstans där man sätter ihop det, så blir det så otroligt, fint. Eget och vackert och nytt. Kanske har det något att göra med att en av bandmedlemmarna drunknade förra året, kanske inte, det låter ju inte precis död och ångest om det. Men lyssnar man på texterna så kanske, har inte kommit så långt än.

Vad som gör skivan värd att kolla upp är Suspended in Gaffa som har en sån där växande refräng som Razorlight ville göra varje låt på sin första skiva, och Too Too Too Fast som är finaste syntpoppen sen Cut Copy och St Peter’s Day Festival är bandets svar på Vampire Weekends M79. Det finns en massa andra guldkorn också föresten. Så gott det smakar, det här!

Ett uppvaknande

2008-09-19T21:20:00.003+02:00

Det är möjligt att jag är den sista personen att se Dagbok från en motorcykel, men nu är det gjort. Och det är ju inte svårt att förstå vad det var folk härjade om. Precis som fallet var med Into The Wild så äter jag upp allt: konceptet, karaktärerna, fotot, musiken, frågorna, mötena, tankarna och stämningen i filmen är fantastisk. Det är en film där sydamerikanska miljöer och människor kopplas samman med den politiska förändringen och utvecklingen utifrån Che och hans väns horisont. Det är en historia som aldrig känns forcerad eller artificiell, istället följer vi med två unga män som vill lära sig mer om sin kontinent.

Trots att det är lite svårt att koppla ihop den unge Che med den brutale revolutionär som han senare utvecklades till så får man lätt en förståelse för hans idealism, och de känslor han hyser för de olika livsöden dom träffar på genom sin strapatsrika resa. Det som till en början är en komisk resa, där Che’s kompis hoppas ligga med minst en tjej i varje stad, blir senare till ett uppvaknande för vilket håll världen är på väg, effektivt illustrerat med Amazonfloden som brytpunkt i en del av filmen. Möjligen kan man kritisera de enkelspåriga politiska undertonerna, men det är att missa poängen med filmen: det handlar om att växa upp och se andra sidor av livet, av världen och inse att det faktiskt finns mer som förenar än som skiljer människor emellan, speciellt i Sydamerikas brokiga historia. Även om det inte innebär att det förändrar min syn på vad Che Guevara till slut blev, så är det en lärdom och förståelse som gör hans idealistiska korståg mer begripligt, om än fortfarande oförlåtligt.

Walter Salles har skapat en oförglömlig film om att upptäcka världen, och sig själv. Hypotetiskredaktionen delar ut 5 penicillin piller av 5 möjliga.

Tonsilitis

2008-09-18T22:43:00.002+02:00

kraftig Tonsilitis ( http://en.wikipedia.org/wiki/Tonsillitis ) blev domen när jag äntligen gick till doktorn. Fick vänta i över två timmar, då jag bland annat såg Kalmar, och speciellt målskytten Viktor Elm, imponera oerhört mot Feyenoord. Doktorn var överraskad över att jag gått runt med den här smärtan så länge, nu måste jag vänta ytterligare 24 timmar innan pencilinen verkar. Lätt top3 av jobbiga sjukdomar jag haft...

Nere för räkning

2008-09-17T18:41:00.003+02:00

Redaktionen är nere för räkning. Värktabletterna hjälper inte, halsen verkar vara obotlig. Blir sjukhusbesök i morgon om inget positivt händer. Jobbigt att gå till sjukhus utanför Sverige, när jag bodde i Malaysia gick jag till en doktor, han gav mig sex olika piller i olika storlekar och färger. Men Holland borde väl vara ok antar jag. Såg Woody Allens film Celebrity idag, riktigt bra, se den om ni gillar filmer där Woody inte är med själv. Nu: té with a wee bit lemon and honey.

Me And You And Everyone We Know Intro

2008-09-16T18:26:00.001+02:00

Jag kan nästan inte svälja, eller prata. Så jag kollar på Me And You And Everyone We Know (världens bästa film) och dricker juice. Varje klunk känns dunkar i hela halsen.

Kampen mot halsen

2008-09-15T20:35:00.003+02:00

Nina Kinert: Nu med hatt och ny skiva

Personer som känt mig en längre tid brukar ofta säga att jag alltid är sjuk - att jag alltid är förkyld, och så vidare. Det har funnits en del sanning i detta, och det enda jag lyckats presentera som en comeback är ”ja, men jag är ju en svag själ”, vilket ju inte alls är en comeback, utan mer ett svagt accepterande av detta faktum. På senare tid har denna sanning dock modifierats: efter ett hårt år så har jag blivit starkare och nu var det riktigt länge sen jag var sjuk, antagligen i mars någon gång (med undantag för en galen dag med hög feber i Düsseldorf). Men, nu sitter jag ändå här igen, med tjock hals, en liter färskpressad apelsinjuice i magen och med vitklöksandedräkt. Jag fightas alltså med en förkylning. Detta innebär vissa problem som jag kommer att återvända till i morgon.

Men först:
Möjliga anledningar till sjukdom

Överdrivet studerande i biblioteket under fredagen.
Cyklande i ösregn till ett möte.
Stå up komiken samma kväll.
Vitbier under samma kväll.

Innebandy kick off lördag morgon med kubb i blött gräs (mer om transfersagan gällande innebandy i morgon)
Högfartscyklingen till Taras Bar för Man City – Chelsea.
Förfesten utomhus eftersom svartklubben vi tänkte gå till var stängd.
Ihärdig dans till raw funk och soul på Bitterzoet.

Panikskrivande på artikel under söndagen.
Middagen jag lagade till två vänner bestående av kokt potatis, fiskpinnar och, eh, satesås.

Hur som helst så är jag sjuk och jag lyssnar på Yankee Hotel Foxtrot med Wilco, i morgon kommer Nina Kinert hit of spelar på Paradisos lilla scen, 8 Euro kostar det bara, så jag finns på plats och rapporterar om jag känner mig bättre. Lyssna på henne gör du här: http://www.myspace.com/ninakinert

Baguette, ahaha del. 2

2008-09-12T20:05:00.004+02:00

Detta kan vara världens största röda plastnoshörning

Paris dag 2 (söndag).

En dag i turisternas tecken (Andreas, är det ens en korrekt mening?). Tunnelbana till kyrkoården Pere Lachaise där storheter som Pierre Bourideu, Balzac, Piaf, Morrision, Oscar Wilde m fl ligger begravda. Efter att ha skändat (?) kring gravarna en stund begav vi oss till Montemartre och turisternas mecca, Sacre Coeur (stavning?). Kyrkan som syns nästan var man en befinner sig i denna stad som är så förförd av sitt eget förflutna. Vi tog trappan upp. 226 steg och krampkänning (mest Andreas) i vaderna. Patrik var måttligt förtjust över kyrkan, vilket kanske mest berodde på duggregnet. Efter trappklättringen satte vi oss och åt på en restaurang, riktigt turistigt var det, men husets röda vin slank ner fint medan turisterna strosade omkring i regnet utanför. När vi skulle gå pekade Andreas på kartan, tittade på servitören och sa check. Han böjde sig fram och trodde att Andreas ville ha en vägbeskrivning, Patrik och servitören gjorde sig mycket lustiga över Andreas.

Eftersom vädret inte ville bli bättre beslutade vi oss för att åka in till centrum och besökte moderna museet, Centre Pompidou. Innan köpte vi dock pissdyrt kaffe på ett trendigt café, mycket på grund av att en av servitörerna gav Patrik komplimanger för hans t-shirt, vilket han såklart blev mycket glad för och således inte hade något emot att betala 40kr för en lite kaffe. Bland de moderna konstnärerna på Pompidou märktes bland annat Phillipe Starck, en man som eventuellt formgett Concordeplanet. Andreas gillade mest ”big name”-konstnärerna och tog en massa bilder på fula Picassotalvor, Patrik blev mest intresserad av en sktistor röd plastnoshörning, röd är ju ändå hans favoritfärg. Efter två timmars rundvandring stannade vi till i presentbutiken där Patrik hittade en bok av Sophie Calle. En bok med en helt egen historia (Patrik: jag orkar faktiskt inte förklara alla vändningar, men ja, det var en egen historia, jag var villig att lägga ut 50 Euro för den).

Tillbaks i Saint Mande (som var en otroligt scharmig stadsdel precis utanför ringvägen) bjöd C:s morföräldrar på mat, honungsmelon till förrätt, ostpizza till varmrätt och en ostbricka med sju ostar till efterrätt (här visar Andreas återigen en imponerande detaljrikedom när det gäller förtäring). Patrik åt gröna bönor som om det inte fanns någon morgondag, vilket hans far nog skulle uppfatta som både konstigt, och lite provocerande.

Baguette, ahaha del. 1

2008-09-11T17:48:00.004+02:00

Då är det dags för del ett av resan till Paris, eller "Baguette, ahaha" som vi kallar det. Innan vi sätter igång så kan jag meddela att det där "flytet" jag skrev om igår är borta, istället sitter jag med en fet lårkaka sen min innebandydebut, halt och gnällig. Men, över till Paris!

Paris dag 1 (Lördag)

Åkte vid nio från Amsterdam och kom fram till Bryssel vid lunch, det luktade kiss och ösregnade. I den belgiska tunnelbanan spelades det musik. Först ut var Bonnie Tyler (Andreas gillade, Patrik var mer spektisk) följd av White Stripes Seven Nation Army, vi skakade på våra huvuden och tänkte att det var besynnerligt. Patrik’s hypade torg: Grote Markt, var dock en besvikelse. Tydligen anordnades det en stadsfestival som skymde sikten med en stor plastig scen, dessutom hade man valt att låta fula, billiga franska bilar parkera på torget, mycket olustigt.

Det blev en kort visit vid EU-Kommissionen och EU-parlamentet innan tåget till Gare du nord avgick. På denna korta resa lyckades Patrik tappa sin kamera, hur är fortfarande oklart, men Patrik själv klandrar sin tygpåse som det står Salzburg på.

På plats i Paris köptes det espresso innan vi träffade Camille och tog tunnelbanan ut till Saint Mande där C:s morföräldrar bor. Som ett tecken på lagbyte bjöd Camille oss på en liten uppvisning på tunnelbanan då hon tog en verbalstrid med en annan fransman. Det kändes väldigt mycket Paris att stå där och lyssna på deras franska förolämpningar innan mannen aggressivt skakade på huvudet och hötte med armen i vädret innan han gick av.

Hos C:s morföräldrar var ett litet rum i källaren avsett för oss. Efter att vi lämnat väskor och intagit ett glas is-te (bra detaljminne Andreas!) åkte vi vidare för att gå på Camilles kompis Davids 26 års fest. Partyt var hemma hos honom på en pitoresk fransk innergård, där Patou (Patrik) och Androu (Andreas) var de enda som förtärde alkohol. Swedish style kallade vi det för, vilket inte var så humoristiskt som man kan tro eftersom de flesta franska ynglingar på festen var totalt oförmögna att prata och förstå engelska. Förutom en kille med rötter i Trinidad, Patrik kallade honom för Baloo, oklart vad han tyckte om det.

Festen fortsatte sedan på paris krog- och gaygata. Det franskaste av de franska ställena besöktes, nämligen en irländsk pub, musiken sög och ölen var dyr, Patrik försökte på sig några dacefloor moves till en gammal Daft Punk hit, men vid ett så bestämde vi oss för lite natt sightseeing i Camilles mammas sportiga-Peugeot istället. Då lyckades vi bland annat fastna i trafikstockning på Champs ellysee, Patrik hoppade från stenar vid Louvren (se bild) och så missade vi att hinna till Eifeltornet för att se hur det blixtrar (som det gör de första 10 minuterna under varje timme). Vi snurrade även runt den där obelisken mitt i stan, Triumfbågen, vilket är ett litet äventyr eftersom det inte finns några filer, vilket förstås leder till en del ”diskussioner” som Parisarna skulle säga, men som i Sverige är regelrätta ”bråk”.

Lärdom från första dagen: mycket passion i Paris.

flyt

2008-09-10T14:32:00.004+02:00

Jag har lite flyt nu. Ni vet, ibland så funkar saker oväntat bra. Det började igår, holländsk middag, rött vin och en massa internationella studenter. Det var en kväll där alla skämt satt, där jag var bekväm och flöt in och ut i olika konversationer med olika människor, det innebar visserligen att jag missade en föreläsning i morse, men eftersom jag ändå tänkte plocka bort den från min utbildning så spelar det ingen roll. "your so californian that you have orange juice coming out of your fingers!" var en av mina oväntat lyckade one-liners under kvällen, mottagare var Rachel, en tjej från Orange Country som försökte hävda att hon visst inte var så amerikansk.

Och så idag, letade efter information om skräckfilmen Amsterdammed som ska visas här idag, och då hittade jag plötsligt en innebandyklubb i Amsterdam som jag inte visste fanns, så jag mailade och ikväll gör hypotetisk debut några gator från Vondelpark. Några minuter senare ringer en kille från Crea som annordnar en Short Story Worshop på engelska. ( http://www.crea.uva.nl/cursussen.php?coursegroup=8&subcoursegroup=180 ) Den var full tidigare men jag bönade och bad att dom skulle höra av sig om någon hoppade av, och se där, nu ska jag träffa en massa andra, förmodligen småpretentiösa, människor med författarambitioner.

Dagens musiktips hämtar jag från Kristin Lundell's blogg; Kyte spelar elektronisk musik för er som gillar Postal Service, Lali Puna, Sigur Ros och lite Khonnor-knaster, lyssnar gör ni här:
http://www.myspace.com/kyteband

Snart kommer nog något gå fel, men tappa bort min kamera kan jag i alla fall inte göra, för det gjorde jag på väg till Paris, mer om det i morgon.

Good Day Sunshine

2008-09-09T17:42:00.004+02:00

Hela Amsterdam är ute - på uteserveringar, i kanalerna, i Vondelpark och förstås på totalt trädlösa Dam Square som jag i dag kryssade igenom på väg mot Vondelpark. Tre dagar ska det vara soligt, enligt BBC i alla fall, men sånt går inte att lita på. Så jag åkte ner till parken med mina kompendier och artiklar, la mig på gräset och läste om olika mediesystem, en singer/songwriter satte sig förstås bredvid efter ett tag och började spela en massa covers, typ. Time of Your Life med Green Day och She's Electric med Oasis. Blev jäkligt irriterande när jag samtidigt försökte förstå fördelaktika strukturer i medieföretag, och så fick jag allergi också och nös mer mina artiklar. Så jag åkte hem och läste klart. Nu ska det ätas Holländsk middag, någon sorts klump med potatis och kött ska det tydligen vara, vilken matkultur man har i det här landet alltså.

Föresten, vilken match Federer gjorde igår, stabilt nötte han ner Murray som nog ändå var rätt så nöjd med att komma till final efter att ha slagit ut Nadal. Kul att se Federer tillbaka igen, såg en match med honom under OS och det var jobbigt att se hur vek han var då.

Gillar du också Beirut föresten, då ska du kolla in livespelningarna som visas under en vecka på Pitchfork.tv, gjorda av bland annat Vincent Moon som gjort en massa fina videos, bland annat den där jag postade med Yeasayer i en lägenhet. Han kan sina saker, Vincent.
http://pitchfork.tv/week/beirut-cheap-magic-inside-the-flying-club-cup

Coffee med Kofi

2008-09-08T21:35:00.004+02:00

Så var det äntligen dags för hypotetiskredaktionen att återigen kliva in på en föreläsning. Det fanns en förväntan i duggregnsluften när cykeln styrdes mot Spinhuis och dagens första föreläsning. Där fick vi lite information, lite föreläsning och till sist disktuterade vi hur europeiska medier gestaltat Obamas kampanj och vilken roll internet spelat. Jag gick in med en tungt inlägg där jag hävdade att detta har vållat så stor uppståndelse mycket på grund av alla de pengar som engagemanget i hans kampanj genererat - pengar leder till att man kan marknadsföra sig på mer traditionella platformer och således från hans "virtuella kampanj" medel att synas i traditionella kanaler. Jag var nöjd med min insats och drog mig tillbaka medan vi gick igenom vilka medienyheter som präglat Rumänien, Tyskland och Holland de senaste sex månaderna.

Kort lunch.

Sen ny kurs, handlar om Globalisering och kommunikation, vår lärare fick oss att diskutera hur vi skulle lyckas skapa ett möte mellan World Economic Forum och World Social Forum, inte helt enkelt skulle det visa sig eftersom dom ser Globalisering på totalt olika sätt. Sen fick vi reda på att vår lärare varit speciell rådgivare åt Kofi Annan i FN, han drog en massa anekdoter från hans arbete med honom (bland annat när han sa upp sig för att han vägrade hålla en FN-konferrens i Tunisien om mänskiliga rättigheter). Han blev bland annat skickad till Beirut av Kofi dagen efter 9/11 för att delta i en pan-religiös konferens- Tung kille, känns som att det finns goda chanser att lära sig väldigt mycket av denna herre, han fikade nyligen med Kofi i Genéve föresten, tänk att fika med Kofi, det vore något.

Ikväll är den US Open final försten, 23,00 smäller det, jag och min room mate sitter bänkade med någon sorts sockerkaka och lite rödvin från helgen.

Robyn

2008-09-07T20:54:00.002+02:00

Kobra gör väldigt bra intervjuer. Dom har inte bara träffat Sophie Calle, som jag blivit smått förälskad i, utan även Robyn. Så här försökte jag motivera varför Andreas skulle se den:

hypotetisk.blogspot.com säger:
Du borde kolla Kobra intervju med Robyn någon gång om du har tid, väldigt väldigt bra, dom följden med henne i hennes New York lansering där hon bland annat var på Letterman
Andreas säger:
Var det samma klass på den som det var på Sophie Calle?
hypotetisk.blogspot.com säger:
Ja faktiskt, speciellt om man är intresserad av musikindustri och sånt, sen är ju Robyn en väldigt intressant och smart person, det kom verkligen fram i intervjun
Andreas säger:
jag skriver upp det på att göra listan.

Nu har Andreas för övrigt även skickat Paris-listan till mig, den är mycket rolig, kommer att lägga till en del saker till den och sen om några dagar så är den nog redo att luftas i bloggen. Men nu tycker jag att ni följer med Robyn på hennes USA-lansering:
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=12790&lid=Kobra&from=menu